Minnesord: Skriver du min dödsruna så skriver jag din

Minnesord och gravdikter förknippas kanske med vördnad, men historien visar många exempel på raka motsatsen. Kristoffer Leandoer funderar på existensen och eftermälet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2024-01-24.

Ni känner till det gamla skämtet: om du går på min begravning så lovar jag att gå på din. Jag roar mig med att hitta på en variant – om du skriver min dödsruna så lovar jag att skriva din – men inser att varianten innebär ett kliv från humorns värld till den krassa verkligheten. Den innebär att öppna den röda pärmen.

När jag på 80-talet arbetade på Aftonbladets kulturredaktion gjorde jag en inventering av opublicerade texter och hittade då i bokhyllan en röd, lätt kaffefläckig pärm som innehöll nekrologer över ännu ej döda kulturpersonligheter. Alltid klokt att ha en färdig text i beredskap ifall någon skulle avlida oväntat strax före pressläggning. En lugn eftermiddag slog jag mig ner för att bläddra igenom pärmen och insåg att den var i akut behov av uppdatering. Själva texterna var det inget fel på, de var genomsnittliga svenska dödsrunor; karriär och karaktär sympatiskt sammanfattade med lätt personlig knorr. Tiden hade gått och några texter var närmare ett decennium gamla, men problemet låg inte heller där, för föremålet hade sällan hunnit uträtta något som drastiskt förändrade bilden av honom eller henne. Däremot de snälla skribenter som tjänstvilligt satt sig ner och författat porträtt med sorgflor av sina ännu levande kamrater, de hade ibland hunnit göra något som drastiskt förändrade deras status som nekrologförfattare: de hade själva gått och avlidit. Den röda pärmen rymde flera sådana fall där de döda begrät de levande.

Det är svårt att tänka sig en större skillnad än den mellan döda och levande, men det är samtidigt en skillnad som är garanterad att försvinna med tiden. Det var den ena insikten jag fick med mig. Och den andra insikten var att just denna kunskap har vi människor ingen större lust att ta till oss.

Vi vill gärna tro att den skillnaden är avgrundsdjup, och att vi tryggt kan stå på vår egen sida om avgrunden och skämta om det som väntar på den andra. Den humoristiska nekrologen är en brittisk specialitet, där på senare år The Daily Telegraphs familjesidor utmärkt sig genom sin smak för det excentriska eller rätt ut bisarra: samlare, strandraggare och svindlare blandas med godsägare, rekordhållare och ärkebiskopar. Idealet formulerades av dåvarande redaktören Hugh Massingberd som att en minnestext i The Daily Telegraph framför allt skulle vara en ”gnistrande hyllning till livet”. Denna hyllning tar sig gärna raljanta uttryck, fokuserar på underliga hobbies eller påstår om en framgångsrik publicist att ”närmast sörjande är hennes papegoja”.

”Papegojans död ej ruttnar”, som vår svenske 40-talist Ragnar Thoursie uttryckte saken i sin mest kända dikt. Det är alldeles riktigt, det har gått mer än 300 år sedan amiralen och poeten Werner von Rosenfelt författade sin ”Klagan öfwer en mäckta artig Papegoijas dödh”, och den bjärta kontrasten mellan det tragiska ämnet och dess exotiska, smått komiska föremål får fortfarande ögonbrynen att åka i höjden. Kanske åker de rentav högre nu, för amiralen verkade i en tid då vi såg helt annorlunda på döden. Åtminstone uttryckte vi oss i skrift helt annorlunda och mycket mera drastiskt om döden. Alla minns hur Fredman tröstar sig över ett förlorat barn ”med kalas på dess mull / jag söp dödgrävarn full”. Ännu hårdare är karolinerpoeten Johan Runius i sin tröst till en syster över hennes lilla sons död: ”Gå bort och giör en an’ / så har J sorgen glömt”.

Under karolinertiden, sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, var döden lika närvarande i diktkonst som i vardagsliv. I litteraturvetare Daniel  bok Om de döda allt annat än gott erbjuder en enastående insyn i våra förfäders till synes otvungna umgänge med de yttersta tingen, manifesterat i gravdiktning från svensk stormaktstid och något sekel framåt. Möller har grävt fram ett digert material som visar upp det svenska epitafiet, eller gravdikten, i dess enastående känslomässiga och stilistiska bredd – från drastiska cynismer och regelrätta karaktärsmord till mer ömsinta uttryck för saknad intimitet, även om också ömsintheten känns rätt robust, som när Israel Holmström år 1697 apostroferar sin avlidna fästmö Ingrid Nohlanwäder som ”ett så vackert lik”. Holmström skrev även det kända epitafiet över Karl XII:s hund Pompe, som sov var kväll vid kungens fötter. Gravdikten var generös i sin omfattning. Man behövde inte ha varit betydande, omtyckt eller ens mänsklig. Varje hädanfärd var värd att besjungas. Även en illa tåld svärfar och kollega som komminister Hans Bjugg får 1769 en gravdikt av den dödsbesatte Brynolph Hallborg där smädelserna i stenstil blir så lakoniska att de får ett sorts buddhistiskt djup: ”Emedan. Han. Weste. Sig. Jngen. Ting. Weta. / War. Han. Ganska. Lärd.”

Döden var inte som för oss ett annorlunda tillstånd som krävde känslomässig justering och självcensur, ingen gräns för smädelser, avund och rent förtal. Det gick lika bra att reta upp sig på de döda som på de levande. Man vet att allting, också själva försvinnandet försvinner med tiden, vilket Johan Peter Kjellberg manifesterar i sin gravskrift över en gravskrift: tiden utplånar allt, även insikten att tiden utplånar allt. En särskild genre är gör-det-själv-epitafiet, ofta ett sätt att manifestera sin oberördhet inför det egna kommande frånfället, som när Carl Gustaf Tessin leker med orden och säger att ”en lätt luft var mig ofta tung / en tung jord är mig nu lätt”.

I april 1969 tillfrågas Vladimir Nabokov av New York Times hur han skulle formulera sin egen dödsruna. Förflutna bedrifter har aldrig intresserat honom lika mycket som framtida möjligheter, svarar han: ”Vad jag vill betona är en viss ilning av förväntan vars själva natur gör att den inte kan behandlas nekrologiskt.”

Död eller inte är det framtiden som lockar: samma optimistiska attityd, mindre tröst än trots, finner vi i våra inhemska gravdikter och runor. Ett försök till bravur som kan jämföras med den japanska samurajtradition som lär ut vikten av att dagligen föreställa sig sin död. Låt oss därför avsluta med den andra av de båda dödsdikter som Yukio Mishima traditionsenligt skrev dagen för sitt självmord den 24 november 1970:

Under natten blåser stormen upp,

förekommer dem som tvekar, säger:                                                                                                                                       

”blommans väsen är att falla”

Kristoffer Leandoer
författare, essäist och översättare

Litteratur

Andrew M. Brown (red): Eccentric Lives. The Daily Telegraph Book of 21st Century Obituaries. Unicorn Publishing House, 2022.

Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen. Makadam förlag, 2023.