Hur ska jag kunna bli japan om jag inte ens kan vara skåning?

Man kan lära sig språket, och de kulturella koderna, men att verkligen träda in i en annan kulturell identitet är svårare än så. Dan Jönsson reflekterar över svårigheter, på hemmaplan och långt borta.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag minns blicken. Dimmig och enögd. Det var grisfest i byn, årets tema var sjörövare och vi stod och hämtade luft ute på trappan till gamla Folkets Hus när han plötsligt vände sig mot mig med en svart blick ur den blinda ögonlappen: ”ådu ska hålla flabben jävla nollåtta!”. Jag kände hur tygpapegojan på min axel ryckte till, liksom i chock medan jag sluddrande försökte försvara mig med att jag faktiskt hade bott i den här byn i tjugofem år och i Skåne hela mitt liv, men det räckte inte tydligen. Inte förrän Janet i kiosken grep in och utbrast, på sin vackraste Eslövsdialekt: ”Dan e min granne!”. Det räddade mig från den i luften hängande smockan, men jag kunde likförbannat inte göra mig fri från känslan att den här brännvinsdoftande Kapten Enöga ju i själva verket hade rätt. Jag hade avslöjat mig. Igen. Hela mitt liv hade jag inbillat mig att jag var skåning, eftersom jag inte kunde annat, och hela mitt liv hade det stupat på dessa rullande ”r”, som obevekligt röjde mig som en representant för kolonialmakten. Vad hjälpte det om jag hade bott här hela livet, när jag inte klarade att säga ”stickelbärsgröd” så man begrep?

Identitet är luriga saker. Under en resa i Japan gör jag mitt bästa för att göra som japaner gör. Det är inte svårt. De första dagarna gör man förstås pinsamma misstag hela tiden: glömmer bort att byta innetofflor när man går på toaletten på sitt ryokan, ställer sig på fel sida i rulltrappan, råkar kanske vinka till med handen istället för att göra den där lilla avmätta bugningen när man lämnar sevenelevenbutiken med ett förbindligt ”arigato gozaimasu”. Men redan efter en vecka har man ju lärt sig de där sakerna. Det svåra kommer sedan. När turisten har åkt hem och de överbetalda expatsen har installerat sig i sina curlade utlänningsgetton sätter den seriöse kulturkameleonten igång och lär sig språket. Det kan gå bra det med. Kanske lär man sig det rentav flytande; man tycker man bemästrar de sociala koderna och börjar i sitt övermod känna sig som fisken i innanhavet. Utan att fatta att man fortfarande bara simmar runt i sitt privata akvarium. Och att man från andra sidan glaset ser precis lika exotisk och främmande ut som någonsin.

Lurigt, som sagt. Frans Wachtmeister beskriver den här processen väldigt roligt i sin roman ”Territoriella anspråk”. Romanens berättare är en svensk man som har bott i Tokyo i tio år och för länge sedan förlorat alla kameleontens illusioner. Han pratar språket flytande, han vet hur man beter sig utan att krocka med de sociala och kulturella normerna, men inser att han trots det aldrig kommer att smälta in. Aldrig kommer att bli japan. All hans samlade, men väl dolda bitterhet väcks till liv när han en dag får en ny, tysk kollega som – precis som han själv en gång – är full av entusiasm och fast besluten att låta sig uppslukas av den japanska kulturen och identiteten. Plötsligt får hans tillvaro en ny mening när han skadeglatt ställer sig på den japanska sidan och börjar göra allt för att torpedera kollegans integrationsprojekt. Utan att avslöja för mycket lyckas det över förväntan.

Vad Wachtmeister pekar på är det naiva i tron att kulturell identitet skulle vara en fråga om anpassning och inlärning. Man kan tala språket hur perfekt som helst – med en vit, europeisk kropp gör det en i bästa fall till en sorts kuriositet. Man kan lära sig äta, buga, tala, tiga som en japan, inser romanens berättare – men ”hur blir man exempelvis luktfri som en japan?” Samma genetiska barriär är det som reser sig i Hanna Sahlbergs ”Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines.” Sahlberg berättar hur hon efter många år i Kina till slut försökte sondera möjligheterna att plastikoperera sig till ett asiatiskt utseende. Något som möttes av total oförståelse – att asiater opererar ögonlocken för att få ett europeiskt ansikte är väl en sak, precis som när svarta i USA eller Afrika rakpermanentar håret eller bleker huden. Men om en vit person försöker något liknande ses det som dårskap, om inte rentav som en form av kulturellt övergrepp.

Det här är inga konstigheter. Identitet handlar om så mycket mer än bara kulturella koder och språkkunskaper. Det är en fråga om makt och erkännande, om klassklyftor, historisk dominans och kolonialt förtryck. Identiteten är med andra ord alltid politisk – och den vita europeiska kroppen har i århundraden varit bärare av alla de privilegier som förknippats med den västerländska civilisationens koloniala herrefolk. Främst bland dem just förmånen att slippa den etniska och kulturella identitetens alla begränsningar. Som en av Hanna Sahlbergs kinesiska bekanta lite krasst säger någon gång när den osynliga muren ställer sig i vägen: ”Ni kan ju alltid resa härifrån.”

Så blir kanske Östasiens osynliga murar mer begripliga. Självklart är det så att även den västerländska privilegierade identiteten kan ses som ett fängelse – och självklart kan det vara lockande, särskilt för den som faktiskt inte ställer upp på den koloniala världsbild som ligger till grund för dessa privilegier, att försöka bryta sig ut ur den gyllene buren och skapa sig ett liv på andra sidan. Det finns mängder av sådana människor i världen: västerländska avhoppare som har tagit sig ut ur privilegiernas bubbla och bytt dess bekvämligheter mot ett enklare men mer autentiskt liv i Indien, i Senegal, eller Peru. Men ytterst få av dem kapar den verkliga livlinan och ger upp sitt västerländska pass. Något som till slut också går upp för Hanna Sahlberg när hon funderar över vad hon skulle kunna offra för att bli kines på riktigt. För vill hon verkligen bli kinesisk medborgare?

Här går en gräns. Det som formuleras i medborgarskapet är ingen postmodern, flytande identitet. Den är skarp och obeveklig – liksom i högsta grad dess konsekvenser. Titeln på Wachtmeisters roman, ”Territoriella anspråk”, uttrycker det rätt brutalt: för oss med rätt sorts pass har världen blivit något att erövra och penetrera. ”Det enda globaliseringen har lyckats med är att utvidga gränserna för våra drifter och begär”, filosoferar han. För en majoritet av jordens befolkning ser saken annorlunda ut. I min egen by har det hänt en del sedan den där grisfesten. Kiosken har lagt ner, och pizzerian drivs numera av en familj från Pakistan. Men framför allt har byn sedan dess fått ett stort tillskott av inflyttare, flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan som plötsligt får mig att likna en urskåning. Några av dem har blivit mina vänner, och jag följer deras kamp för uppehållstillstånd och medborgarskap medan jag undrar vad det egentligen blev av drömmarna om en jord där alla människor förenas i ett gränslöst världsmedborgarskap? Utopiskt, visst. Men kanske inte mer naivt, trots allt, än att försöka bli någonting man inte är. Sjörövare, till exempel.

Dan Jönsson, författare och essäist

Litteratur

Frans Wachtmeister: Territoriella anspråk. Ellerströms, 2023.

Hanna Sahlberg: Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines. Weyler förlag, 2023.