Nelly Sachs var tomrummets inredningsarkitekt

Hon utforskade ett mellantillstånd mellan liv och död. Elisabeth Åsbrink reflekterar över Nelly Sachs liv och poesi i ljuset av henne samlade dikter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”I ett rum med fönster mot en gård sitter en kvinna och skriver. Ett litet kök med tvätten hängande med tomma armar på tork, från vägg till vägg. Ett bo, ett hjärta, ett inuti. Och som om rummet var vänt ut och in består det av allt utom sig självt. Om natten skriver hon. Lugnast så, tystast, ensammast. Allt som hörs är hennes mors andning och rosslingarna från rören i väggarna, hälsningar från en annan värld. Hon skriver natten. Eller skriver natten henne? För att inte störa sin mor tänder hon inga ljus. Ord läggs på ord, mörker på mörker. Texten lägger sig i lager över sig själv när hon fyller samma pappersark med nya dikter, tankar och strykningar. Natt efter natt, dikefter dikt. Nelly Sachs. Inga stjärnor syns.”

Poeten Nelly Sachs debuterade femtiosex år gammal, året var 1947 - och i min bok om just det året, är hon en del av den dåtid som skapade vår nutid, och det här var så jag föreställde mig henne. I en liten lägenhet, kallad kajutan, längst ner i huset på Bergsundsstrand 23, i de kvarter som kallades knivsöder i Stockholm, levde Nelly Sachs med sin mor och tog hand om henne, samtidigt som hon fångade frånvarons signaler och sände dem vidare som poesi. Två decennier efter sin debut tilldelades hon Nobels litteraturpris 1966.

Det finns ett oändligt antal sätt att närma sig denna diktare. Till exempel kan man tala om änglarna, om askan, om handmusklerna eller luftgravarna.

Det är också möjligt att utgå från hennes öde, den flykt från nazityskland till Sverige som blev så avgörande i formandet av hennes författarskap. Hon och hennes mor lämnade Berlin i maj 1940. Då hade Polen gått under, Danmark var besatt, i Norge pågick de sista striderna innan nazisternas ockupation blev ett faktum och den tyska armén var på väg mot Frankrike. De fick tillflyktsort i Stockholm, där de levde ett flyktingliv. Nelly Sachs skrev: ”Vi är så såriga att vi tror att vi dör när gränden slänger ett ont ord efter oss.”

Som femtonåring fick den tysk-judiska Nelly Sachs romanen "Gösta Berlings saga" i present, och blev djupt gripen. Hon till och med skrev till sin svenska idol, Selma Lagerlöf, och fick svar.  Långt senare, när nazisternas förföljelser blev allt våldsammare skrev Sachs återigen ett brev till den då åldrade och sjukliga Selma Lagerlöf. Då var det november 1938, och hon vädjade: ”Kan jag med min mor komma till Sverige, för att vila ut bland det godaste av hjärtan? För den allra ringaste möjlighet till liv skulle jag tacka med varje fiber av min varelse.”

Men hon fick inget svar. En vän till familjen Sachs reste till Värmland för att personligen be Selma Lagerlöf om hjälp, men blev oturligt nog skadad i en trafikolycka innan hon hann fram. Tiden gick. I januari 1939 skrev Nelly Sachs ett nytt brev till Selma Lagerlöf, hon bönade och hoppades men inte heller denna gång kom något svar. Den skadade vännen skrevs ut från sjukhuset och kunde äntligen ta sig till Selma Lagerlöfs gård, men på grund av byggnadsarbeten kunde den åldrade författaren inte höra ett ord av vad som sades. Först nästa dag, när vännen återkom med papper och penna och bokstaverade fram sitt ärende, kom ett svar från Selma Lagerlöf. Hon vill hjälpa Nelly Sachs. Och hon skrev direkt till den svenska regeringen: ”Det är av vikt för mig att fröken Sachs blir mottagen i Sverige.” Nelly Sachs lojala vän sökte sedan stöd från prins Eugen och fann borgenärer som kunde garantera att Nelly och hennes mor inte skulle ligga det svenska samhället till last. Året var alltså 1940 och det officiella Sverige ville inte ta emot judar, särskilt inte judiska intellektuella, men en glipa öppnade sig och genom den slank Nelly och hennes mor igenom.

