Den sovjetiska fantastiken var en motståndshandling

Hur svarar konsten när makten förordar allt snävare ramar för både form och innehåll? Mattias Hagberg utforskar en sovjetisk, litterär motståndshandling som han döpt till sovjetisk fantastik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det börjar med ett meddelande i den sovjetiska statsradion:

”Här talar Moskva. Vi sänder en förordning utfärdad av Socialistiska Rådsrepublikernas Unions Högsta Sovjet. I samband med det växande välståndet och för att tillgodose de breda massornas önskningar har beslutits att förklara söndagen den 10 augusti 1960 för de Fria mordens dag.”

Upptakten till den ryska författaren och dissidenten Julij Daniels novell ”Här talar Moskva” från början av 1960-talet är skrämmande. Utan förklaring deklarerar makthavarna i Sovjetunionen att alla vuxna medborgare ska vara fria att döda i stort sett vem de vill under en hel dag.

”Denna dag har alla sovjetmedborgare, som uppnått en ålder av sexton år, rätt att mörda varje annan medborgare med undantag av personer, som nämns under punkt tio i anmärkningarna till denna förordning. Förordningen träder i kraft den 10 augusti 1960 kl. 06oo Moskvatid och slutar att gälla kl. 24oo. Anmärkningar. Punkt ett. a) Mord förbjudes på barn under 16 år. b) uniformsklädda militärer och militärtjänstemän c) transportarbetare under tjänsteutövning…”

… och så vidare. I sin novell leker Julij Daniel lika mycket med det byråkratiska språket och med sovjetsamhällets absurditeter, som han bearbetar stalinismens terror. Textens jag, en medelålders tjänsteman, påverkas starkt av beskedet, framför allt av omgivningens snabba anpassning till partiets senaste utspel. Hans älskarinna ser en chans att bli av med sin trista make; hans närmsta vän, en illustratör i partiets tjänst, ser en möjlighet att tillverka propagandaplakat inför mordens dag och därmed ta ett kliv i karriären; och hans granne, en gammal politruk, har snabbt hittat en förklaring som placerar in det fasansfulla beskedet i en revolutionär logik:

”Medvetenheten har dött ut. Därför har staten rätt att göra ett brett upplagt experiment och överlämna vissa av sina funktioner i folkets händer! [–-] Den här förordningen är inget annat än en logisk fortsättning av en redan påbörjad process – demokratiseringsprocessen. [–-] Idealet är ju […] en succesiv upplösning av den exekutiva makten i de breda folkmassorna.” 

Julij Daniels text befinner sig någonstans mitt emellan knivskarp realism och grotesk skräck, i ett litterärt rike som aldrig fått någon egentlig etikett, men som i brist på bättre alternativ kan kallas sovjetisk fantastik. I detta rike har så vitt skilda författare som Vladimir Majakovskij, Michail Bulgakov, Andrej Platonov och bröderna Arkadij och Boris Strugatskij rört sig, författare som alla har det gemensamt att de låtit fantasin löpa fritt utan hänsyn till föreställningar om genre och stil, och än mindre till censurmyndighetens krav på litteraturen. 

Kanske kan man säga att detta spår i den ryskspråkiga litteraturen började med Jevgenij Zamjatin, eller möjligen med Vladimir Majakovskij, två författare som båda verkade under revolutionens inledande och febriga år, när konsten fortfarande bar på drömmar och radikala estetiska ideal. Det var då som Vladimir Majakovskij bröt sig loss ur tiden och skapade futuristiska dikter som faktiskt går att beskriva som science fiction. Och det var då som Jevgenij Zamjatin skrev sin skrämmande skildring av ett slutet, totalitärt och fullständigt planlagt samhälle, som med tiden skulle framstå som en skarp parodi på sovjetsystemet, men som vid sin tillkomst snarare hade udden riktad mot revolutionens motståndare än mot dess förkämpar.

