Tonårsdjur: Om det artöverskridande projektet att bli vuxen

Att vara tonåring handlar inte sällan om att pröva gränser och pendla mellan myndigt och barnsligt beteende, med jämnåriga. Malin Krutmeijer ser hur människor och andra djur förenas i vuxenblivandet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 19 februari 2020.

På en tågresa hem från Tyskland slog sig en grupp ungdomar ner i fyrsätet bredvid mitt. De var tre tjejer och en kille, gissningsvis 18-19 år gamla. De kastade sig över ett paket chokladkex som hungriga vargar. Deras intensiva samtal varvade snabbt upp till tordönsnivå, avbrutet endast av våldsamma fnissattacker. En tjej löste upp sin hästsvans och slängde sin praktfulla hårman rätt över mittgången så att den, utan att hon märkte det, nuddade smörgåsen som jag med vuxen diskretion satt och mumsade på.

Folk omkring började utbyta blickar och smacka ogillande med tungan.

Sedan fick en annan av flickorna telefon, och då gav hon plötsligt direktiv i luren på ett oerhört professionellt sätt. Det lät som att det var någon från jobbet som ringde, och betraktade henne som en auktoritet. Efter telefonsamtalet började hon, skrikande och skrattande, skojbrottas med killen som satt bredvid henne.

De var med andra ord fyra helt normala ungdomar i fasen mellan pubertet och vuxen. Inte bara det: om vi ska tro evolutionsbiologen Barbara Natterson-Horowitz och vetenskapsjournalisten Kathryn Bowers så var de väldigt lika de flesta djur i samma livsfas. Alltifrån pingviner till knölvalar, apor och människor går igenom denna mognadsperiod, då de framstår som ömsom yviga och våghalsiga, ömsom vuxna och balanserade, och väldigt orienterade mot andra jämnåriga.

I sin bok ”Wildhood: an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals” driver författarna tesen att ungdomstiden är artöverskridande och universell. Adolescensen definierar de som den sociala och mentala mognadsprocess som fortsätter i flera år efter puberteten. Boken dignar av exempel från djurriket, alla baserade på forskningsstudier. Författarnas jämförande infallsvinkel är inspirerad av antropologen Margaret Mead, särskilt hennes klassiker ”Coming of age in Samoa” från 1928.

Men Natterson-Horowitz och Bowers tar alltså det komparativa perspektivet vidare, och inkluderar djurens värld. Det är smått revolutionerande, men mot fonden av annan forskning om djurs kommunikation, känsloliv och intellektuella förmågor så är det kanske inte så anmärkningsvärt ändå. De senaste årens populärvetenskapliga litteratur berättar saker som att grisar kan reflektera över sin individuella existens, och att bläckfiskar pratar med varandra genom komplicerade färgsignaler. Så varför skulle deras ungdom inte kunna dela många grundläggande drag med vår?

Författarna identifierar fyra centrala färdigheter som ungdomar av alla arter behöver tillskansa sig. De måste hålla sig i säkerhet, kunna navigera i sociala hierarkier, lära sig att uttrycka sin sexualitet och förstå sexuella signaler, och klara av att lämna boet och försörja sig själv.

För att träna på allt detta ger de sig ut på äventyr, helst ihop med andra i samma ålder. Och man kan säga att det var just dessa saker som ungdomarna bredvid mig på tåget höll på med.

De var tyskar på väg till Danmark – ett litet äventyr en bit hemifrån. De reste i grupp, och var därför mycket tryggare än om de hade gett sig iväg var för sig. Om någon hotade dem skulle de till exempel kunna göra som unga laxar: vända sig om i en koordinerad formation och skrämma bort angriparen.

Tjejen som fick telefon från jobbet försörjde kanske redan sig själv. Hon framstod också som en oomstridd ledargestalt i gruppen. Det var hon som pratade med tågkonduktören, och det var hon som tog initiativ till kortspel och chokladkexätande.

