Postmodernismens kritiker måste skärpa sig

Vi lever på många sett i en postmodern värld. Men de postmodernister som får skulden för den, är precis de som beskrev och varnade för vad som var på gång, säger litteraturvetaren Frida Beckman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varför har känslor snarare än rationalitet blivit ett vinnande koncept i samtida politik? Till och med när vi är medvetna om att den ’verklighet’ vi får presenterad för oss i våra små mediekokonger är i högsta grad relativ eller att de ’fakta’ vi matas med är som bäst ’alternativa,’ är bekräftelsen på våra fördomar förföriskt tillfredsställande. ”Ok, kanske var inte just det där påståendet sant, men jag känner att de har rätt i sak.” Känslor och personliga åsikter, som Oxford Dictionaries online skrev när ”post-truth” eller post-sanning blev årets ord 2016, har blivit viktigare för den allmänna opinionen än objektiva fakta.

Speciellt fascinerande är det faktum att i dagens känsloekonomi är känslostormarna extra starka kring de teorier som just tar med känslor i beräkningen. Jag tänker i första hand på postmodernistisk teoribildning. Man kunde trott att intresset för postmodernismen skulle avklingat efter dess högkonjunktur på 1980-talet och det gjorde det ett tag men på senare år, och speciellt i Sverige har de fått en renässans, men begreppet används sällan på ett genomtänkt vis utan snarare som ett löst definierat tillhygge i diverse debatter. Fel på skolan? Postmodernismen. Fel på sjukvården? Postmodernismen. Fel på regeringen? Postmodernismen. Fel på Putin? Postmodernismen. Fel på Trump? Postmodernismen. Fel på skidåkning? Postmodernismen. Fel på råbiffen? Ja, du gissade rätt, postmodernismen.

här ska målas fram en ordentlig nidbild och så ska vi använda postmodernism som en knölpåk tills begreppet blir alldeles, he he, fragmenterat.

Men hur har det blivit så här? Det är i sig fullt begripligt att postmodernismen som begrepp har återkommit med kraft – för här tror jag kritikerna har rätt – det är helt relevant att diskutera vissa samtida fenomen i termer av postmodernism. Sannerligen, lever vi inte i själva verket i den postmoderna skapelsens krona, med Trump som dess mest lysande ledstjärna? Från ett postmodernistiskt teoretiskt perspektiv är den postsanningspolitik som vuxit fram och som eldat under både Putin, Brexitanhängare och Trump en helt logisk vidareutveckling av vad Fredric Jameson förstod som postmodernismens äkta hälft: senkapitalismen. För Jameson, som en av postmodernismens mest inflytelserika teoretiker, är teoribildningen tätt förknippad med senkapitalistiska mekanismer som underminerar stabila värden och värderingar och lämnar allt flytande och tillgängligt för vitt skilda impulser. Kanske har den senare vidareutvecklats till vad som nyligen kallats ”just-in-time kapitalism” för att understryka hur den uppluckring av idéer om gemensamma värden, övertygelser och ”narrativ” som förknippats med postmodernismens födelse fortsätter att ske. 

Ja, tänk vad rätt de hade, Lyotard, Jameson, Foucault och de andra! Verkligen – de senaste par åren har givit dem mer rätt än de kanske kunde ana. Allt är tillåtet, som Lyotard skriver – när vi lyder under ”pengarnas realism.” Och så tänker man att nu när postmodernismen erkänts som något mer än abstrakta akademiska teorier kanske också postmodernismens skeptiker till slut tar sig tid att läsa i alla fall ett centralt urval ur denna teoribildning. Kanske kunde de tänka att vad var de nu de sa de där 80-talsteoretikerna som försökte förklara varför vi måste modifiera tron på det rationella subjektet om vi ska förstå samtiden, som försökte redogöra för hur sanning byggs upp i enlighet med olika diskurser och som ville kartlägga orsakssammanhangen mellan senkapitalismens samtida mekanismer och individens svårigheter att begripa global politik? Kanske kan kunde de rent av vara till hjälp för oss att förstå samtiden? Lyotards ikoniska ”Det postmoderna tillståndet” översattes till svenska så sent som 2016 av Mats Lefffler och Håkan Liljeland så den kunde vi kanske börja med! 

En lysande idé, kunde man tro, just för dem som är oroliga för postsanningspolitikens utveckling. Men inte verkar skeptikerna så sugna på det. Nej, här ska målas fram en ordentlig nidbild och så ska vi använda postmodernism som en knölpåk tills begreppet blir alldeles, he he, fragmenterat.

Förutom att vi ofta fortfarande är rätt osugna på att acceptera att vi kanske inte alltid är de rationella subjekt som upplysningens traditioner fört fram, så är många också rätt osugna på att kritisera kapitalismen.

