Är det verkligen meritokrati vi vill ha?

När alla genier hamnat bland eliten och alla idioter bland arbetarna, vad för mening finns det då med jämlikhet? Kaj Landberg vill ifrågasätta en ideologi som nästan alla tycks omhulda: meritokratin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 28 augusti 2018.

Begreppet meritocracy, en sammanslagning av latinets meritum – förtjäna –  och grekiskans kratos – styre – förekommer ganska ofta i den anglosaxiska världen. Det försvenskade meritokrati är lite ovanligare även om det då och då dyker upp även här, och då som ett positivt laddat begrepp av borgerliga debattörer. Men även utanför borgerligheten tycks knappast någon ha några större invändningar mot begreppets själva princip: att individens lämplighet – inte börd eller pengar – ska bestämma ens position i samhället och att nepotism, oligarki och aristokrati är både mer orättvisa och mindre effektiva system för att styra vårt samhälle än vad en meritokrati är.

När alla genier hamnat bland eliten och alla idioter bland arbetarna, vad för mening finns det då med jämlikhet?

Få tycks dock känna till ordets etymologiska ursprung som härrör från den brittiske sociologen Michael Youngs bok ”The rise of the meritocracy” från 1958. Boken är en märklig politisk satir. Den utger sig för att vara en historisk sociologiavhandling skriven år 2034 där en framtida Michael Young beskriver hur Storbritanniens utveckling lett fram till det lyckliga meritokratiska tillstånd det nu befinner sig i. Steg för steg får vi se hur resterna av den gamla aristokratin försvann, med start i de reformer i utbildningsväsendet som garanterade lika möjligheter till studier även för arbetarklassens barn. Den påstådda bakgrunden till avhandlingens uppkomst är de oroligheter som på senare tid drabbat landet där en kvinnoledd grupp benämnd ”populiströrelsen” skapat oro med vilda strejker och upplopp. Populiströrelsen företräder ett förlegat jämlikhetsideal och är där med hundra år efter sin tid, slår författaren fast. Vår framtida Michael Young vill därför sakligt redogöra för varför den långa vägen mot meritokratin har varit nödvändig och varför något alternativ vare sig är önskvärt eller realistiskt. I det gamla orättvisa samhället där idioter och genier fanns blandade om vartannat bland både fattiga och rika, bland styrande och styrda, blev det naturligt att idéer om människans jämlikhet växte bland de förfördelade. Men, frågar sig författaren, ”När alla genier hamnat bland eliten och alla idioter bland arbetarna, vad för mening finns det då med jämlikhet?”

Boken slutar med att vi i en fotnot får läsa att då författaren dog under revolutionen som bröt ut  beklagar utgivaren att han därmed inte fick möjlighet att redigera några av de felaktiga slutsatser han drog. ”Sociologins misslyckanden är lika belysande som dess framgångar.” Lyder slutklämmen.

Att kompetens och intelligens bör avgöra ens position i samhället är idag så självklart att det inte ifrågasätts och både socialdemokrater och moderater pratar om hur deras Sverige ska präglas av social rörlighet och att det ska vara lätt att göra klassresor. Young ville med sin bok istället ifrågasätta detta antagande, och det borde även vi. För ett samhälle där det är lätt att göra klassresor är fortfarande ett klassamhälle.

Idén om meritokratin förändrar mentaliteten hos den nya överklassen. De som tror sig veta att de befinner sig i sin position helt efter egen förtjänst behöver inte längre visa respekt för dem under sig. Övertygade om att deras position är uppnådd genom rättmätig tävlan kan de lugnt gå förbi tiggare på stan och behandla anställda inom tjänsteyrken som de lägre stående väsen de enligt den meritokratiska ideologin faktiskt är, och att lyssna på folket blir naturligtvis poänglöst då alla som har något att komma med redan återfinns bland de övre skikten.

