Djuren och vi 3: Bland galna katt-tanter och mänskliga grävlingar

Djuren är väl också mänskor? heter det i Fablernas värld. Men är det samma drivkraft som får en hund att fika som får en man att leva som grävling? Boel Gerell funderar närmare på saken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

 ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Min mormor hade mig veterligt inte så många laster. Hon var måttlig med det mesta, men hände det sig vid något tillfälle att hon inte fick sitt kaffe i tid förbyttes hennes annars så tålmodiga hållning mot frustrerad skärpa. Svart skulle det vara, hett och ångande med känslan för proportionerna mellan pulver och vatten inlemmad i handledens rörelser när hon hällde det ena efter det andra i den vita Melittatrattens filter. 

En munfull, två och spänningen släppte och hon blev sig själv igen. En liten paus i ett annars strävsamt liv fyllt av arbete. En stund för sig själv på en pinnstol i köket med Ystad Allehanda på bordet och hunden vid fötterna. Hunden var alltid en tax och under en period hette taxen Bessie. Det speciella med Bessie var att hon delade mormors vurm för kaffe. 

Vi smeker öron och talar med mjuka röster och möts av upprymt piskande svansar och små, lycksaliga gnäll.

När mormor dukade fram sin egen kopp dukade hon alltså också för Bessie vid sina fötter. Ett fat med lika delar kaffe och grädde, med en sockerbit i mitten.  Uteblev förtäringen av någon anledning intog Bessie en bedjande pose, som en tiggande människa, sittande på bakbenen med framtassarna sträckta framför sig tills kaffet serverades.

Vad jag vet var det bara denna tax som delade mormors kaffestund, men alla hade en framskjuten position i familjekretsen. Hunden fanns alltid med, centralt placerad, i alla fotografier av familjen från förra århundradet. I bilderna ser människorna inte alltid på varandra, men alltid på hunden och leendena är ljusa och förbehållslöst kärleksfulla. Hunden var klok, god och vacker. Hunden var ”nästan som en människa” och samtidigt lite bättre, lite mer pålitlig och utan dolda avsikter.

Kvinnorna vill helt enkelt inte ha någon mänsklig partner, de föredrar ett liv med djur.

På denna sedan länge saliga tax och min mormor tänker jag när jag besöker Relationsinstitutets arrangemang i Malmö. Institutet har som mål att ifrågasätta och diskutera vad en relation kan vara. För kvällen är det människans förhållande till djur som avhandlas och under denna träff är också husdjur välkomna att delta.

Främst hundar och dess ägare har hörsammat inbjudan och tanken är att första halvan av kvällen ägnas åt speeddejting, när vi i rosaröd belysning och med ljuv musik strömmande ur högtalarna bekantar oss med våra grannar vid caféborden. Vi smeker öron och talar med mjuka röster och möts av upprymt piskande svansar och små, lycksaliga gnäll.

Vi kommunicerar och känner oss sedda och bekräftade och det är en härlig och kravlös känsla. Ziggy som slickar så innerligt på min hand kommer aldrig att kräva mitt telefonnummer och fylleringa klockan tre på natten. Allt vi har är här och nu och när det räcker för min del strosar jag vidare mot nästa bord. Ziggy å sin sida strosar ingenstans, inte längre än räckvidden på hans koppel tillåter honom.

Att vi umgås på lika villkor är förstås en illusion. Hunden är här för att ägaren valt att gå hit, på samma vis som hela dess existens styrs av människan som i kraft av sin goda vilja ger det tak över huvudet, mat i matskålen, motion och omvårdnad. I utbyte får människan i de allra flesta fall kärlek. Men är då denna kärlek köpt och mindre värd än den kärlek som en människa kan få från exempelvis en partner, ett barn eller en vän?

Det här är frågor som fotografen Julia Lindemalm ställt sig i arbetet med boken ”Katt People” som hon skapat tillsammans med kulturjournalisten Annina Rabe. Att Julia Lindemalm valde att utforska relationen till katten beror på att hon själv är en utpräglad hundmänniska. Om förhållandet till hundar kan hon redan mycket, medan hon säger sig ha haft fördomar gentemot människor – och särskilt då kvinnor – som valt att dela sina liv med katter.

