Förlamade och kallblodiga läker vi i drömmen

REM-sömnen är den tid på natten då vi drömmer. För att minnas drömmarna måste vi vakna i anslutning till dem, men oavsett vilket så är de viktiga för oss, berättar sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i juni 2018.

Människan har i alla tider intresserat sig för drömmarnas betydelse och sett dem som en inblick i själens dunklaste djup. Men det var först kring förra sekelskiftet som utforskandet av drömmarnas innehåll tog fart på allvar i Europa. Med Freud och psykoanalysen kom drömmarna att ses som en reflektion av omedvetna drivkrafter, och viktiga för förståelsen av psykiska problem i det dagliga livet.

Man började också använda traditionella naturvetenskapliga metoder för att undersöka dröminnehåll, men det gav inte så mycket och idag är omfattningen av denna forskning ganska liten.

I stället började man ägna sig åt själva den fysiologiska drömsömnen. Vad är den för något? Vad gör den? Och varför?

I samband med en sömnregistreringsstudie 1953 märkte forskarna Aserinsky och Kleitman att försöksdeltagarna regelbundet, ungefär var nittionde minut gick in i en fas med snabba och ryckiga ögonrörelse och ett EEG som såg ut som om personen var (nästan) vaken. Drömsömnen – Rapid Eye Movement Sleep eller REM-sömn var upptäckt.

Forskarna lade också märke till andra avvikelser: halsmusklerna slappnade av, medan hjärtfrekvens och blodtryck steg. Det här stod i stark kontrast till övrig sömn, som man idag kallar Non-REM – då är EEG-vågorna är långsamma och böljande, medan ögonrörelserna är frånvarande eller mjukt böljande och andningfrekevensen och blodtrycket är låga. Aserinsky och Kleitman visade också att sömnen rörde sig från ytlig nivå, ner mot djup sömn (N3), och därefter, som något av en efterrätt, kom REM-sömnen.

En person med ostörd sömn kommer alltså inte att rapportera någon dröm på morgonen

En av de mest fascinerande aspekterna av REM är att vi är förlamade under tiden som den pågår. Det är ju så att allt man gör i drömmen också sker biologiskt; alla signaler för att springa, hoppa, och så vidare, är på väg ut till musklerna. Och musklerna i bland annat armar, händer, fingrar och ansikte uttrycker förvisso ofta intensiteten och känsloläget i drömmen. Men signalerna till bland annat ben, rygg, nacke och säte blockeras. Vilket nog är tur, med tanke på hur många som springer i drömmen.

Kanske är upplevelsen av att vara fastspänd eller orörlig, som är så vanlig i drömmar, kopplad till det här förlamningstillståndet. Och sambandet mellan REM och drömmens innehåll finns trots allt, eftersom det är via dessa faser vi kommer åt drömmarna.

Forskarna Aserinsky och Kleitman noterade också att om man väckte människor under REM-sömnen, så fick man oftast en rapport om drömmar. Under övrig sömn var det mycket ovanligt. Men det räcker inte att man vaknar i direkt anslutning till drömmarna, man måste också vara vaken några minuter. En person med ostörd sömn kommer alltså inte att rapportera någon dröm på morgonen, medan den som vaknar ofta sannolikt kommer att göra det. Eftersom man lättare väcks av en intensiv dröm så är det troligt att spontana drömrapporter kommer att ha ett mer dramatiskt innehåll än icke-rapporterade drömmar. Det ligger därför nära till hands att tro att de psykoanalytiska drömanalyserna byggde på de mest spektakulära och intensiva drömmarna.

Man gjorde också en rad fysiologiska studier av REM sömn. Bland annat upptäckte man att däggdjur, som ju är varmblodiga, blev kallblodiga under REM. De förlorar alltså förmågan att svara på temperaturförändringar. Det här ledde till hypoteser om att REM-sömnen hjälpte temperaturregleringscentrum att vila/sova under just REM. Men på 1970-talet verkade man inte komma så mycket längre ur klinisk synpunkt. Och blickarna riktades nu mot djupsömnen, som tycktes spegla hjärnans återhämtningsbehov.

Man försökte också tidigt undersöka drömsömnens betydelse genom att förhindra den genom att väcka den sovande när drömsömnen kom. Märkligt nog tycktes inte detta ge några effekter på till exempel psykisk balans, så den här typen av forskning minskade sedan kraftigt.

REM-sömnen verkar alltså ha kommit tillbaka efter att psykiatrin förlorade intresset för den på 1960-talet.

Men fram mot 1990-talet så hände något. Det började det dyka upp minnesforskare som hittade kopplingar mellan REM-sömn och överföring av minne från korttidslagring i hippokampus till långtidslagring i hjärnbarken. Nu fick REM-sömnen plötsligt en viktig funktion och forskningen tog ny fart.

De senaste åren har det också börjat dyka upp resultat som tyder på mycket REM-sömn ger mindre ångest vid uppvaknandet. Detta har förstås stort kliniskt intresse och mycket forskning pågår. Om resultaten håller, så får vi säkert se forskning där man försöker förbättra REM-sömnen på olika sätt. REM-sömnen verkar alltså ha kommit tillbaka efter att psykiatrin förlorade intresset för den på 1960-talet.

I och för sig kunde man redan på den tiden se att de som led av depression och vissa andra psykiatriska diagnoser gick in i sin första REM-period redan efter omkring tio minuter, i stället för det vanliga cirka åttio. Men något orsaksförhållande påvisades aldrig.

Och det finns andra skäl att tänka i de banorna. Det verkar nämligen som att insomniker, personer med stora sömnbesvär, tenderar att ha en kraftigt fragmenterad REM-sömn med mycket ögonrörelser. Kanske är detta det centrala problemet för personer som inte kan sova. REM-sömnen är också speciellt intensiv hos patienter med post-traumatiskt stressyndrom (PTSD), oftast till den grad att man ibland inte vågar sova över huvud taget för att slippa de otäcka drömmarna. Bakom de återkommande mardrömmarna antas ligga en oförmåga att montera bort den emotionella laddningen i ett minne. Detta görs normalt under REM i samband med överföringen från korttidsminne (i hippokampus) till långtidsminne (i hjärnbarken).

I dagens samhälle finns en stor medvetenhet om problemen som följer på för lite sömn. Och kanske står vi inför en liknande ökad medvetenhet om drömmens betydelse.

Nya psykologiska behandlingsmetoder förefaller kunna hjälpa till att montera bort den där emotionella laddningen och på det sättet minska mardrömmarnas intensitet.

Utvecklingen har kommit långt, men det finns mycket kvar att förstå både vad det gäller vad som händer när vi drömmer och orsakerna till att vi drömmer. I dagens samhälle finns en stor medvetenhet om problemen som följer på för lite sömn. Och kanske står vi inför en liknande ökad medvetenhet om drömmens betydelse. För att må och fungera bra behöver vi få sova, men vi måste också få drömma.

Torbjörn Åkerstedt
professor emiritus vid Stockholms universitet och Karolinska institutet