Var det detta trick som fick Ovidius landsförvisad?

Ovidius diktning tycks ha närmast evigt liv, men drev honom själv i evig exil. Kristoffer Leandoer reflekterar över "Metamorfosers" ständigt nya skepnader i ljuset av ny forskning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Kan vi förvandlas? I Ovidius diktverk Metamorfoser sker det hela tiden. På femton sånger hinner han berätta tvåhundrafemtio förvandlingssagor och dessutom sammanfatta trojanska kriget och romarrikets historia. Kvinnor förvandlas till floder och källor, deras armar blir till trädgrenar, på ryggen växer det ut vingar. Stjärnbilder, blommor, vilda djur och tama, kräldjur och fåglar, klippor, havsskum och vattendrag – det finns ingen gräns för gudarnas makt, ett ord från dem och människor förlorar både form och talförmåga. Oftast sker det som straff, för att man trotsat gudarnas vilja, men ibland är det en sorts skyddad identitet, en räddning undan övergrepp. Någon gång sker rentav förvandlingen som belöning för lång och trogen kärlek, som när det äkta paret Filemon och Baukis på ålderns höst får stå träd intill varandra – han en ek, hon en lind – eller Kadmos och Harmonia förvandlas till ormar, och fridsamt sammanslingrade kan dra sig tillbaka och se fram mot en lugn ålderdom i Illyriens land.

De nöjda hör till undantagen, långt vanligare är Ios reaktion inför sin förvandling till kviga: hon ”flyr från sig själv i förfäran”.

Ovidius betonar reaktionen snarare än förloppet. Han är intresserad av den subjektiva upplevelsen, hur det känns att förvandlas. Det han vinnlägger sig om är att låta sina gestalter få ge ord åt själva förlusten – förlusten av mänsklighet, förlusten av en älskad, förlusten av hemort, av familj. Åtskilliga av dessa förluster kommer han snart att få uppleva i sitt eget liv, men det vet han inte än.

Än så länge är förvandlingen en lek. Men vad innebär den? Kan man byta sitt väsen, eller är det bara den yttre formen som fås att bättre spegla ens inre? Ja, påfallande ofta blir den våldsamme en varg, den fogliga ett vattendrag. Men vad som förvandlas är inte det centrala för Ovidius, utan att det sker; att tillvaron förblir instabil och stadd i ständig rörelse.

Shakespeare, som sätter stabilitet högst av allt, värjer sig mot tanken på förvandling. När han låter hantverkarna i En midsommarnattsdröm göra teater av Metamorfosers berättelse om Pyramus och Thisbe är det för att få gyckla med den: sitt väsen kan man aldrig dölja hos Shakespeare, på sin höjd förklä det en stund. Med eller utan öron är Botten en åsna som det är förnedrande för en drottning att förälska sig i. Vi är minsann inga gudar.

Idag ger den tekniska utvecklingen oss illusionen att vi med silikon och skalpell kan bli våra egna gudar, få vår yttre form att sammanfalla med den föreställning vi har om oss själva, eller åtminstone den föreställning vi vill inge andra. Tidigare var det psykoanalysen, nu är det i stället plastikkirurgi, genetisk ingenjörskonst och hormonbehandlingar som ger Metamorfoser en plats på läslistan i en modern värld där även den egna spegelbilden är ställd inför det ständiga kravet att leverera eller uppdateras. Det påpekar Alessandro Barchiesi i antologin Metamorphic Readings, där redaktörerna Alison Sharrock, Daniel Möller och Mats Malm samlat ett urval av dagens ledande Ovidiusforskning.

Man tycker att vi borde veta allt som är värt att veta om ett verk som låg färdigt år 8 efter Kristus. Men det går att hitta nya dimensioner även i en dikt som vätts av studenters svett och tårar i åtminstone åttahundra år, sen medeltiden upptäckte den på nytt. Det går till och med att diskutera vad som hör till själva texten, och vad som lagts till efteråt: det är en möjlighet Ovidius öppnat för själv. I exilen vid Svarta havet, i romarrikets absoluta utkanter, dit han förvisats av kejsar Augustus samma år, försöker Ovidius nämligen hålla alla vägar fria. Han vill så gärna tillbaka till Rom, han är redo att avsvära sig allt, även den dikt som skulle blivit hans biljett till odödligheten. I sina klagosånger från exilen hävdar han nu att Metamorfoser är oavslutad, vilket gör honom fri att beveka kejsaren och ta tillbaka vartenda ord: ”dikterna speglar / bättre mitt jag”, säger han, ”läs dem, vad deras värde än är / – jag menar verket som handlar om hur mänskor förvandlas / och som jag ej hann få klart innan jag gick i exil.”