Det var dessutom hon som skojbrottades med gruppens kille – och finns det något mer klassiskt beteende bland halvstora däggdjursvalpar än skojbrottning? Min egen hund strålade av lycka när han i ettårsåldern umgicks med en lika muskulös och brottningssugen tik i samma ålder. Så tränar, enligt ”Wildhood”, unga djur inför strid men också konflikthantering. De skapar starka band med varandra när de brottas. Man skulle kunna lägga till att det ibland också kan vara ett sätt att aningen klumpigt signalera sexuellt intresse.

En annan sak som unga gör är något som Natterson-Horowitz och Bowers kallar ”predator inspection”, att undersöka rovdjur eller mer generellt faror. När fladdermöss i den här åldern hör ett varningsrop från en vuxen artfrände kan de reagera med att flyga rakt mot faran. De vill se vad det är.

Själv tänker jag osökt på hur jag och mina kompisar i början av 80-talet ringde den så kallade ”Heta linjen”. Det var ett primitivt förstadium till sociala medier, där alla som ringde kunde prata samtidigt med varandra i telefon. Givetvis kryllade där av snuskiga gubbar, tyvärr just en typ av fara som flickor i tonåren behöver lära sig att identifiera. Vi inspekterade så att säga rovdjuren tillsammans, på avstånd och i trygg gemenskap.

Den här tendensen att söka upp faror oroar vuxenvärlden, åtminstone den mänskliga. De vuxna kungspingviner som skildras i ”Wildhood” tittar däremot inte ens när deras avkomma kastar sig i havet som är fullt av pingvinätande sjöleoparder.

Men den mänskliga adolescensen har traditionellt varit kringgärdad av kontrollinstanser. Det kan handla om alltifrån passageriter där ungdomarna möter olika utmaningar under kontrollerade former, till att tvinga väldigt unga flickor in i äktenskap.

I samtida, uttalat moderna samhällen är balansgången delikat på ett annat sätt. Det finns en förväntan på ungdomar att de ska vara kreativa och rebelliska, men de får ju å andra sidan helst inte göra revolution eller bli helt depraverade.

Minns utbrotten av så kallad moralpanik över dansbanorna, videovåldet, hårdrocken och dataspelen. Plötsligt känner sig vuxenvärlden alltför främmande för ungdomskulturen och drabbas av panik – i regel förgäves.

Natterson-Horowitz och Bowers är för sin del mest oroade över internet och sociala medier. Där pågår, menar de, dag och natt en stenhård statuskamp bland unga, som de aldrig får vila ifrån. I djurens värld varierar det mellan arterna hur hierarkisk deras sociala värld är, men alla behöver lära sig hur man navigerar bland rangordningar och statusmarkörer.

Den mest fantastiska historien i boken är den om hyenavalpen Shrinks klassresa. Hyenor lever i starkt hierarkiska flockar, och Shrink föddes på botten. Hans mamma var mycket ranglåg, och till råga på allt hade han en dominant tvillingsyster. Faktum var att Shrink låg illa till för att dö av svält.

Men när han hamnade i ett slags ungdomslya, där hyenaföräldrar placerar sina valpar när de nått en viss ålder, började han omedelbart ta initiativ till så kallade vänskapspromenader. Att gå på tur ihop är ett viktigt sätt för hyenor att skapa sociala band, och Shrink blev en uppskattad promenadpartner bland sina jämnåriga.

Efter ett tag lyckades han dessutom övertala flockens obestridliga ledare, ”hyenadrottningen” kallas hon i boken, om att han också skulle få dia jämte hennes egen valp. Shrink fick nu näringsrik mat och många vänner. Han kom att leva ett bekvämt liv någonstans i mitten av flockens hierarki.

Vad ska vi då dra för slutsatser av allt det här? Att social kompetens i vissa lägen kan rädda ens liv. Att bakom ungdomars påfrestande stökighet döljs en avancerad mognadsprocess. Och att snart sagt varje ny forskningsstudie om djurs beteenden och förmågor för dem närmare oss människor.

Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Litteratur

Barbara Natterson-Horowitz och Kathryn Bowers: Wildhood – an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals. Förlag: Scribner.