Finns det plats för småbarn i modernitetens järnbur?

Promenerar man runt i ett villaområde ssyns fler skyltar som varnar för lekande barn än barn som faktiskt leker. Joel Halldorf funderar över kontrollbehovet i ett Sverige där det föds allt färre barn.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

År 1968 släppte Paul Ehrlich boken ”The Population Bomb”, där den skenande befolkningstillväxten kopplades till tidens stora skräck – atombomben. ”Kampen för att föda mänskligheten är förlorad”, skrev Ehrlich och spådde att framtiden skulle präglas av svält och samhällskollaps.

I dag är oron den omvända. Barnafödandet sjunker i hela västvärlden, och både politiker och experter är bekymrade. Sydkorea är värst i klassen: Det var första landet där barnafödandet sjönk till under ett barn per kvinna. I Sydeuropa närmar sig genomsnittet 1.0 barn, medan siffran i Skandinavien är 1.5. I samtliga fall långt under de 2.1 barn per kvinna som krävs för en stabil befolkningsnivå.

I vissa kretsar har de dalande siffrorna utlöst en ny våg apokalyptiska stämningar. Bakom den värsta alarmismen hittar man ofta konspirationsteorier om folkutbyte, eller socialdarwinistiska idéer om att en ”ras” måste föda många barn för att bevara sin livskraft.

Dessa överdrifter får andra att ignorera statistiken, vilket är olyckligt. Att oron inte ska överdrivas betyder inte att det är obefogat att diskutera ämnet. För det första väcker det nyfikenhet: Det verkar vara något med modernitet och småbarn som inte går ihop. Frågan är vad?

För det andra kommer det få konsekvenser. Om man tillämpar de sydkoreanska födslotalen på 0.8 barn per kvinna på Stockholm, skulle det innebära att dagens 1 miljon invånare minskade till blott 400 000. Det är ett befolkningstapp större än vad digerdöden orsakade på 1300-talet. Vi skulle tvingas lägga ner skolor, omskola lärare till vårdpersonal och sänka pensionerna.  

Det är inte underligt om politiker engagerar sig, men vad ska de göra? Finlands ledande demograf, professor Anna Rotkirch, suckade över detta i en intervju vintern 2024: ”När man arbetar med politiker är det alltid samma sak. De säger: ’Vi måste lansera ytterligare en månads föräldraledighet.’ Och forskarna svarar: Ja, det borde ni, men det kommer inte att ändra något.”

 Med politik kan man sänka höga födslotal, till exempel genom insatser för barns hälsa, kvinnors rättigheter och tillgång till preventivmedel. Men det funkar inte åt andra hållet: Det finns ännu inga exempel där demokratiska stater lyckats höja födslotalen.

Den nedgång vi nu ser verkar inte ha med ekonomi eller familjepolitik att göra. I stället är det, konstaterar Rotkirch, ”något kulturellt, psykologiskt, biologiskt eller kognitivt” som pågår.

Kandidater till kulturella förklaringar saknas inte. En del pekar på könsgapet mellan män och kvinnor, andra på förlusten av framtidstro. Men jag tror vi behöver gräva djupare. Vi måste förstå vår moderna kultur på djupet för att begripa vad som pågår.

Enligt den tyske sociologen Max Weber kännetecknas moderna samhällen av en iver att kontrollera och optimera tillvarons alla delar. Målet, skriver Weber, är en värld där ”i princip allt kan bemästras genom kalkyler”.

Vi vill kartlägga universum, förvandla skogar till naturresurser och organisera samhället genom byråkratiska system. Kontrollivern präglar inte bara vår relation till världen, utan också till våra egna liv. Med hjälp av appar och andra instrument försöker vi optimera arbete, sömn, träning, näringsintag och dejtingliv.

Inget kommer undan optimeringsivern, inte ens föräldraskapet. I dag är graviditeter inte något som bara ”händer” till följd av passion och kärlek, utan ett noga planerat steg. Först vill vi leva ungdomens glada dagar, sedan utbilda oss och därefter etablera oss på arbetsmarknaden. Först då är det dags att tänka på barn – om stjärnorna i kärlekslivet står rätt, vill säga.