Ja, Jevgenij Zamjatins dystopiska roman ”Vi” är på många sätt en text som fångar essensen av den sovjetiska fantastiken. Romanens jag, matematikern D-503, lever i ett samhälle som helt och hållet bannlyst fantasin till förmån för förnuftet. Allt är genomlyst, rationellt och inriktat på tillfredsställelse av fysiska behov. Medborgarna lever bakom glasväggar utan hemligheter och tilldelas sexpartners enligt en noga genomtänkt statistisk plan. Men D-503 kan inte låta bli att lockas av det irrationella. Han dras till matematikens gränser, där talens strikta logik löses upp i mystikens dimmor. För honom blir roten ur minus ett en symbol för ett annat liv, ett annat sätt att tänka och känna, där den rena lyckan, den fullständiga tillfredsställelsen, aldrig är ett mål utan snarare en återvändsgränd. Jevgenij Zamjatins budskap är klart och tydligt: Utan det som skaver, utan det som inte passar in och utan det som är oförklarligt, inget liv.

Jevgenij Zamjatin slog an en ton för den ryskspråkiga litteraturen som fortsatte att ljuda i decennier. Den sovjetiska fantastiken blev ett rike för det irrationella, en plats för en fantasi som inte visste några gränser. I takt med att det sovjetiska samhället stelnade och förlorade sin radikala framtidstro, till förmån för ett ihåligt tillbakablickande, blev också denna litteratur, ja, själva fantasin i sig, en motståndshandling.

När Andrej Platonov gav den sovjetiska vardagen ett absurt skimmer i ”Grundgropen” från 1930 blev hans böcker genast bannlysta, och när Michail Bulgakov lät fantasin löpa fritt i ”Mästaren & Margarita” från 1940 skrämde han slag på makthavarna. Det irrationella, det som inte gick att begripa, och därmed inte heller att angripa, blev ett hot.

Arvet efter Jevgenij Zamjatin, Vladimir Majakovskij, Andrej Platonov och Michail Bulgakov förvaltades under efterkrigstiden framför allt av författare och filmare som tog spjärn mot science fiction-genrens konventioner, men som hade mer gemensamt med absurdister som Franz Kafka och Samuel Becket än med västerländska genreförfattare som Arthur C Clarke och Aldous Huxley.

Författarbröderna Boris och Arkadij Strugatskij och filmaren Andrej Tarkovskij skapade var för sig och tillsammans poetiska mästerverk, där realismen bröts sönder under trycket av oförklarliga krafter utifrån.  

Bara genom att visa upp en bild av något okänt, något som inte gick att kontrollera och inordna, hotade alla dessa berättare att slå upp ett hål i den totalitära logiken. Den ohämmade fantasin verkade ofta vara ett lika stort problem för makthavarna som sanningen. Ja, kanske till och med ett större problem eftersom sanningen gick att bemöta med lögn, medan fantasin… Ja, hur ska man egentligen beskriva fantasin? Hur ska man fånga den där vaga känslan av något närvarande, men ändå undanglidande, något som existerar, men ändå inte finns?

Kanske med de poetiska slutorden i Julij Daniels skräcknovell om de Fria mordens dag: ”Jag går och säger mig själv: ’Detta är din värld, ditt liv, och du är en cell, en liten del av det. Du får inte låta dig skrämmas. Du ska svara för dig själv, så svarar du också för andra. Och med ett svagt sus av yrvaket samtycke och förvånat gillande svarar mig de oändliga gatorna och torgen, kajerna, träden och husen, som likt en ofantlig, drömmande ångbåtskaravan svävar mot det okända.”

Mattias Hagberg, författare

Litteratur

Jevgenij Zamjatin: Vi. Översättare: Sven Vallmark. Modernista, 2016.

Arkadij och Boris Strugatskij: Picknick vid vägkanten samt En miljard år före världens slut. Översättare: Ola Wallin, Ersatz, 2020 och 2022.

Julij Daniėl: Här talar Moskva: noveller. Översättning Johan Munck. Albert Bonniers förlag, 1966.

Andrej Platonov: Dzjan ; Grundgropen ; Lyckliga Moskva. Översättare: Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2017.
Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Översättare: Lars Erik Blomqvist. Norstedts, 2010.