Människor har länge betraktat tillvaron i termer av kontraster eller motsatser. Särskilt i det vi brukar kalla västvärlden. Eva-Lotta Hultén tycker att det är hög tid att göra upp med dualismen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Fel, fel fel! Eller, det är ju inte fel, det är ju rätt men det finns ett fiffigare svar!” I showen ”Fem myror är fler är fyra elefanter” dök Brasse alltid upp med sin lattjolajbanlåda med fyra djur. Tre hörde ihop, men hur? Det kunde till exempel vara genom att de började på samma bokstav, att de alla levde i vatten eller att de hade lika många ben. Barnprogrammet från 70-talet har inte bara lärt generationer av svenska barn att läsa och räkna utan också, bland mycket annat, övat upp deras förmåga att tänka i kategorier och att se att det går att dela in på flera sätt.
Jag kommer att tänka på lattjolajbanlådan när jag läser om studien som jämförde kinesiska och amerikanska barns sätt att tänka. Barnen fick se tre bilder och fick frågan vilka två som hörde ihop. Ett exempel var en ko, en höna och gräs. Barnen från USA sa hönan och kon eftersom båda är djur, medan de kinesiska barnen i stället parade ihop ko och gräs, eftersom kon lever av gräs.
Medan vi i västerlandet betraktar lycka som något som kommer genom en positiv självbild ser exempelvis japaner ut att kunna må bra även när de är mycket självkritiska
I sin bok ”The patterning instinct” skriver författaren Jeremy Lent om hur våra tankemönster utvecklats sedan vi alla var jägare och samlare. Vi förstår världen i berättelser och olika kulturer kan ha olika grundberättelser. Genom dem tolkar och förstår vi vår omvärld och hur vi själva hänger ihop med den. Lent förklarar att det västerländska tänkandet är objektfokuserat och betonar vikten av att ställa upp regler – något som manifesteras exempelvis i Brasses ivriga uppdelande av djur, eller i den storsäljande boken ”Omgiven av idioter”, av Thomas Eriksson, som bygger på en helt ovetenskaplig förenkling av mänskliga personligheter till endast fyra typer. Detta kan beskrivas som reduktionism, med vilket menas tendensen att låta komplexa förhållanden förklaras av de enklare fenomen som de är sammansatta av. Det kan leda till att man missar samband och sammanhang eftersom man inte ser den stora bilden utan bara den eller de delar man koncentrerar sig på.
Lent visar att det östasiatiska tänkandet traditionellt är mer inriktat på relationer och på att sätta in saker i en kontext: till exempel att se hur djur samverkar med sin omgivning, som barnen som valde att para ihop kon och gräset gjorde. Han kopplar också detta till hur vi i olika kulturer relaterar till andra människor. Medan vi i västerlandet betraktar lycka som något som kommer genom en positiv självbild ser exempelvis japaner ut att kunna må bra även när de är mycket självkritiska – ett förhållningssätt som kommer av att relationen till omgivningen och att ingå i en gemenskap ses som viktigare än självförverkligande. Lent spårar denna skillnad i tänkande bakåt i tiden och menar att ett nytt sätt att se på världen och människan utvecklades och fick spridning i det antika Grekland. Ett tidigare mer kollektivistiskt och relationsinriktat tänkande fick lämna plats åt ett mer reduktionistiskt och dualistiskt.
Grekiska filosofer delade upp kosmos i en himmelsk och en jordisk värld och människan i en kropp och en själ, och ansåg att det himmelska och det själsliga stod över det jordiska och kroppsliga. I spåren av denna dualism följde både förakt för sinnlighet och kroppsliga behov och en känsla av att stå över allt annat i naturen, upphöjd, men också avskild. Jeremy Lent jämför detta med den kinesiska taoismens framväxt, där idén om yin och yang visserligen också kan ses som två poler men där ingen står över den andra utan de båda fungerar som komplement. Taoismen gav uttryck för ett holistiskt systemtänkande. Världen sågs som en sammanhängande, levande organism. I den neokonfucianska filosofin, med start på 1000-talet, fortsatte kineserna att utveckla sitt synsätt att det kroppsliga och det andliga är integrerade och att ting och levande organismer samverkar med och beror av varandra. Samspel mellan moral, känsla och förnuft sågs som idealet.