Att en sådan planering är möjlig är naturligtvis positivt, men det gör att barnafödandet skjuts upp. År 1970 var svenska förstföderskor i snitt 24 år gamla, men år 2023 passerade genomsnittet 30. Med en så sen start är det svårt hinna med särskilt många barn.

Och det är inte bara barnafödandet som optimeras, utan också barnen. De ska helst ligga lite före i utvecklingskurvorna, sköta skolan och ha givande aktiviteter vid sidan om.

Dessutom ökar övervakningen. Själv minns jag en barndom där vi rörde vi oss i flock över stora områden: över fälten, in i skogen och till gölen där vi fångade ödlor. Få föräldrar skulle tillåta det i dag. Promenerar man runt i ett villaområde ser man fler skyltar som varnar för lekande barn, än barn som faktiskt leker.

Vi ger barnen så mycket uppmärksamhet att vi inte orkar med särskilt stora barnaskaror. Småbarnslivet är slitsamt och tvingar föräldrar att offra andra aktiviteter: Resor, kultur, karriär, vänner och så vidare. För den moderna människan, som ju vill optimera sitt liv, är barn därför inget självklart val. När barnlösa par får frågan varför de avstått är det vanligaste svaret att de prioriterar sin frihet och sinaintressen.

Kontrollsamhället krymper alltså utrymmet för barn på tre sätt. För det första leder det till att graviditeter skjuts upp, dessutom gör det föräldraskapet krävande och slutligen ställer moderna föräldrar sig frågan om barn är verkligen ett optimalt livsval. I ljuset av detta är sjunkande födslotal en fullt begriplig utveckling.

Faktum är att man kan vända på frågan, och fundera på varför vi moderna kontrollmänniskor ändå fortsätter att föda barn. Borde inte barnen vara ännu färre i en tid då vi inte behöver stora barnaskaror för att överleva, och när alternativkostnaderna i termer av tid, pengar och slit är uppenbara?

Kanske har det med kontrollens baksida att göra? Weber liknade ett samhälle där allt var underkastat rationella kalkyler vid en järnbur. Visst var det effektivt, men samtidigt sterilt och instängt. Som att leva i ett excel-ark.

Barnen skapar oreda i systemen, och just därför erbjuder de glimtar av magi i en annars kontrollerad tillvaro. Mitt i allt slit uppstår tillfällen då livet plötsligt drabbar oss, vackert och oväntat. Tänk på föräldern som kommer hem från en dag på kontoret och får en stund i barnets sagovärld, innan det är dags att sova. Vi hör ofta människor säga sånt: Att deras liv kändes tomma tills de fick barn.

På så sätt blir barnen ett existentiellt smörjmedel i den moderna maskinen. Vi föder kanske få barn, men de vi har gör livet i Webers järnbur mer uthärdligt. Man skulle kunna parafrasera Karl Marx här: Barnen är hjärtat i en hjärtlös värld – de är folkets opium.

Om kontrollbehovet är problemet, då kommer vi inte till rätta med de låga födslotalen genom att höja några bidrag. Det räcker inte att vrida på maskinens reglage, utan vi måste fundera på själva grundkonstruktionen. Barnbristen framstår som ett symptom på ett mer fundamentalt problem, nämligen att vi har skapat ett samhälle där fjädrarna är så hårt spända att det saknas marginaler. För vi lever ju i en värld där utslagning och utbrändhet hotar dem som inte lyckas optimera sina val.

I stället för att vifta bort rapporterna om sjunkande födslotalen, bör vi alltså se barnbristen som ett tecken på att något grundläggande behöver förändras. Den moderna maskinen annekterar allt mer av vår livsvärld, och idag utnyttjar vi barnen för att skapa en förtrollad sfär som den inte kommer åt. Men det är inte det vuxna svaret på det här problemet.

I stället borde vi fundera på samhällets grundstruktur. Ta oss ur modernitetens kontrollerande järnbur och försöka förvandla den till något annat. En trädgård, en katedral – eller kanske en kreativ lekplats?

Joel Halldorf
författare och kyrkohistoriker