Vid varje gräns skapar vi ett monster

Världen består av gränser. Men med gränser så skapar vi också en rädsla för att de överträds, en rädsla för monster. Men tänk om det är själva gränsen som är monstret? funderar Mattias Hagberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2014.

På bordet framför mig ligger mitt pass. Mörkrött med riksvapnet i guld.

Jag slår upp det och betraktar det svartvita fotot. Detta är alltså jag? Detta är alltså min identitet? Detta är alltså det som krävs för att människor jag inte känner ska kunna avskilja och särskilja mig från andra.

Jag slår ihop det tunna häftet igen och plockar fram en sax.

Nu klipper jag. Pärmarna är hårda och tjocka, men saxen är vass. Passet faller isär i två lika stora delar.

Är detta ett avslut, eller en början?

Antingen är du innanför eller utanför. Du kan inte befinna dig emellan, i glipan. Då blir du ett problem.

Vi har alla rätt till en nationalitet och en identitet – men har vi rätt att avsäga oss dessa rättigheter? Kan vi säga nej?

Jag klipper. Bitarna ligger utspridda över bordet som små mörkröda pusselbitar. Mitt pass existerar inte längre.

Det finns något paradoxalt, något motsägelsefullt över våra pass, över våra identitetshandlingar. Passet är det mest grundläggande beviset på att jag är en avskild och enskild person, samtidigt som passet oundvikligen slår fast att jag är del av ett kollektiv. Med passet, personbeviset, kommer ett medlemskap jag aldrig har efterfrågat.

Passet är en gränsdragning. Det naglar fast mig i ett sammanhang. Det tvingar mig att vara delaktig. Det går inte att svära sig fri.

Andra vill inget hellre än att vara delaktiga. I filmen "Terminal" spelar Tom Hanks den medelålders östeuropén Viktor Navorski som kommer till USA med flyget från Europa. Under hans resa sker en militärkupp i hans hemland och plötsligt är alla hans resehandlingar ogiltiga. Han saknar medborgarskap och visum. Han är statslös. Han kan inte träda in, men han kan inte heller träda ut. Viktor Navorski har inget annat val än att stanna kvar och bosätta sig på flygplatsen. Utan giltiga papper existerar han inte. Han är ett diplomatiskt bekymmer i en märklig gränszon där han reduceras till sin biologiska existens.

Berättelsen om Viktor Navorski bygger på ett verkligt fall. Men den kan lika gärna betraktas som en metafor över vår värld. Antingen är du innanför eller utanför. Du kan inte befinna dig emellan, i glipan. Då blir du ett problem.

Antropologen Mary Douglas skrev en gång: ”Alla som befinner sig i marginalen är farliga därför att alla strukturer och idéer, alla gränser, är sårbara just i marginalen.”

Visst har vissa gränser försvunnit, men andra lever kvar och nya har kommit till. Våra imaginära monster ser bara annorlunda ut.

Fråga: Vad är en gräns?

Svar: En konstruktion, en linje som delar upp världen i klart urskiljbara enheter. Den kan vara fysisk eller mental, men den kräver alltid tydlighet och avskiljbarhet. Gränsen kräver att vi kan säga: Detta är en svensk, men detta är en same. Detta är en man, men detta är en kvinna. Detta är en vuxen, men detta är ett barn. Detta är en människa, men detta är ett djur. Detta är en normal kropp, men detta är en onormal.

Men hur går det för alla människor som inte passar in i dessa klara dikotomier? Alla människor som likt Viktor Navorski och miljoner andra inte går att inordna och klassificera? Vad händer med dem? 

Svar: De förvandlas till hot, till skrämmande varelser som undergräver ordningen eftersom de utmanar gränsen.

Vi möter dem gång på gång i historien. Det är berättelser om människor som stämplats som ondskefulla och farliga gränsvarelser. Det är berättelser om monster.

Vi möter dessa monster i gammal germansk, anglosaxisk och fornnordisk rättsskipning. Då handlade det om människor som blivit bannlysta och som levde som fredlösa i samhällets utkant. De kallades vargmän eller varulvar. Varken döda eller levande, varken människor eller djur.

