Vi eliminerar alla dofter men lurar inte döden

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom åren funnits så väl i det privata som i det offentliga.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-20.

Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes innehållet i alla Gamla stans dasstunnor – där låg tusentals människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den evig.

Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har odörer varit naturliga: maten vi ätit har luktat, dassen vi gått på, husen vi bott i och människorna vi älskat. Starka lukter har, fram till våra dagar, varit konstant närvarande i både det offentliga rummet och det privata. Innan elektricitet installerades i våra hus eldade vi med ved och koks. Före bilen använde vi djur som transportmedel. Industrierna spred nya stanker, som sulfat och sulfit, över städerna. Innan vi kunde förlita oss på desinficering, pastörisering och frysning hade odörerna en funktion. Luktade ett sår illa var det infekterat. Luktade maten ruttet var den inte ätbar. Vår näsa var, liksom den varit i tusentals år, ett vitalt instrument för att definiera fara – av den anledningen blev stanken en mänsklighetens bundsförvant. Ibland, som under industrialiseringen, har den till och med varit ett tecken på civilisation, på produktion, och i förlängningen framsteg och välfärd. Men luktens betydelse och inneboende värde har förändrats i takt med den moderna erans möjligheter att slippa den.

I Sverige började vi att på allvar gömma vår samhälleliga stank först kring sekelskiftet 1900. Vattentillförseln hade byggts ner i marken några decennier tidigare. Det var en helt nödvändig del av lantbrukarnationens modernisering: det installerades gasljus i gathörnen, man byggde arbetarbostäder och började leda smuts och avfall genom rör och valv. Det handlade till stor del om att stävja sjukdomar. Koleran hade skördat många offer i olika epidemier, smittkopporna kom och gick i vågor. Men det fanns fler anledningar. Sverige befann sig, i skuggan av de europeiska krigen, under lång tid i en explosiv utvecklingsfas – vi blev rika och förseddes därmed med ett val. Att befatta sig med det kroppen och tillvaron ofrånkomligen producerade hade alltid varit en fråga om pengar, och i takt med att välfärden växte fick fler de ekonomiska medlen att välja bort lukt och smuts.

I dag är odörerna nästan försvunna ur stadsrummet. Doftmiljön är homogeniserad och valbar, luktsinnets status på dekis. Vissa, som den franske arkeologen Paul Fauré, hävdar att våra luktsinnen i det moderna väst är så underutvecklade att vi, som han uttryckte det, inte kan uppskatta betydelsen av lukt mer än en blind kan beskriva en färgstark scen. I modern litteratur har luktsinnet ofta fått gestalta det djuriska och vilda i människan – i Süskinds roman ”Parfymen” sniffar mördaren exempelvis sitt byte – och det är ett styvmoderligt behandlat sinne inom många vetenskapliga fält.

Långt före luktutrensningen, i den förmoderna västvärlden, värderades sinnena annorlunda. Man såg doft som den faktiska essensen – bärare av den inre sanningen om ett objekt. Det var med näsan man kom i kontakt med tingens interiörer, eftersom det utanpåliggande kunde ljuga. Kanske finns i så fall en förklaring till luktsinnets dalande position att söka där. Samtidens sensoriska modell är visuell, den lutar åt integritet, presentation och ytliga interaktioner. Vi kontrollerar och är medvetet kritiska till många av våra intryck: en störande syn går alltid att blunda sig igenom, smaker passerar nästan alltid händerna innan de når munnen. Men lukten registrerar vi omedvetet, ögonblickligen och nästan skyddslöst.

Dofter kan dessutom exponera oss. En lukt vi inte har kontroll över riskerar att avslöja något som vi inte är beredda att delge. Den kan på ett ögonblick trigga en psykologisk reaktion: stanken från ett kadaver väcker flyktkänslor, lukten av nybakade bullar en instinktiv trygghet. Den smygande odören från plastmattan i ett omklädningsrum kan i detalj återskapa ångesten som ackumulerades under skoltidens gympalektioner.

Vår ömhet, eller motvilja, inför specifika dofter påverkar till och med lagstiftningen. Det har bland annat resulterat i det historiker kallar en ”deodorisering” av det offentliga rummet – det vill säga en utrensning av allt som luktar illa. Den successivt ökande intoleransen för dålig lukt bland de breda massorna är ett välbelagt historiskt faktum, och började redan på 1700-talet. Men de senaste hundra åren har deodoriseringen nått nya nivåer.

De första kvalitativa, antiperspiranta deodoranterna kom kring förra sekelskiftet, dass och exkrementhantering försvann med vattenklosetten några decennier senare, liksom arbetsdjuren gjorde med bilens inträde. Före millennieskiftet började rökning i dessa bilar att försvinna, och på krogen förbjöds cigaretter 2005. Numera skulle den som mot bättre vetande luktade svett bland folk eller rökte framför teven snart ha förbrukat sitt sociala kapital.

2019 togs nästa steg i deodoriseringen, med ett rökförbud på många platser även utomhus. Det långsiktiga huvudsyftet med förändringen var att Sverige ska bli rökfritt senast 2025. Men är det verkligen folkhälsan som har styrt lagstiftningen?

Cigarettrök i offentliga rum är en lukt utom vår kontroll. Plötsligt kan mannen på busshållplatsen plocka upp en cigarett, på uteserveringen trycks tändare igång som små försåtsminor. Vi har kanske ansträngt oss för att lukta gott, och förväntar oss att gå ut på gatan och inkorporeras i ett upplyst samhälle där väldoft är en stor dygd. I stället påminns vi om att människan bara är ett djur, oförmögen att skilja sig från de andra stinkande kreaturen.

Enligt den franske historikern Alain Corbin var liklukt den första odören människan rensade ut ur det offentliga rummet. Det var egentligen inte stanken i sig folk hatade, det var snarare att den påminde om deras ändlighet. Man ville helt enkelt gömma, och i förlängningen förneka, det definitiva slutet. Vad ett rökförbud utomhus kommer att ha för effekt på folkhälsan går inte att säga än. Men kanske är det inte lungcancern i sig riksdagen vill åt, utan snarare att gatorna någon gång i framtiden ska lukta så gott att vi glömmer att sjukdomen ens existerar.

David Nyman, Skribent och författare

Litteratur: 
Alain Corbin - ”The Foul & The Fragrant”
Constance Classen, David Howes, Anthony Synnott - ”Aroma - The cultural history of smell”
Paul Fauré - ”Parfums et aromates de l'Antiquité”