I vissa fall och med en specifik agenda har kritikerna dock faktiskt läst lite av teorierna. som i fallet Stephen Hicks. Hans bok ”Postmodernismens förklaring” från 2004 som gavs ut på svenska ‪2014 av Timbro förlag, har blivit populär bland debattörer till höger. Hicks tar postmodernism på allvar eftersom han ser den som vänsterpropaganda som måste bekämpas. Den omstridde, kanadensiska liberala debattören Jordan Peterson tar i sin tur Hicks på allvar och menar att postmodernismen – och här citerar jag – en ”genomgripande, ondskefull, nihilistisk, intellektuellt attraktiv doktrin,” slut på citat – utgör ett stort hot mot vår civilisation. Både Hicks och Petersons presentationer av teorierna är ordentligt förvirrade, vilket resulterar i en karikatyr men med tanke på deras perspektiv är det kanske inte så förvånande att de vill underminera det som postmodern teori faktiskt erbjuder, det vill säga kritiska analyser av kapitalismen. 

För det är kanske här skon klämmer. Förutom att vi ofta fortfarande är rätt osugna på att acceptera att vi kanske inte alltid är de rationella subjekt som upplysningens traditioner fört fram, så är många också rätt osugna på att kritisera kapitalismen.

Men missar man att ta med relationen mellan kapitalismens och postmodernismens utveckling i sin beräkning missar man en stor del av poängen. Då kanske det är bättre att kalla sin diagnos över samtiden någonting annat. Jag är verkligen hemskt nyfiken på vad de som vill ondgöra sig över postmodernism utan att prata kapitalism kan erbjuda för alternativa förklaringsmodeller.

Låt det bli ett krav att kunna skilja på de fenomen som beskrivs som postmoderna och de teorier som söker förstå och reagera på dem.

Vi har provat att använda en parodi av postmodernismen som slagträ i en fördummande politisk debatt. Nyttan med denna retorik är begränsad om inte rent av olycklig. Världen, språket och sanningen fortsätter att falla samman utanför tidningsredaktionernas fönster, precis på det sätt som de postmoderna teoretikerna förutsett.

Så, låt oss höja ribban något i den svenska debatten. Låt det bli ett krav att kunna skilja på de fenomen som beskrivs som postmoderna och de teorier som söker förstå och reagera på dem. Då blir det, som en skribent påpekade i New York Times nyligen, också lättare att skilja på en teoribildning som analyserar relationen mellan makt och sanning och den karikerade version som populistisk politik och journalistik saluför. Då blir det lättare att förstå sådant som varför och hur känslor snarare än rationalitet blivit ett vinnande koncept i samtida politik. Debatten om postmodernismen är härvidlag inget undantag. 

Frida Beckman, litteraturvetare

 

Litteratur

Andersson, Lena (2017) “Allt förändras men är sig likt,” Dagens Nyheter, 22 november.

Andersson, Lena (2017) “VM i postmodern skidåkning,” Dagens Nyheter 17 februari.

Helmersson, Erik (2015) “Postmodern propaganda,” Dagens Nyheter, 12 mars.

Hicks, Stephen (2014) Postmodernismens förklaring – Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault, övers. Anders Johansson, Timbro förlag.

Hicks, Stephen (2004) Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault, Tempe: Scholargy Publishing.

Ingvar, Martin, Christer Sturmark och Åsa Wikforss (2015) ”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund,” Dagens Nyheter, 3 mars, https://www.dn.se/debatt/den-postmoderna-sanningsrelativismen-leder-oss-ner-i-en-antiintellektuell-avgrund/  

Jameson, Fredric (1991) Postmodernism, or, the Cultural Logic of Late Capitalism, Durham NC: Duke University Press.

Lundberg, Henrik (2015) “Nej, postmodernismen genomsyrar inte allt och alla,” Dagens Nyheter, 23 mars, https://www.dn.se/debatt/repliker/nej-postmodernismen-genomsyrar-inte-allt-och-alla/ 

Lyotard, Jean-Francois (2016) Det Postmoderna tillståndet: Rapport om Kunskapen, övers. Mats Leffler och Håkan Liljeland, Freudianska föreningen.

Lyotard, Jean-Francois (1979) La Condition postmoderne: rapport sur le savoir, Paris: Minuit.

Nealon, Jeffrey T. (2012) Post-Postmodernism, or, The Cultural Logic of Just-in-Time Capitalism, Stanford CA: Stanford University Press.

Peterson, Jordan (2017) “Postmodernism: How and why it must be fought,” Manning Centre Conference,  February 23-25, 2017. https://www.youtube.com/watch?v=Cf2nqmQIfxc

Thyselius, Erik (2017) ”Kön är bara en social konstruktion,” Svenska Dagbladet, 10 september, https://www.svd.se/kon-ar-bara-en-social-konstruktion

Williams, Casey (2017) “Has Trump Stolen Philosophy’s Critical Tools?” New York Times 17 april, https://www.nytimes.com/2017/04/17/opinion/has-trump-stolen-philosophys-critical-tools.html