Kohei Saito väcker liv i den rödgröne Marx

Marxism förknippas med industri och teknikoptimism, men en uppmärksammad omläsning av Marx ger en bild av någon som vill läka klyftan mellan människan och världen. Dan Jönsson har läst Kohei Saito.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vi vandrar i cirklar i natten och förtärs av elden. Ungefär så kan man översätta det gamla latinska palindromet ”In girum imus nocte et consumimur igni” – en mening som alltså blir samma sak baklänges som framlänges. Det är också titeln på en film från 1978 av den franske författaren, filosofen och revolutionären Guy Debord som i en berömd sekvens låter kameran sväva över Paris tak medan Debord själv med stadig röst förkunnar att Paris inte längre existerar. Paris, som alla större städer, har försvunnit bakom en kuliss av konsumtionsvaror, reklam och löneslaveri som gör människor passiva och olyckliga. Det liv som pågår där är inte verkligt. Det är en illusion, ett skådespel som uppförs för att vi ska vända blicken åt ett annat håll. Bort från det liv, den värld vi anar när vi någon gång stannar upp och inser att – som Debord sa – ”under trottoaren ligger stranden”.

Ett halvsekel senare kan man undra vad Debord skulle ha sagt om han fått se världen, och Paris för den delen, av idag. Låt mig våga en gissning: ”Vad var det jag sa?” Avståndet mellan då och nu är också avståndet mellan de båda geologiska epokerna holocen och antropocen – massutdöendets människoformade, klimatkrisande tidsålder. Överallt omkring oss spricker trottoarer upp och stränder bryter fram, samtidigt som de på något vis döljs alltmer effektivt av ett allt ymnigare flöde av konsumtionsvaror, pengar, teknisk produktutveckling och audiovisuella bländverk. Många människor lever numera i ett materiellt överflöd som aldrig tidigare i historien. Men det är, som vi ju alla vet, ett överflöd med en hotfull skuggsida av miljöförstöring och klimatkatastrofer, av rovdrift på både natur och människor. Också det utan historiskt motstycke.

Vi förtärs av civilisationens eld. Men utan den skulle vi frysa ihjäl. Eller? Om överflödet kräver så våldsamma offer, kan det då verkligen beskrivas som en rikedom? Debords kritik av det moderna civilisationsprojektet är ett av många skott på ett idéhistoriskt träd som är lika gammalt som moderniteten själv. Karl Marx skriver i en central passage i sina ”Grundrisse” om hur den kapitalistiska varuproduktionen just skapar ett skenbart överflöd som döljer det förstörelseverk det faktiskt vilar på. Detta alltså redan på 1850-talet. I inledningen till ”Kapitalet” utvecklar han resonemanget med att beskriva hur ackumulationen av kapital – tillväxten, med andra ord – ger upphov till ett glapp i det han kallar ämnesomsättningen – Stoffwechsel – mellan människan och naturen. Kapitalets impuls att förmera sig tvingar fram behovet av att överskrida naturens egna gränser och där så sker hela tiden hitta nya, mer effektiva tekniker för att överbrygga glappet. Vilket förstås i sin tur skapar nya, ännu större glapp. Kapitalismen kan helt enkelt inget annat.

Idag, om inte förr, ser vi konsekvenserna. Också Karl Marx skulle alltså kunna vakna upp i vår tid med ett trött ”vad var det jag sa”. Kanske inte exakt vad man förväntar sig om man har sett hur marxismens idéer i mer än hundra år, bland socialdemokrater såväl som kommunister, har tolkats snarast precis tvärtom – som att människans uppgift är att bemästra naturen, socialismens mål att tvinga den till underkastelse. Ja, den tekniska och industriella utvecklingen skulle i sig vara det som får kapitalismen att bryta samman och röjer vägen för befrielsen.

Men linjen från Marx idéer till Guy Debords situationistiska civilisationskritik och vår tids paroller om klimaträttvisa är faktiskt rakare än man kan tro. Den japanske filosofen Kohei Saito har i ett par smått osannolika kioskvältare, ”Marx i antropocen” och ”Slow Down”, visat hur författaren till ”Kapitalet”, läst med nya vakna ögon, träder fram som inget mindre än en ekosocialistisk pionjär. Marx tankar om ”glappet i ämnesomsättningen” och om varuproduktionens destruktiva överflöd är visserligen skissartade men hamnar egentligen rätt nära de ekosofiska idéer om en hållbar jämviktsekonomi som ligger till grund för dagens radikala klimatrörelser.

Det som för Saito särskilt styrker en sådan tolkning är de studier i sådant som geologi och evolutionsforskning som Marx ägnade sig åt mot slutet av sitt liv. Detta intresse har länge varit ganska okänt och resulterade heller aldrig i något publicerat verk – men det kastar enligt Saito ett helt annat ljus över det visionära i Marx analys. Tvärtemot den teknikromantik som traditionellt har präglat den marxistiska historiesynen, där motsättningen mellan människa och natur ses som en avgörande drivkraft, växer bilden fram av ett tankebygge där den dialektiska processen snarare handlar om att läka klyftan mellan människan och hennes värld. Ackumuleringen, förmeringen av kapital bygger enligt Marx på att sådant som ses som allmänna, gemensamma resurser ”hägnas in”, det vill säga privatiseras och ges ett marknadsvärde. Allmänningarnas rikedomar omvandlas med andra ord till ett alienerande varuflöde, där rikedom bara blir möjlig när efterfrågan överstiger utbudet. Det vill säga, i ett tillstånd av brist.

Att ”läka klyftan” handlar därför, som Kohei Saito läser Marx, om att återupprätta allmänningarna, föra tillbaka privatiserade resurser till det gemensamma. Bara så blir det möjligt att bryta den onda spiral som kravet på evig tillväxt lett oss in i. Saito beskriver det som ett sätt att förena det ”röda” och det ”gröna”: alltså kraven på ekonomisk demokrati med dem på ekologisk hållbarhet. Han riktar hård kritik mot de delar av vänstern som i dagens teknikutveckling ser hoppet om en befrielse från löneslaveri och klassförtryck – och ofta med en sorts utopisk hänförelse, som i engelsmannen Aaron Bastanis manifest för en ”Helautomatisk Lyxkommunism”. Tyvärr, säger Saito: det som behövs är raka motsatsen, ett program som kan förmedla insikten att den tekniska utvecklingen, som den bedrivs idag, inte är lösningen, utan problemets själva kärna – och som därför just i slutet för den kapitalistiska ackumulationen, vill säga den ekonomiska tillväxten, ser den enda möjliga utvägen ur den ekologiska krisen.

Låter det realistiskt? Nej. Men i ”Slow Down” pekar Kohei Saito på hur man faktiskt redan nu kan urskilja rörelser åt det hållet, mot den ”nerväxtkommunism” han proklamerar som vår enda chans att överleva som civiliserad art. Han ser dem i lokala projekt runt om i världen: i staden Detroits stadsodlingar, i Köpenhamns beslut att plantera fruktträd på allmänna platser. Små steg – men ändå: steg. Och vad som är realistiskt är förresten också det en fråga om definitioner. Vi vandrar fortfarande runt i samma cirklar. Visst – klimatförändringarna måste hejdas, men för att göra det måste vi hitta de tekniska lösningarna, och då måste ekonomin fortsätta växa. Mer bränsle på den eld som vi förtärs av.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Kohei Saito: Marx in the Anthropocene – Towards the idea of degrowth communism. Cambridge University Press, 2023.

Kohei Saito: Slow Down – The Degrowth Manifesto. Astra House, 2024.