Wittgenstein och Ramsey: Det ensamma geniet och hans geniale vän

Ludwig Wittgenstein var omgiven av många av sin tids främsta tänkare, men en av de allra främsta är okänd för allmänheten Frank Ramsey. Helena Granström reflekterar över deras komplicerade vänskap.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2021-03-17.

Det är i efterhand inte alltid så lätt att säga exakt hur eller när en vänskap tar sin början, men i det här fallet är det ingen tvekan: Den börjar med ett märkvärdigt och svårgenomträngligt bokmanuskript, författat mer eller mindre nerifrån en av första världskrigets skyttegravar. I denna skrift menar sig författaren, den då knappt trettioårige österrikaren Ludwig Wittgenstein, ge en fullständig redogörelse för relationen mellan språk och verklighet. Texten pekar också mot filosofins begränsningar, och etablerar en distinktion mellan det som kan uttryckas klart och det som enbart kan gestaltas eller visas: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.”

1921 publiceras det som senare ska bli ”Tractatus logico-philosophicus” för första gången i en tysk tidskrift, och när den ett år senare utkommer på engelska är det tack vare ansträngningarna av Frank Ramsey, en 18-årig universitetsstudent som redan vid denna ålder utmärkt sig i såväl tyska som matematik, logik och filosofi.

Och det är alltså här som relationen mellan de båda männen kan sägas få sin inledning: i och med Ramseys översättning av denna närmast oöversättliga lilla traktat, för vilken bokens förläggare väljer att ta åt sig hela äran. Det uteblivna erkännandet tycks emellertid inte bekomma Ramsey. Vad han i första hand tar med sig från arbetet med Wittgensteins Tractatus är filosofiska impulser som han sedan ska komma att ta spjärn emot under hela återstoden av sitt alltför korta liv. Det är emellertid inte ett förhållande präglat av okritisk beundran från Ramseys sida; snarare är det fråga om ett ömsesidigt utbyte mellan de två. Mellan Tractatus briljante men kryptiske och djupt obstinate författare, och det lågmälda och godmodiga underbarnet, som före sin död i sjukdom vid 26 års ålder även hann lämna betydelsefulla bidrag inom logik, matematik och ekonomi.

Men, till en början har relationen mellan det kärva österrikiska geniet och hans begåvade brittiske översättare ändå tveklösa drag av kärlekshistoria. När Ramsey i september 1923 för första gången besöker Wittgenstein i den lilla österrikiska bergsby där filosofen, som skänkt bort hela sin del av familjens enorma förmögenhet, tjänar sitt uppehälle som grundskollärare, har rapporterna hem en närmast nyförälskad ton. ”När han förklarar sin filosofi är han upphetsad och gör stela gester”, rapporterar Ramsey, ”men han förlöser spänningen med ett charmerande skratt. Han har blå ögon. … Han är fantastisk.” Vilket inte utesluter att deras gemensamma genomgång av Tractatus var krävande: ”Det är förfärligt när han frågar ’Är det klart?’ och jag säger ”nej” och han säger ’För helskotta, det är helt vedervärdigt att behöva gå igenom allt det där igen’. … Han glömmer ofta bort innebörden av saker han skrivit fem minuter tidigare, och drar sig till minnes den igen först senare.”

Det är en påfrestning i relationen som för Ramseys del bara kommer att växa sig starkare, så att han under ett besök året därpå i sina brev hem konstaterar att den stora filosofen inte är bra för hans arbete: ”Pekar man på en frågeställning vill han inte höra ens eget svar på den, utan börjar bara genast försöka komma på ett själv. Och det är så enormt hårt jobb för honom, som att knuffa någonting alldeles för tungt uppför ett berg. ”

Ännu ett år senare inträder en kris i förhållandet mellan de båda, till stora delar föranledd av Wittgensteins oförsonliga attityd gentemot sin omgivning. När de sammanstrålar hemma hos ekonomen John Maynard Keynes, ett par veckor efter Keynes bröllop och några dagar före Ramseys eget, oroar sig Ramsey för hur han ska underhålla sin krävande vän, eftersom denne bara vill befatta sig med de mest seriösa diskussioner, men dessa å andra sidan tenderar att leda till så våldsamma meningsskiljaktigheter att de blir helt omöjliga. Det mest positiva Ramsey har att rapportera i sina brev är Wittgensteins vana att framföra komplexa operastycken med bara munnen till hjälp: ”Han visslar fantastiskt”.

