Svamparna regerar både ovanför och under jorden

Svamparna finns överallt. Under marken, i begrunden och på våra mest intima ställen på kroppen. Men vad är de egentligen? Eva-Lotta Hultén begrundar över saken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 4 april 2019.

Jag står framåtlutad och rafsar bland gräs och ljung när en granne hittar mig med handen så att säga i kantarellburken. Och jag blir förvånad över min reaktion. Det är som om jag blivit påkommen med att sitta och kissa mellan björkarna. Man låter sig inte synas vid sina svampställen.

På en area av kanske 150 kvadratmeter poppar det varje år upp gula, fina kantareller. Inte nödvändigtvis på exakt samma platser men alltid inom området. Under marken breder det som egentligen är själva svampen: mycelet, ut sig. Som en mystisk urtidsvarelse ruvar det där nere i mörkret under mina fötter, bildar sinnrikt mykhorrizasystem med trädrötter som matar det med kolhydrater i utbyte mot mineraler; hjälper träden att kommunicera med varandra och skickar under några månader varje år upp sina fruktkroppar åt mig och andra att slåss om.

Varelse kanske är fel ord men jag kommer inte heller på något bättre. Som de flesta har jag vuxit upp med att betrakta svamp som tillhörande växtriket men i själva verket är svamparna något mittemellan. Varken växt eller djur, utan lite av båda. Carl von Linné tyckte inte om svampar eftersom han inte kunde placera dem i någon av kategorierna växter eller djur. Han kallade dem för Floras vandrande pack berättar biologen och vetenskapsjournalisten Jesper Nyström i sin bok ”Svamparnas planet”. Numera anses svamparna ha mer gemensamt med djur än med växter. Deras cellväggar byggs upp av kitin, ett ämne som finns i skalet hos skaldjur och insekter. Liksom djur lagrar de sin energi i form av glykogen och inte stärkelse och inte har de någon fotosyntes heller. Jesper Nyström berättar om Humongous fungus — en honungsskivling som bildat det största upptäckta mykhorrizasystemet på jorden. Ett samarbete mellan svampens mycel och trädens rötter som täcker motsvarande 1200 fotbollsplaner. Den lever i Oregon i USA och väger minst 7500 ton. Som 50 fullvuxna blåvalar därnere under jorden.

Men svampar kommer i många former och somliga nöjer sig inte med att ruva stilla i marken. På nätet kan man se rena skräckfilmer av bladskärarmyror som infekteras av svampen cordyceps. Svampen tar kontroll över myran genom att bygga upp ett eget nervsystem i dess kropp och styr den upp i en växt ovanför en myrstig. Där tvingas myran bita sig fast innan svampens fruktkropp börjar växa ut ur myrans huvud för att sprida sina sporer över de intet ont anande myrorna på marken nedanför. Det tar onekligen begreppet svampinfektion till en helt ny nivå.

Kan svampar alltså planera och ha avsikter? Rentav bedriva odling? ”En lav är en svamp som har upptäckt jordbruket.” Så citerar Jesper Nyström lavexperten Trevor Goward. Att lavarna inte är en egen organism utan en symbios av svamp och alg är gammal kunskap men vissa forskare menar nu att det nog inte handlar om symbios utan mer om parasitism eftersom svampen drar mycket mer nytta av samlevnaden än vad algen gör. Och andra menar alltså att det går att se det som att svamparna odlar algerna.

De senaste åren har vi sett ett ökat engagemang för berättelser om biologi. Böcker om våra magbakterier, träds kommunikation och insekters okända liv har fått stort genomslag och betalkanalerna producerar storslagna naturserier från vartenda skrymsle av vår planet. Kanske är det en effekt av att vi nu lever under en bila vi själva skapat åt oss av enorma mängder okunskap och lika delar högmod; en senkommen insikt om att vi är beroende av, och behöver veta mer om de sinnrika system av liv som vi är invävda i? När ekosystemen börjar falla sönder och vi måste uppfinna nya sätt att leva med och nyttja dem kanske biologen blir den nya hjälten. Det har i alla fall blivit alltmer uppenbart att det knappast är ekonomerna som kommer leda oss igenom sam- och framtiden på ett säkert sätt.

Eller är biologiintresset i själva verket en flykt från de komplexa samhällskriser vi ser som handlar om ökande polarisering, populism, extremism och fake news? När samhället krackelerar känns det kanske trots allt lättare att lära sig allt om sina egna magbakterier än att försöka förstå världsläget.

Så är det svamparnas tur att få sin beskärda del av rampljuset nu?

Svensk forskning visar att svampen som livsform är minst dubbelt så gammal som man trott. Den tidigare föreställningen var att svamparna utvecklades i havet för drygt en miljard år sedan och följde med växterna upp på land för 500 miljoner år sedan och utvecklade sina mer avancerade strukturer där. Men borrningar i gamla havsbottnar visar på fossiliserade svampmineral med hyfer, alltså svamptrådar och mycel, som är 2,4 miljarder år gamla. De största svampmarkerna finns fortfarande i havsbottnarna och nere i berggrunden. Svamparna är verkligen överallt och en stund får jag en föreställning av att det är som i filmen ”The others” där människor och spöken delar på samma hus och parallellt förnimmer att det finns en annan sorts liv där de trodde sig vara ensamma. Kanske tycker svamparna att de är den enda livsform som verkligen räknas och är omedvetna om att växter och djur också är levande på riktigt? Vad är vi människor för svamparna?

Vår hud är som ett ekosystem fullt av bakterier, kvalster — och svampar. Svampar och bakterier tycks ha delat upp vår kropp emellan sig likt gäng som har sina territorier. På armarna har bakterier övertaget och där finns få svamparter. På bålen är det tvärtom. Fötterna är svamparnas paradis: bara på hälen huserar runt åttio arter och på tånaglarna ett trettiotal. I de flesta fall gör de oss vare sig skada eller glädje. Vi blir helt enkelt utnyttjade utan att märka det. Kanske ser de det rentav som att de odlar oss och alla andra djur och växter de utnyttjar, eller betraktar oss som råvara. I svamparnas långa utvecklingshistoria blir utvinningen av människor då möjligen bara en kort parentes — kanske lite som fossiloljeeran för oss.

Men i dagsläget har utnyttjandet kommit att bli alltmer ömsesidigt. Vi använder svamparna inte bara som föda eller i form av penicillin. I Svamparnas planet räknar Jesper Nyström upp en lång rad nya användningsområden, inom exempelvis medicin, byggteknik och miljörening. Möjligheten att vi kan komma att bo i hus byggda av mycelblock ger onekligen Electric banana bands gamla refräng ”Jag vill bo i en svamp” en ny kul innebörd. Människan får nytt byggmaterial och svamparna utökar sina territorier genom att bara leva på som svampar gör mest.

Om vi människor lyckas förstöra planeten så att växter och djur dör kommer självklart alla de svampar som är beroende av oss också att dö men då väntar ändå svamparna nere i berggrunden på att leta sig upp och kanske tillsammans med bakterier skapa nya intressanta livsformer. Jag ser framför mig hur framtidens intelligenta liv för ett betydligt mer hållbart och stillsamt liv än vi gör idag.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare