Hur ska man reagera när man läser om sitt ex i metoo-artikel om våld och övergrepp? Vad var lögn och vad sanning? Och framför allt: Hur gör vi nu med kärleken? undrar författaren Tone Schunnesson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2018-10-08.
Hösten 2017 slet kvinnor sönder sina kläder för att visa världen sina sår, eftersom världen till sist verkade kunna tänka sig att lyssna. #METOO öppnade portarna till en undangömd avfallsanläggning och ut krälade monster. Priset för dem som sorterat bort sina minnen var högt: Inför öppen ridå skulle vi återvända till det vi tidigare blivit ombedda att förtränga. Det var som att kräkas upp något, nödvändigt men svårt att få luft. Obehag och befrielse i samma smärtsamma konvulsion.
Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition.
Först reagerade jag som många människor reagerar när de ställs inför något som är på samma gång obehagligt och uppfodrande. Jag vände mig bort, kände mig nästan attackerad av den konstanta ström av vittnesmål som rann genom mina dagar. Jag vände mig bort tills jag mötte mig själv och i slutet av metoo-hösten 2017 läste jag, förundrad, en kort artikel i Aftonbladet om och om igen. Pojkvännen jag hade i slutet av mina tonår blev av flertalet kvinnor anklagad för sexuella övergrepp och våld. Jag läste texten hyperfokuserat, som om jag letade efter någon viktig men dold detalj. Trots att jag inte borde var jag förvånad. Jag hade trott att det som utspelade sig mellan oss, bara hade med oss att göra. Att vår relation var källan till kaoset, och när han gick vidare i världen blev någon annan.
Vad är kärlek? Gärningsmannabilden bredvid artikeln i Aftonbladet är en skuggbild, inga drag går att urskilja. Jag har inte sett honom på många år, osäker på hur han har åldrats. Jag minns honom i badet, med fötterna som stack upp ur badskummet, den kroppen skrev jag oräkneligt antal dikter om. Jag minns hans hårfäste som kröp uppåt trots att han bara var strax över 20, till och med det tyckte jag var vackert. Aldrig var jag så förälskad. Aldrig var jag så förtvivlad. Inget av den bitterljuva smärtan går att finna här, i berättelsen om en gärningsman och hans offer.
Den feministiska teoretikern och författaren bell hooks skriver i sin bok ”All about love: New visions” att försvinnande få män och kvinnor får lära sig hur man älskar. Män, menar hon, lär sig att systematiskt misstro kärlekens kraft, medan kvinnor uppmuntras att älska i de mest omöjliga situationer, även när deras kärlek inte kommer besvaras. Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en tydlig och gemensam definition.
För bell hooks handlar kärlek om vilja. En vilja att utvidga sitt själv i syfte att nära sin egen eller någon annans själsliga utveckling. Love is as love does. Kärleken som viljehandling, både en avsikt och en handling som förutsätter ett val: Vi måste inte älska – vi väljer att göra det. Hon menar att kärlek består utav av ömhet, respekt, erkännande, engagemang, förtroende och ärlig kommunikation. Många viktiga relationer består utav en eller flera delar, men kärlek är det först när vi ger och tar emot samtliga.
Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet.
Så många av mina relationer, romantiska och icke-romantiska, verkar plötsligt hotade. bell hooks föreslår att människor låter bli att definiera vad kärlek är för att det bär med sig något tungt. Har jag aldrig varit älskad? Osäkerheten är både svindlande och skamlig. Inte vill jag vara en behövande kvinna som måste bli älskad, men inte heller någon som inte blir det. Ta allt ifrån mig, mitt förnuft, min självkänsla och min trygghet men ta inte min föreställning om vår kärlek. Vad var då meningen med allt? Jag bär med mig bell hooks definition som en förolämpning mot mig personligen, jag vet nämligen inte hur jag ska våga kräva allt det där av världen. Våld och kärlek kan inte samexistera, fortsätter hon, det är nästan för radikalt för mig att få grepp om.