I Metamorphic Readings visar Mathias Hanses – med hjälp av en hundratjugo år gammal filologisk studie från Österrike – hur Ovidius med hjälp av radernas begynnelse- och slutbokstäver lagt in det dolda budskapet ”jag är en gud” i sin dikt.

Bara gudar har makten att förvandla, och den makten demonstrerar Ovidius gång på gång i sin dikt. Men att framställa sig som Jupiters like är en sak – göra sig till kejsarens like en helt annan, och betydligt farligare. Metamorfoser bidrar till kejsar Augustus självmytologiska bygge, men undergräver det på samma gång diskret: att lyftas till den himmelska sfären var knappast lika mycket värt om man måste dela gudarnas hiss med en simpel versmakare. I klagosången från exilen talar Ovidius om ”dikten och misstaget”, carmen et error, som fått honom förvisad. Det brukar antas att han syftar på Konsten att älska, men jag undrar om det inte snarare var en metamorfos för mycket; metamorfosen av sig själv till gud och därmed till kejsarens like.

Kan man alltså förvandlas? Den frysande skalden vid Svarta havet, beredd till vilka eftergifter som helst för att få komma in i värmen igen, är nog övertygad om det. Han tycks som en helt annan person än den jublande självsäkre poet som nyss satte punkt för Metamorfoser med följande ord: ”Det som är ädlast hos mig skall lyftas högt över stjärnor, / odödligt blir mitt namn och utplånas inte av glömskan. / Överallt i en värld som styrs av Rom skall jag läsas, / och om de ting som förutspås av poeter besannas / kommer, av ryktet buren, min dikt att leva för evigt.” Och det är möjligt att hans dikt för egen del har vad vi brukar kalla evigt liv, men sin upphovsman gav den snarare evig exil. Han kastar verket på brasan, men inte får han komma hem för det.

Mathias Hanses menar att Ovidius och Augustus namn för evigt är knutna vid varandra i en härva av skuld, förvisning och förgudning. Om Augustus går till eftervärlden, blir det som fursten som förvisade Ovidius, menar Hanses. Det är vackert med en sån tro på skönlitteraturens kraft, men jag undrar om det ändå inte i första hand är en annan, något senare text som kommer att försäkra att Augustus namn aldrig suddas ut ur minnet. En text som är ännu kändare, ännu mer läst och begrundad än Metamorfoser. En text som också gör kejsaren till en bifigur i det egentliga händelseförloppet. Jag tänker givetvis på julevangeliet: ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.”

Detta är alltså vad som återstår av världens stora och mäktiga när tiden fått utföra sitt arbete: ett pekfinger. Ett pekfinger som skickar poeter till exil vid Svarta havet, som skickar timmermän till skattskrivning i Betlehem.

Det är också en form av förvandling.

Och det enda som är säkert om förvandling är att den aldrig blir riktigt klar. ”Allting ändras, men inget förgår”, säger Ovidius. Det gäller inte minst hans egna Metamorfoser. Litteraturen är outtömlig. Just dess förmåga att förvandlas gör att den finns kvar. Ännu efter tvåtusen år tycks dikten rymma lika många sätt att läsa som ett schackbräde rymmer spelmöjligheter. Som om Borges oändliga Babelsbibliotek rymdes i en enda bok. Nog är det tillräckligt skäl för viss optimism.

Kristoffer Leandoer, författare och skribent

 Första sändning 29-9-2020

Litteratur

Alison Sharrock, Daniel Möller, och Mats Malm (red). Metamorphic Readings: Transformation, Language, and Gender in the Interpretation of Ovid's Metamorphoses. Oxford university press, 2020.

Publius Ovidius Naso: Metamorfoser. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2015.