I ett förord till en senare upplaga av sin bok skriver Young att filosofen John Rawls noterat den andra aspekten av meritokratins mentalitetsförändring. Nämligen att det vid sidan av den allt arrogantare överklassen också skapas starka underlägsenhetskänslor hos underklassen. En annan filosof, Hannah Arendt, funderade även hon över meritokratin. Ställd under den snabba omvälvningen inom den högre utbildningen som USA genomgick, där studentprotester och radikala undervisningsidéer vällde fram, undrade Arendt i förbifarten i sina essäer ”Om våld” och ”Kris i uppfostran” från slutet av 60-talet om meritokratins förespråkare egentligen tänkt igenom dess yttersta konsekvenser. I slutändan kommer den oförsonliga antagonism som skapas mellan de nya samhällsklasserna troligen leda till något som liknar rashat och den meritokratiska oligarki som oundvikligen kommer skapas kan knappast, liksom någon annan oligarki, vara förenlig med demokratiska principer, resonerar hon vidare.

Skapar ett system med lika möjligheter för alla i själva verket ett väldigt olyckligt och också väldigt bräckligt samhälle?

Själv kommer jag att tänka på David Graeber och hans bok ”Skuld – de första 5 000 åren”, där det slås fast att skuldrelationen är en väldigt instabil maktrelation. Ståndssamhällen eller kastsamhällen är i regel stabila då de där nere, även om vi kan tycka att systemen i grunden är ojämlika och orättvisa, ändå garanteras en given plats i gemenskapen. Skuldrelationen genomsyras istället av mindervärdeskomplex och självhat hos den skuldsatte, vilket just beror på relationens jämlika urtillstånd – den skuldsatte har sig själv att skylla för sin situation. Men när man slutar se skulden som individuell blir de skuldsatta istället till en revolutionär kraft. Uppror bland lägre kaster eller stånd som syftar till att avskaffa själva uppdelningen i sig är väldigt sällsynta medan alla de uppror som krävt skuldavskrivningar genom historien är oräkneliga. Kan meritokratins mekanismer  fungera på samma sätt? Skapar ett system med lika möjligheter för alla i själva verket ett väldigt olyckligt och också väldigt bräckligt samhälle?

”The rise of the meritocracy” utforskar just det tankespåret. Det smarta med Youngs bok är den tvetydiga framställningen. Ytligt sett är det en lovsång till meritokratins förtjänster, och den argumenterar bitvis också övertygande för denna sak, men läsaren kan samtidigt inte undgå att se den arrogans och det bakomliggande förakt för de sämre bemedlade som fullkomligt dryper mellan raderna. Och de som bara nämnts i förbifarten, antingen med öppet förakt eller, vanligare, genom att de klappats på huvudet, de gör sig oväntat hörda i bokens sista meningar, då vi förstår att de redan störtat hela det meritokratiska samhället över ända. För det finns nämligen – om vi blickar bortom det politiska etablissemangets tankekonsensus – konkurrerande berättelser och andra värdesystem som utmanar idén om det rättfärdiga klassamhället. I Youngs bok utgör populiströrelsen och dess kommunistiska ideal den utmanare som till slut blir meritokratins dödgrävare. Men jag tänker att det även kan finnas andra konkurrenter. Att ens värde sitter i hudfärgen eller i den rätta religionen kan vara en minst lika potent utmanare och lockande ideal för en underklass som tröttnat på att ständigt dumförklaras av de där uppe. För är det verkligen otänkbart att föreställa sig att de som vuxit upp i ett samhälle som predikat individens evinnerliga möjligheter och där med sett sig själva som misslyckade istället kan komma att gå samman och kollektivt rikta hatet mot de smarta, de duktiga och de lyckade?

Det ligger en fantastisk ironi i att det satiriska begrepp Michael Young skapade 1958 har kommit att nästan uteslutande användas i positiva ordalag av människor inom eliten, och då inte sällan uttryckta i liknande resonemang som den dryge och arrogante berättaren i boken. ”The rise of the meritocracy” är inte minst därför läsvärd än idag.

Kaj Landberg, historiker, skribent och lagerarbetare