Vad är det jag letar efter, när jag lusläser Aftonbladets sakliga artikel om vittnesmålen mot min första förälskelse. Kanske någon kodad detalj som bara jag förstår, om nätterna fyllda av gråt och fylla och aggressioner och senare försoning. Så underbar den försoningen var, som ingav mig en känsla av allt inte var förgäves.
Tjusningen med parrelationen är också skräcken: Det är en isolerad plats. I min mening finns det bara en plats som är än mer ensam och det är platsen mellan barn och förälder. När du är barn har du ingen annan värld att jämföra med din, så allt som sker, sker som en absolut sanning. Och jag har upplevt något liknande i samlivet med män, för ingenstans finns det egentligen utrymme att undersöka det som pågår mellan två par förälskade ögon. För ögonen som jag betraktar honom med är just det, förälskade. Jag kan finna goda förklaringar till allt hans beteende i hans historia, för det är så vi möter dem vi älskar, och hans tyngsta hemligheter är nu även mina. Jag tänker: Aldrig vill jag förråda dig.
Terrence Real är en terapeut specialiserad på bland annat manlig depression och i självhjälpsboken ”How can I get through to you” undersöker han hur maskulinitet lägger sig i vägen för sann intimitet. Real menar att det inte är socialt accepterat att tala om hur det verkligen är att leva tillsammans med män. När unga flickor, och unga pojkar, blir vuxna är det som att vi avlägger vi ett löfte om att bevara deras hemligheter. Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och vår kollektiva maskopi med patriarkatet.
Vad är det vi tiger om? Om ett vardagligt patriarkalt förtryck som pågår lågmält och konstant. Ibland tiger vi om mer uppseendeväckande hemligheter. Att bryta detta förtroende var det som satte metoo i rörelse. Det var det som var själva dess styrka, att vi utan förvarning lät munnen gå.
Me too. Jag också. Det betyder att någon tillkommer. Att det inte bara är du här. Jag som du har blivit utskälld. Jag har likt du blivit skrämd, kontrollerad, hotad. Också jag våldtagen. Låt oss stå jämte varandra i vår sårighet.
Hur kommer det sig då att jag fortfarande känner mig ensam?
Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra.
Den före detta artisten Kelis gav våren 2018 en lång intervju om sitt avslutade äktenskap med hiphop-ikonen Nas. Orädd berättade hon att hon blev psykiskt och fysiskt misshandlad. Samtidigt sa hon: ”Jag drack också. När han slog mig så slog jag tillbaka.”
Det låter som hon klandrar offret – sig själv. Men att göra sig medansvarig är inte, tror jag, bara att ge förövaren oförtjänt förlåtelse. Det är också att hävda sin rätt över det lilla man har kvar.
Lika noggrant som jag läste Aftonbladets artikel läser jag nu mig själv, söker spår av den agens som gått förlorad. Jag läser gamla mejl, och går igenom dagböcker. Innan dessa klarsynta kvinnor, som också levt nära honom, vågade kliva fram kunde jag framställa vår romans som ett möte mellan två skeppsbrutna jämlikar som hakade tag i varandra, desperat och sorgset. Jag slapp vara en platt flickfigur i en söndertjatad historia om emotionellt våldsamma, sexuellt gränslösa och alkoholdränkta olyckliga unga män. En historia som inte handlar det minsta om mig. Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den passade honom bra.
Efter metoo är vi som ville vara ogenomträngliga och onåbara nu tvingade att bli något annat. Vad vet jag ännu inte. Efter en tid bestämmer jag mig för att radera alla gamla mail. För vad är det mest infekterade såret? Inte traumat eller skammen i att vara oälskad. Inte heller förlusten av våra lögnaktiga historieskrivningar. Det mest infekterade såret är att vi skrev till våra gärningsmän och bad dem ta oss tillbaka. Att vi skrev ”Jag älskar dig, förlåt”, och trodde att det var sant.
Tone Schunnesson, författare