Vi möter dessa monster i svenska och norska gränstrakter under bondesamhället. Då handlade det om samer och finnar som de bofasta bönderna stämplade som schamaner och trollpackor med ondskefulla krafter.

Och vi möter dessa monster i kolonisatörernas och vetenskapsmännens skrifter från arton- och nittonhundratalen. Då handlade det om afrikaner, judar och vanskapta som med sitt blod hotade att driva européerna till undergång.

Exempel kan mångfaldigas.

Har vi frigjort oss från denna värld?

Jag tror inte det. Visst har vissa gränser försvunnit, men andra lever kvar och nya har kommit till. Våra imaginära monster ser bara annorlunda ut. I dag kan monstret vara en formlös, svårdefinierad och namnlös massa av flyktingar, tiggare och papperslösa. Eller varför inte människor som hotar den traditionella könsordningen.

Det är dags att formulera en regel: Varje gång vi drar en gräns skapar vi också ett monster, en föreställning om något eller någon som hotar vår gränsdragning. Något eller någon som måste förtryckas eller stötas bort.

Med handen sopar jag ner mitt sönderklippta pass på golvet. Vem är jag nu? Vad är jag nu? Ett monster?

De säger att gränsen är ett osynligt väsen som kommer krälande rakt över deras land och slukar allt i sin väg. 

Mellan åren 1763 och 1767 arbetade den brittiska astronomen Charles Mason och hans landsman lantmätaren Jeremiah Dixon med att dra en skarp gräns mellan Maryland och Pennsylvania på den nordamerikanska kontinenten. Det var ett digert arbete. En rak linje som dessa båda män hade dragit på en karta skulle överföras till den fysiska verkligheten. Kronkolonierna skulle skiljas åt med en tretton alnar bred röjning genom vildmarken. Gränsen på pappret skulle bli ett snitt i verkligheten. Till sin hjälp hade de en armé av starka män.

Denna linje är huvudpersonen i den amerikanske författaren Thomas Pynchons väldiga roman Mason & Dixon. Det är en myllrande, kokande och svårgenomtränglig text.

Den är svår därför att Thomas Pynchon vill visa vad gränser alltid gör våld på. Därför att han vill säga att en gräns alltid är ett övergrepp på mångfalden. Hans bok är till formen en motbok. Den utmanar upplysningen och modernitetens föreställningar om en värld som går att förstå, dela in och klargöra. Det är därför texten spretar och myllrar.

Det är en viktig bok eftersom den vänder på perspektivet.

För Thomas Pynchon är själva gränsdragningen det monstruösa. I boken är det indianstammarna som för hans talan. De säger att gränsen är ett osynligt väsen som kommer krälande rakt över deras land och slukar allt i sin väg. Den är ett trädslaktande djur utan annan drivkraft än att upprätta en perfekt korridor genom deras land. ”Dess tänder är av stål, dess Käkar, Yx-män.”

Det är en viktig vändning som pekar framåt mot vår samtid. Hoten och problemen finns inte intill eller bortom gränsen. Nej, tvärtom. Det är själva gränsdragningen som är farlig. Det är gränsen som är monstret. Det är gränsen som dödar.

Är detta en nyhet?

Nej, självklart inte. Redan Jean-Jacques Rousseau visste detta när han skrev om den första gränsdragare: ”Hur många brott, krig och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om någon ryckt upp pålarna, fyllt igen dikena och ropat till sina medmänniskor: ’Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och att jorden själv tillhör ingen.”

Men varför glömmer vi ständigt denna sanning?

Kanske för att den är svår. Kanske för att myllret, det svårdefinierade, det oöverskådliga skrämmer. Thomas Pynchons roman är tung att ta sig igenom. Den är en orgie i sidospår, avstickare, omtag. Men är det inte sådan vår värld är – splittrad.

Jag tittar på bitarna av mitt pass som ligger utspridda på golvet och jag frågar mig: Är detta jag?

Och jag svarar: Ja, varför inte. 

Mattias Hagberg, författare