Att Wittgenstein efter mötet hemma hos Keynes plötsligt bryter kontakten med Ramsey har åtminstone delvis att göra med att deras meningar går isär angående psykoanalysens fader Sigmund Freud, som Wittgenstein menade var moraliskt förkastlig: ”Moraliskt sett är Freud ett svin eller något liknande, men det ligger mycket i vad han säger. Förresten är det samma sak med mig. Det ligger mycket i vad jag säger.”.

Wittgenstein var, vilket Ramsey alltså fick erfara, en man med ett oerhört strängt moraliskt system som han lät omfatta såväl andra som sig själv; en man förmögen att producera aforismer av typen ”den som inte är beredd att göra sig själv illa kan inte tänka ordentligt”.

Vilket möjligen kan läsas som ett avfärdande av den jämförelsevis sorglösa Ramsey; icke desto mindre hittar de två tillbaka till varandra när Wittgenstein efter upprepade övertalningsförsök återvänder till Cambridge 1929. Den förälskade spänningen mellan dem tycks intakt, liksom svårigheterna: Deras samtal är, skriver Wittgenstein, ”som något slags energikrävande sport och genomförs med gott humör. Det är något erotiskt och chevalereskt över dem.” Ramsey å sin sida rapporterar hur Wittgenstein driver honom till vansinne genom att komma in i arbetsrummet och inte säga någonting utom ”jag är så hopplös” – för att därefter starta ett uppslitande filosofiskt gräl, som inte sällan slutar med att båda männen faller i gråt.

Ramsey kom allteftersom tiden gick att vända sig mot Tractatus filosofiska system i allt högre grad; han kritiserade Wittgenstein bland annat i frågan om språklig mening, matematiska utsagors innebörd, och sinneserfarenhetens plats i filosofins teoribyggen. Något som tycks ha provocerat Wittgenstein: efter Ramseys död i gulsot år 1930 skriver han att han fann dennes sinne frånstötande och fult, och att hans kritik inte var av den kreativa, stimulerande typen, utan den hämmande.

Inte förrän långt senare, i sin skrift Filosofiska undersökningar, ska Wittgenstein vidgå sin yngre kollegas inflytande. Där skriver han att han kommit att inse de misstag han gjorde i Tractatus, och att denna insikt – ”i en utsträckning som [han] knappast själv kan bedöma” – stammar från den kritik som riktades mot dem av Frank Ramsey, som dryftade dem med honom i otaliga samtal under de två sista åren av sitt liv.

Och kanske kan man säga att Ramsey därmed gavs erkännande för ett av vänskapens viktigaste element, nämligen integritet, som han förmådde uppvisa också i relation till ett arrogant geni som bestraffade i princip allt som inte var beundran från omgivningen med vrede och fördömanden. Ramsey förblev fast i sin vänskap, men också fast i sin intellektuella övertygelse – ett sätt att beskriva det är att han tog Wittgensteins egen filosofi och vände den emot honom genom att sträva efter att på en gång göra den mer mänsklig, och mer konsekvent. ”Det vi inte kan tala om kan vi faktiskt inte tala om”, påminde han sin vän och fortsatte ”och vi kan inte vissla det heller.”

Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik

Litteratur

Cheryl Misak, "Frank Ramsey. A Sheer Excess of Powers" (Oxford University Press, 2020)

F.P. Ramsey, "Critical Notice: Tractatus Logico-Philosophicus", Mind, vol 32, nr 128 (1923)

Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson (Norstedts, 2014)

Ludwig Wittgenstein, "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg (Thales, 1992)

Ray Monk, "Ludwig Wittgenstein. The Duty of Genius" (Vintage, 1991)