Nelly Sachs var målmedveten. Hon ville inget annat än att skriva och kom snabbt i kontakt med flera av Sveriges ledande poeter, som Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren.

Ett starkt spår i hennes diktning är temat om en stor kärlek som gått förlorad. Ett annat starkt spår utgörs av själva förlusten. Hon gör den påtaglig, synlig och förnimbar, och uttrycker gång på gång närvaron av det som inte längre finns.

Idag är det en etablerad konstnärlig genre att gestalta det som inte längre existerar, själva tomrummet. Men då, strax efter kriget, var Nelly Sachs den första som gjorde sig till tomrummets talesperson.  Någon måste bära röst för det som inte längre fanns. Någon måste ge ord åt det ordlösa och kropp åt det kroppslösa.

Nelly Sachs utför den tyska litteraturens sorgearbete, har någon sagt. Den första att göra konst av frånvaro, säger en annan. Den som bevisar nödvändigheten av att skriva poesi efter Auschwitz, säger en tredje.

Döden är närvarande nästan jämt i hennes diktning, ibland dramatisk och skrämmande, ibland trivial, en intilliggande värld, lika befolkad som de levandes värld. Hos Sachs går de döda och de levande bredvid varandra.

 När hennes verk samlades i en volym, våren 2020, uppstod ett nytt tillfälle att besöka hennes särskilda poetiska verklighet. I boken Nelly Sachs dikter, utgiven av bokförlaget Faethon, samsas gamla och nya översättningar med rika kommentarer och referenser som tillsammans ger nya nycklar till hennes verk. Även den som finner Nelly Sachs författarskap högstämt eller alltför abstrakt får lust och kunskap att läsa vidare.

Själva boken är mörkt grå, tung och glittrar lite som granit. Den påminner om en sten - men en sten som öppnar sig och visar sig innehålla hela universum.

I sin inledning skriver redaktören Daniel Pedersen om titeln på Nelly Sachs debutsamling, I dödens boningar. Den påminner om det märkliga mellantillstånd som inträder vid ett besök hemma hos en vän eller en familjemedlem som avlidit, en stark förnimmelse av både närvaro och frånvaro samtidigt, svår att begripa men omöjlig att slå ifrån sig. Detta mellantillstånd är Nelly Sachs landskap.

Av en tillfällighet läser jag i diktsamlingen strax efter en älskad persons död. Plötsligt djupnar ord-bilderna, raderna framstår som i relief, får nya skuggor och nytt ljus. Förlust, saknad, längtan och frånvaro kläs i nya ord - och förläggs genom dikterna utanför hennes själv och utanför läsaren, som inte alltid måste förstå allt. En del dikter framstår, i alla fall för mig, snarare som skulpturer i rök och luft. De finns och de finns inte.

I en tidig dikt ger Nelly Sachs molnen röster. De har samlat sig till en kör som sjunger för människorna där nere, de som vet så lite om sig själva, om sina liv, om sin död och om den värld som omger dem. Molnets kör sjunger:

Vi är fulla av suckar, fulla av blickar

Vi är fulla av skratt

Och ibland bär vi era ansikten

Vi är inte långt ifrån er

Vem vet hur mycket av ert blod som stigit upp

Och färgat oss?

Vem vet hur mycket tårar ni fällt genom vår gråt?

Hur mycket längtan som format oss?

Dödspelare är vi.

Vänjer er mjukt vid döden.

Ni oövade, som ingenting lärt under nätterna.

Många änglar har ni fått

Men ni ser dem inte.

               (Översättning Margaretha Homqvist)

Elisabeth Åsbrink, författare

Litteratur

Nelly Sachs: Dikter. Red Daniel Pedersen, Översättningar av Margaretha Holmqvist, Eva Ström, Daniel Pedersen, Rolf Moberg, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Percival. BOkförlaget Faethon, 2020.