Alice Coltrane och den svåra konsten att sluta vara konstnär

Poeten Arthur Rimbaud lade ned pennan för gott vid 21 års ålder. Det gör honom till en av kulturens få förtidspensionärer, vilka Teodor Stig-Matz vill lyfta i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

1917 signerade Marcel Duchamp en urinoar, placerade den i en utställningssal och skapade därmed Fountain. I över ett sekel har detta verk – och alla de tusentals verk som skapats i dess efterföljd – fått barn att utbrista ”det där kan ju vem som helst göra!” och deras föräldrar att förvirrat försöka förklara vad modern konst är. Men efter detta, och en rad andra banbrytande verk, var Duchamp trött på den i hans ögon genomkommersialiserade konstvärlden – så trött att han i slutet av 1920-talet lämnade den för att i stället ägna sig åt att spela schack. Detta var han för övrigt skapligt bra på, han tävlade både i de franska mästerskapen och i schack-OS.

När Duchamp sade upp sig från konstvärlden skrev han in sig i historien som en av kulturens förtidspensionärer. Listan över dessa är kort, men innehåller förutom den franska konstnären några riktiga storheter, som poeten Arthur Rimbaud och Pink Floyd-sångaren Syd Barrett. En fjärde person som brukar räknas till kategorin är jazzmusikern Alice Coltrane. I eftervärldens ögon är hon kanske mest känd för att ha varit gift med saxofonisten John Coltrane, men i slutet av 1960-talet släppte hon en serie skivor som inte låter som någonting annat, där drönande indiska instrument och avantgardistiska frijazzrytmer agerar fond till duggregnslätta improvisationer på harpa. Sedan lämnade hon musikbranschen för ett liv som hinduisk guru.

Hur kom hon fram till denna ovanliga blandning av ljud? Och varför pensionerade hon sig? Den amerikanska musikvetaren Franya J Berkman visar i sin biografi Monument Eternal: The Music of Alice Coltrane att svaren på dessa två frågor är tätt sammankopplade. För det första handlar det om musikerns bakgrund. Redan under barndomen i krigsårens Detroit började hon spela piano i stadens gospelsjungande baptistkyrkor. Detta var en ovanligt fri musikalisk miljö; en kör kunde gå från att sjunga en sång till en annan utan förvarning eller paus, och därför var det av högsta vikt att personen som ackompanjerade var snabb, kreativ och kunde improvisera. Det var också här grunden lades för Coltranes andliga utveckling.

Som ung vuxen bytte hon gospeln mot bebop och kyrkorna mot rökiga klubbar. Det var på en sådan hon först träffade sin framtida make, och det var med honom hon i mitten av 1960-talet började utforska österländsk religion i allmänhet och hinduism i synnerhet. Detta var de knappast ensamma om under den här tiden. Indien var det trendigaste som fanns, något som kanske bäst exemplifieras med hippierörelsens intresse för transcendental meditation och The Beatles resa till landet 1968. Men för Alice Coltrane handlade det inte om någon fluga, utan om en livsåskådning som skulle komma att ta allt större plats i såväl hennes musik som hennes liv.

Fram till 1967 hade Alice Coltrane uteslutande spelat piano, men John trodde att den notoriskt svårspelade – och i jazzmusik ovanliga – harpan också skulle passa hennes musikaliska sinne. Sagt och gjort beställde han en, men innan den hann komma fram dog han plötsligt, 40 år gammal i sviterna av levercancer. Makens död och instrumentet han lämnade efter sig resulterade i två saker. Dels såg Coltrane harpan som ett instrument med vilket hon kunde låta sin mans ande leva vidare i musiken. Under de följande åren kom den därför att bli hennes huvudsakliga instrument. Dels gick hon in i en längre period av depression, där religionen blev det enda som kunde hjälpa henne. Hon började få uppenbarelser, träffade en guru vid namn Swami Satchidananda och besökte Indien för första gången.

Att hon sedan lämnade musikbranschen för att enbart syssla med religion kan te sig som både naturligt och märkligt. Å ena sidan hade hinduismen alltså spelat en allt större roll i Coltranes liv efter makens död. Å andra sidan var hon på toppen av sin karriär, och de sista skivorna hon släppte innan beslutet vittnar om att hennes skaparkälla var långt ifrån uttömd.

När Marcel Duchamp dog 1968 var den gängse uppfattningen att han inte hade skapat några nya större verk sedan han lämnade konstvärlden. Så visade sig dock inte vara fallet. Kort efter hans död avtäcktes Étant donnés som han hade arbetat på i hemlighet mellan 1946 och 1966. Verket består av ett rum, i rummet finns det en dörr som inte går att öppna, men som har flera springor. När man för sina ögon mot någon av dessa ser man en skulptur av en naken kvinna med en gaslampa i handen, liggande framför ett skogslandskap. I dag ses det som ett av hans allra främsta verk; konstnären hade alltså inte lämnat konsten bakom sig – bara konstvärlden.

Något liknande kan sägas för Alice Coltrane. Även om valet att ägna sig åt religion på heltid markerade slutet för hennes bana som professionell musiker fortsatte hon att göra musik med sina följare på det ashram hon byggde upp i Kalifornien. Dessa stycken – som länge bara fanns att höra på mycket sällsynta kassettband, men som nu finns tillgängliga även i digital form – består av församlingens mässande över repetitiva, transskapande, rytmer och Coltrane som bytt ut sin harpa mot en synt.

Musiken ger intrycket av att gå runt i cirklar, utan någon egentlig början eller slut; ett försök att komma så nära evigheten som möjligt genom att om och om igen upprepa Guds olika namn. På ett plan påminner den om annat hinduiskt mässande – den närmaste referensen för oss i Sverige är kanske de orangeklädda Hare Krishna-medlemmarna som ibland kan ses sjunga och spela på torg i storstäder – på ett annat är det något väsensskilt: en kvinna på toppen av sin förmåga, en människa som inte kan sluta skapa, trots att knappt någon längre hör på.

Teodor Stig-Matz