De västerländska föreställningarna om begrepp som stod i opposition till varandra förstärktes i stället under medeltiden: gott och ont, manligt och kvinnligt, högt och lågt, kunskap och njutning, förnuft och känsla. Tydligt uppdelat, aldrig blandat, det ena i huvudsak bra, det andra i huvudsak dåligt. En stark kraft för det dualistiska tänkandet var 1600-talsfilosofen Descartes. Vid denna tid började vi alltmer också betrakta världen som en maskin behärskad av människan, och förnuft och rationalitet som de enda sätten att förstå världen och tillvaron. Under 1700-talet fick sedan känslorna visserligen ett uppsving med romantiken men det får kanske betraktas som en tillfällig avvikelse.
De västerländska tankemönstren med rötter hos de gamla grekerna dominerar fortfarande i vår del av världen och sprider sig stadigt. Bland dem med makt och pengar har de redan företräde oavsett religion, kultur eller nation, menar Jeremy Lent. Just nu ser vi också ett nytt uppsving för ett föreställt neutralt förnuft, och för hårda fakta – en tydlig motreaktion på de senaste årens känslostyrda samtal i sociala medier och relativisering av begrepp som sanning och fakta. Det finns ingen anledning att vara emot rationellt tänkande och vetenskapliga fakta, men ibland kan vi kanske behöva påminna varandra om att förnuft och fakta aldrig ensamma kan användas som domare för vad som är bra eller dåligt. Någonstans i den processen måste känslor och värderingar in. Det finns inget neutralt förnuft. Vad som är rationellt och förnuftigt beror helt enkelt på vilka ideal och mål vi har. Vilket i sin tur beror på kulturellt betingade världsbilder och värdesystem. Med annan grundsyn på vad som är värdefullt och eftersträvansvärt, förändras också vår syn på vilka fakta som har betydelse och vilka vägar som är mest rationella att välja.
Kan vi rentav åter, som jägare och samlare, börja vörda naturen och se oss själva, både kroppsligt och själsligt, som en integrerad del av den?
Så här i tider med återkommande och alarmerande budskap om att klimatkatastrofen utvecklas snabbare än vi trott, finns anledning att fundera över hur vi kan ta oss vidare från det destruktiva tänkande som lett oss hit. Sitter vi fast i en tankebur vi byggt åt oss själva, där vi är naturens ägare och mästare hela vägen in i den ekologiska katastrofen; och där vi måste trampa ner medmänniskor för att nå den ensamma och blåsiga topp som kallas självförverkligande? Eller kan vi kombinera de religioner och kulturellt styrda synsätt vi redan har med idén om världen som komplexa processer, system och relationer snarare än som ting, kategorier och motsatser? Kan vi rentav åter, som jägare och samlare, börja vörda naturen och se oss själva, både kroppsligt och själsligt, som en integrerad del av den?
Förändringen kanske kan börja i det vardagliga. När en Facebookbekant för ett tag sedan deppade och tvivlade på sitt eget värde skyndade genast många till och intygade att hen var unik och fantastisk. Jag tänker att räddningen när man är nere kanske inte är att tänka ”jag är unik och fantastisk” utan snarare ”jag behöver inte vara unik och fantastisk. Jag är en liten del av allt och allt jag verkligen behöver göra är att vara snäll och visa hänsyn”. Det skulle kanske inte bara kunna hjälpa oss att bli mindre statusstressade och dämpa vårt för miljön så destruktiva belönings- och tröstshoppande (because we’re worth it). Det skulle också kunna ge oss en större känsla av samhörighet med världen och mer lust att engagera oss inte bara i vår egen framgång utan också i andras välmående och i de hotade ekosystem vi alla är beroende av.
Eva-Lotta Hultén, journalist och författare