Psyket och samhället: Så hänger vansinnet och skaparkraften ihop

Psykiskt lidande har länge kopplats samman med konstnärlig kreativitet. Svensk statistik bidrar med lite välkommen torr fakta till debatten, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2022-09-14.

Vad är förhållandet mellan politik och kärlek? Vad är sambandet mellan fantasi och döden? Vad har sömn att göra med universums uppkomst? Tycker du att frågorna är stora, att företeelserna är svåravgränsade? Jovars, men håll med om att denna typ av enorma spörsmål kan hjälpa oss att se nya ting.

En sådan rymlig fråga som sysselsatt oss sedan antiken är den om galenskapens förhållande till kreativitet. Jag säger ”galenskap” och inte psykisk sjukdom eftersom frågan om det galna geniet historiskt benämnts med just det ordet. Platon skriver exempelvis i dialogen Faidros att den ”besinningsfulla diktningen kommer att överskuggas av de vansinnigas.” Och sedan dess har författare skrivit både trots galenskap och tack vare den. Konst har drivit människor till vansinne – och ut ur det. Konstnärer har simulerat vansinne eller ansträngt sig för att bli galna för att utnyttja det konstnärligt. Litteraturen har visat att det aldrig går att veta säkert om det är författaren, romanfiguren eller läsaren själv som är galen. Författare har skrivit ”jag som skriver detta är galen” som en avsiktlig paradox, ty om författaren verkligen var galen vore ett sådant uttalande inte pålitligt. Författare har skrivit ”alla andra är galna, men inte jag” för att läsaren ska förstå att ett övertydligt förnekande av en egen galenskap indirekt bekräftar den. Konst och litteratur har brukat, missbrukat, men också berikat galenskapens sätt att tala från första början.

Dessa kopplingar låter kanske som någonting fullkomligt hopplöst att försöka kvantifiera och studera vetenskapligt. Men i det arkiviska mästarlandet Sverige är ingenting omöjligt och under arbetet med sin doktorsavhandling fick psykiatern Simon Kyaga tillgång till en unik statistisk källa, Sveriges nationella hälsoregister med fakta om samtliga folkbokförda. I registret finns uppgifter om medborgares yrken, släktskap, men också upplysningar ur sjukvårdsregister om slutenvårdsinläggningar och diagnoser. Kyaga kunde alltså forska på personer med kreativa yrken – hans exempel är i första hand just konstnär och författare – och leta samband med psykiska sjukdomar och funktionsvariationer som schizofreni, bipolaritet, autism och depression. Men inte bara det; det gick också att se vad patienternas släktingar arbetat med.

Tillsammans med journalisten Jonas Mattson presenterade Kyaga resultaten i boken ”Ekvilibrium, om sambandet mellan kreativitet och galenskap”. Där lär vi oss att för bipolär sjukdom är kreativa yrken generellt vanligare än för kontrollgruppen, att bildkonstnärer och författare oftare ges diagnoserna schizofreni och bipolaritet och att självmord är 50 procent vanligare bland författare än befolkningen i stort. Men ännu viktigare, som jag uppfattar det, är det faktum Kyaga och Mattson signalerar redan med titeln ”Ekvilibrium”, nämligen att den kreativitet som tycks kunna följa med ett psykiskt lidande bör vara i jämnvikt. Syskon och föräldrar till patienter med bipolaritet och schizofreni ligger nämligen ännu mer över snittet för kreativa yrken. Författarna menar att detta tyder på att många patienter har en stor kreativ potential som de på grund av sitt psykiska lidande inte kan leva ut. För skaparkraft gäller alltså följande: det är bra att vara lite galen, men inte för mycket; idealet skulle vara ett ekvilibrium mellan associativ-intuitiv fallenhet och förmågan att planera och genomföra.

Autismspektrumdiagnoserna då? Jo, också här bekräftar statistiken vad vi kanske kunde ana: en överrepresentation i yrken med en mer vetenskaplig kreativitet. Personer med, observera ordet, lagom mycket autism eller ADHD blir inte sällan lyckade matematiker, ingenjörer eller digitala-innovatörer. Det tycks med andra ord finnas speciella uttryckssätt för olika psykologiska tillstånd och därmed också utpräglade stildrag för, exempelvis, ett psykotiskt eller depressivt sätt att tala och föra sig – eller för den delen ett autistisk skrivande. Men samtidigt: beträffande Nelly Sachs – som är ett av bokens förslag på en författare som tidvis led av psykotiska symtom – så var det givetvis inte hennes psykos som gav henne Nobelpriset i litteratur. Däremot kan ett studium av det psykotiska talets egenheter förmodligen lära oss något om hennes sätt att uttrycka sig i dikt.

Är dessa forskningsresultat ett efterlängtat svar på en tusenårig gåta eller något vi redan visste? Jag svarar försiktigt ja på båda frågorna, för nog får vi här siffror på det som intuitivt känns rimligt. Likväl är den här typen av samband per definition svårgripbara, bland annat för att utgångspunkterna – diagnoser och yrken – är så konkreta att de blir osäkra. Diagnoser är knappast en nöjsam tillförlitlig källa; det märks bara alltmer i en tid av diagnostisk inflation där liknande tillstånd historiskt givits ytterst olika såväl namn som förklaringar. Dessutom måste de psykiatriska diagnosmanualernas akilleshäl framhållas, nämligen att de bortser från orsakerna till lidandet och endast vill beskriva det. För nog är själva orsaken till exempelvis en depression inte oavhängig om den lidande kan göra någonting kreativt med den. Kunskap om vägen in i en sorg hjälper oss högst sannolikt med vägen ut ur den.

Och – mer allmänt – är det verkligen säkert att författare eller konstnär är mer kreativa yrken än Kyagas och Mattsons förslag på ett icke-kreativt: revisor. Det finns väl mycket konst som inte är speciellt kreativ. Liksom det knappast finns några garantier för att man skriver bra bara för att man kallar sig själv för författare. Själva definitionen av kreativitet genom yrket är begränsande.

Men ändå är de statistiska kopplingarna mellan yrke och diagnos fascinerande. Statistik är inte en exakt vetenskap – som en politiker artikulerade saken apropå osäkra opinionsundersökningar. Men statistik kan hjälpa oss att tänka.

Det yttersta syftet med Kyagas forskning är också tilltalande: att visa på hur exakt samma mänskliga kvaliteter – den blixtsnabba associationsförmågan, det stegrade drivet, den monomana blicken för detaljer – just det som ibland leder människor vilse, andra gånger i sin bästa och lagom förhöjda bemärkelse lett till verkligt nya och viktiga skapelser.

Ulf Karl Olov Nilsson, författare, psykolog och psykoanalytiker

Litteratur

Simon Kyaga och Jonas Mattsson: Ekvilibrium – Om sambandet mellan kreativitet och galenskap. Natur & kultur, 2022.