Med viss tvekan närmade hon sig kvinnorna som inte bara hade en katt utan många. En sorts djurägare som på engelska föraktfullt beskrivs som en ”Crazy Cat Lady”. Alltså; en galen katt-tant. I boken ges exempel på ett par personer som på papperet tycks uppfylla kriterierna för den här titeln. De är kvinnor, de är ensamstående, de är äldre och de har många katter.

Men de är inte alls galna, finner Julia Lindemalm till sin hemliga förvåning. Tvärtom har de inordnat sina liv på bästa vis, för såväl sig själva som katterna. Hemmen har anpassats för djurens behov och en bra balans har hittats mellan människoliv och kattliv. Mot omgivningens förväntningar har katterna inte skaffats som substitut för något annat, som en man. Kvinnorna vill helt enkelt inte ha någon mänsklig partner, de föredrar ett liv med djur. Och det borde vara bra så, men anses alltså fortfarande som ett andra klassens liv av många.

I den urbana räven som slinker bort bakom soptunnorna ser han sig själv

Genom att leva med djur i stället för med människor sänker sig kvinnorna till katternas nivå. En tillvaro som antas vara förknippad med smuts och primitiva drivkrafter. Ändå vet få av oss hur det egentligen är att vara katt, hur nära vi än tycker oss stå våra lurviga älsklingar. Vi har ingen aning om hur maten vi bär hem från butiken och häller i deras skålar verkligen smakar. Vi vet inte hur det känns att begrava klorna i en levande fågel och se den dö.

Än längre är avståndet till djuren i naturen. De som skymtar förbi på joggingrundan, eller prasslar i snåren på väg till bussen. En som inte nöjer sig med att gissa är den brittiske författaren och veterinären Charles Foster som ägnat flera år åt att leva de vilda djurens liv. Han har låtit sig jagas av blodhundar som hjort, tills hjärtat hart när brustit i kroppen. Han har levt sex veckor som grävling i ett naturreservat i Wales och kan numera i detalj särskilja smaken av maskar från skilda jordarter.

I boken ”Being a Beast” beskriver han sina erfarenheter, tillsammans med besvikelsen han känner över att tvingas återvända till livet som människa i staden. Trots myllret som möter honom uppfattar han tillvaron som stum och blank i jämförelse med dofterna, smakerna och artrikedomen han upplevde i skogen, som djur. Samtidigt är han mån om att ta till vara det han lärt sig och adaptera sina skärpta sinnen på sitt eget, mänskliga liv.

Så kommer det sig att han med luktens hjälp försöker särskilja dofterna från sina barns kläder från varandra. I den urbana räven som slinker bort bakom soptunnorna ser han sig själv, som anpassar sig efter stadens villkor och drar nytta av dess fördelar, men ändå förblir en räv.

Genom att tillägna sig ett mänskligt språk ökar taxens chanser att få gehör för sin längtan efter fika.

Idealiseringen av det vilda, av strapatserna och prövningarna i naturen är förstås en lek för de priviligierade. Bara den människa som med säkerhet vet med sig att slippa sova ute i kylan och blåsten kan tänka på avsaknaden av tak över huvudet som frihet. Drömmen om det inneboende vilddjuret grundar sig i en visshet om att vara trygg, kanske alltför trygg i civilisationens madrasserade vagga.

Djuren däremot, är inte lika trygga, inte ens som husdjur. I taxen Bessies bedjande pose vid mormors fötter ryms vetskapen om en existens på nåder. Bara med hjälp av en mänsklig hand öppnas kylskåp och skafferi och fatet med kaffe, grädde och socker serveras. Genom att tillägna sig ett mänskligt språk ökar taxens chanser att få gehör för sin längtan efter fika. På samma sätt som katterna som flockas kring katt-tanten låter sig tämjas och kelas med i utbyte mot mat och värme.

Nästan som en människa.

Eller nästan som ett djur.

Till syvende och sist handlar det om makt och marginaler, att ha något värt att bjuda på. Och att ha något att ge tillbaka.

Boel Gerell, författare och kulturjournalist