Att skriva 4 : Begäret efter bokstäverna och kropparna

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Älsklingar,

jag har läst en massa nu igen. Jag brukar ju stå här, kväll efter kväll i kvällsron, när barnet har somnat och vi plockar fram rester ur kylen och tänder de små lamporna, då, mitt i allt det som är mitt brukar jag ju stå här med min hopplöst sladdriga tunga och beskriva min jakt genom böckerna.

Beskriva drömmen om en exakt formulering som ska täcka upp för all ensamhet jag någonsin känt.

Beskriva förhoppningen om ett precist uttryck för den kunskap som mina privilegier håller ifrån mig.

Beskriva längtan efter en alldeles klar lydelse som kan spegla förnimmelsen av en manskropp under mig.

Beskriva känslan av att slippa sig själv. När läsningen drar en ner i något där språket kommunicerar med rytm istället för spänstig insikt.

En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut.

Ni ler åt mig. Överseende drag över munnarna när ni bläddrar i de hundörade böcker och tidningar jag lagt fram för kvällen. Ler när jag skramlar fram för många muggar och assietter och ber om ursäkt för röran i lägenheten. Ni ler när min mun slafsar bland orden och försöker systematisera det oberäkneliga skum som är litteraturen. Vad det skummet består av ikväll och i vilka porer det kan tänkas tränga ner i denna afton.

En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Han sa att jag verkar tro att bara jag anstränger mig tillräckligt mycket, så ska relationer, maktförhållanden, konflikter och upplevelser av konst kunna förstås och sorteras upp i prydliga boxar. Lyckas jag inte med det så kan jag för lite. Och har inte läst tillräckligt mycket tillräckligt noggrant.

”Kom igen, farsan, du vet ju att det inte funkar så”, sa han. ”Surfa lite på det du läser”. Han sträckte ut armarna och gungade höfterna som om han balanserade på en våg. Gav mig en puss och satte på kaffe.

En annan av er tittade upp från en av böckerna jag lagt fram och sa att om jag kan ha ”tillräckligt bra” som ideal i mitt föräldraskap – ”The good enough parent” – så borde jag kunna förlita mig på att vara både en ”good enough boyfriend” och en ”good enough reader”.

Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye

Läsningen började inte med någon slukande passion. Den började med duktighet. Så möjligt det verkade att foga in sig utan att använda kroppen. Så rimligt det verkade att gömma undan den alltför stora, alltför känslosamma klumpen av senor och bukfett, långt in bland stallgarderobens mest bortglömda halm.

Eftermiddag efter eftermiddag i eftermiddagslunken. Det disiga biblioteksljuset över skrifterna och häpnaden från dem. Det lustiga i hur den undanskuffade kroppen väcktes till liv genom böckerna. Genom gryniga reflektioner. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye.

Någon hade vänt bort sitt ansikte. Jag smög in i hennes sovrum. Andetagen var tunga i mörkret. Jag viskade: ”Lyssna, mamma, jag tror att jag tillhör en minoritet som är stabil över tid.” Hoppades att hon skulle drömma sig snäll.

 

Älsklingar,

jag brukar ju stå här och proklamera hur det att skriva hänger tätt, tätt ihop med att komma ut som homosexuell, för mig.

Båda dessa praktiker framstod som lika anstötligt excentriska att hänge sig åt. Att träda in i dem förutsatte samma typ av högfärdiga självhävdelse.

Att föra pennan över pappret, och vilja visa, delta.

Att föra handen över era nackar, och vilja blomma, synas.

Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet – det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik.

En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man är skyddad men instängd. Det går inte att se sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen djupt som hos ett urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför.

Cruising, eller att cruisa, syftar på en planlös färd där det inte finns något tydligt mål för resan. Cruising är också gammal bögslang för att ragga. Förklätt till slumpmässiga blickar eller beröringar försöker bögen läsa av vem som skulle kunna vara en potentiell partner. I en lummig park eller i de privata cirklarnas mingliga snår. Samma cruisingteknik använder han då han riskbedömer ett fikarum, en vårdcentral, en gångtunnel.

Att få ta detta cruisande, detta planlösa och högspända. Att omfamna det i all sin ängslan och njutning, och gå med allt det till ett tomt papper. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet – det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik.

 

Älsklingar,

ni gillar när jag skriver om sex. Skildrar bögsex. Jag gör gärna det. Det är omöjligt, och kanske därför så hisnande att med språk försöka fånga in något så undflyende som sexuell upphetsning. Och i ett samhälle, som svämmar över av pornografiskt material, inte bara via nätets blinkande porrhubbar, utan kanske ännu mer via reklamens syntetkroppar, blir de erotiska skildringarna i konsten och litteraturen särskilt angelägna. Som ett komplicerande eller reagerande eller omhändertagande av de likriktade bilder av sex som vi översköljs av.

Att skriva erotiskt handlar inte om att försöka chockera. Det kan handla om att framkalla upphetsning, men det erotiska skrivandet slutar inte vid väl återgivna ställningar. Sex i litteraturen är en lekfull ponny med flera tricks.

När jag skriver handlar det många gånger om att iscensätta den bara delvis fiktiva idén om åtrån och den sexuella identiteten som den hårda princip som ordnar världen. Som den plats där den mänskliga existensen skiktas. Hur ensam kan åtrån göra oss? Hur hel kan en människa bli av att ligga?

Sexskildringen är alltid mer. Spiller över i karaktärernas uppdiktade omständigheter, och dessa omständigheter rycker alltid verkligheten i svansen.

 Detta hopplösa ”vi”, inkonsekvent som ett spädbarnshumör.

Det är sent. Några av er vill gå hem, fastän jag inte hunnit visa er hälften av mina böcker. Det är så mycket jag vill att ni ska läsa, så mycket mer jag vill att vi ska prata om, för att kunna förstå saker. Sex är en ponny med många akilleshälar. Ta bara er som sitter här ikväll som exempel.

Ta den av er som sa att han länge bara kunde föreställa sig att ha sex om han blev våldtagen.

Ta den av er som sa att han älskar män, betydligt äldre än han själv, men grips av panik när hans spensliga kropp objektifieras som pojkaktig.

Ta den av er som sa att hans HIV-diagnos stressar honom att ligga runt jättemycket, för att bevisa lycka och hälsa.

Ta den av er som sa att vita män gillar att bli dominerade av honom för att lätta sin rasistiska skuld.

Ta den av er som sa att han är totalt orädd som facklig representant, men inte pallar att vara öppen på jobbet.

Ta den av er som sa att han kunde peka ut exakta samband mellan sin anorexi och det självhat som tonårens bögmobbing föste in honom i.

Och dessa berättelser, om hur sexskildringen är större än sitt enskilda ligg, handlar ju bara om såna som oss.

Såna som oss.

Usch.

Ni är så trötta på att jag lockar in er här i lägenheten, kväll efter kväll i kvällsron, och tvingar på er mina inklusiva ”vi” och ”oss”, i utbyte mot några kylskåpskalla ostpajer. Detta hopplösa ”vi”, inkonsekvent som ett spädbarnshumör. Jag ska sluta använda mig av det. Eller ska jag bara förlita mig på att min förmåga att berätta om er räcker. Att jag som författare är ”good enough”.

Kristofer Folkhammar, författare och kritiker