Att skapa sig själv i den eviga staden – drottning Kristina och Rom

När drottning Kristina kom till Rom hamnade hon fort i händelsernas centrum. Men spåren efter monarken som blev mecenat är nästan utsuddade. Anna Blennow följer tecknen i jakt på Kristinas identitet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Detta drottning Christinas palats är stort. Uti den understa våningen kommer man i en stor sal, beklädd med rikt blommerat rött damast med guldgaloner. I salen är en präktig röd sammetshimmel, och under himmelen är drottningens devis broderad, en Fenix i eld, med en sol över.” Orden tillhör Mårten Törnhielm, svensk adelsman på resa i Europa. Han ska snart lämna Rom, men hoppas få audiens hos drottningen dessförinnan. En kall decemberdag blir det äntligen verklighet. Han följs av en kammartjänare genom rum efter rum, där röda sammetstyg hänger vid varje dörr och lyfts av lakejer när någon passerar. Dörren till drottningens eget rum öppnas. Hon sitter liten och svartklädd och värmer sig vid elden i spisen. Hon frågar Mårten ett och annat om Sverige, och sedan ställer hon sig, skriver han, ”tyst och tankfull” bredvid honom vid fönstret och stödjer sig med högra handen mot fönsterkarmen, innan hon tar avsked.

Kristina hade anlänt till Rom mer än trettio år tidigare. Klockan två på natten den 19 december 1655 red hon in genom Porta Pertusa, en oansenlig port på baksidan av Vatikanpalatsets mur. En bostad hade inrättats åt henne i det så kallade Vindarnas torn, som innehöll ett påvligt observatorium med ett solur i marmor. Här sov hon fyra nätter mitt emellan himmel och jord, mitt emellan sitt gamla och nya jag, inför det offentliga intåget i Rom den 23 december. Drottningen rapporterades vara smyckeslös och iklädd svart hatt. Inför avresan från Sverige hade hon klippt sig kort, klätt sig i manskläder och hängt ett svärd vid sidan. Vid en senare resa till Frankrike reser hon i mansperuk, och liknas vid en vacker yngling med stora och tjusande ögon.

Från Innsbruck, där hon konverterade till katolicismen, skriver hon till sin kusin Karl X Gustav: ”Jag har lyckligen anlänt hit, och har nu fått Hans Helighets tillstånd att öppet visa mig sådan jag länge har varit.” Men vilket var detta jag? Eller rättare sagt: hur skulle hon visa sig vara?

Kort efter ankomsten till Rom, vid karnevalen i februari, hittar vi henne i händelsernas centrum. Under en kunglig baldakin, på en tron draperad i guldbroderad blå sammet, omgiven av uppvaktande adelsfamiljer och kardinaler, sitter drottning Kristina. Så kan hon nämligen fortfarande titulera sig, tack vare en skrivning i avsägelseakten som lät henne förbli suverän monark trots att hon abdikerat i juni 1654.

En målning bevarad i Museo di Roma avbildar en tillfällighetsteater som vid samma tid byggts vid palazzo Barberini. På hedersplats sitter Kristina och fem kardinaler och iakttar en iscensatt kamp mellan plymklädda riddare och amasoner. Men drottningen är svår att urskilja på bilden. Hennes gestalt har nästan suddats ut där färgen försämrats.

Drottningens hem i Rom blev palazzo Riario på västra sidan av Tibern. Salarna var fyllda av målningar, skulpturer, speglar och böcker. I en stor salong arrangerades teater och musikföreställningar, men bara under karnevalstid, det enda tillfälle då detta var tillåtet i det påvliga Rom. Bottenvåningen innehöll antika skulpturer, och väggarna beskrivs av besökaren Törnhielm så här: ”målade såsom skogar och landskap, och taken som himmel eller luft med moln och fåglar.” Gästerna får till och med titta in i den lilla badstugan med vitkalkade väggar och två badkar i marmor.

Nästan ingenting av detta finns kvar från Kristinas tid. Palatsparken har uppgått i Roms botaniska trädgård. Och där, i ett växthus, bevaras hennes två badkar. I det ena växer agave; i det andra har kaktus planterats. En liten skylt talar om vem badkaren tillhört.

Drottningens roll som musikmecenat i Rom sträckte sig snart också utanför palatsets väggar. Hon lät inrätta en egen teater, Tordinona, i ett gammalt torn vid floden, men efter bara fem år upphörde verksamheten när påven införde ett totalförbud mot offentlig teater. Om detta berättar musikforskaren Anna Zilli detaljerat i boken ”Drottning Kristinas sångerskor” (2019). Kvinnliga musiker var oftast förbjudna att verka i Rom vid den här tiden. 1686 tvingade påven alla sångerskor att antingen lämna staden eller gå i kloster: nunnor fick utöva musik under högst kontrollerade former. Men Kristina hade flera sångerskor anställda hos sig, inkvarterade i en av palatsets våningar. Mårten Törnhielm nämner i förbifarten ”en kvinnsperson, som påven låtit i kloster sätta, vilken därutur hade rymt och tagit sitt refugium hos drottningen”.

På Kristinas teater var hennes loge prydd av en krona. Men idag finns ingenting kvar av teatern utom en minnestavla i sten på trottoaren vid floden. Hennes namn nämns inte i texten.

Men Kristina iscensätter inte bara musik och teater, utan också sig själv, otålig att få framträda som den hon är: monark utan land, äktenskap och ättlingar, och därför fri från fasta attribut som nationalitet och genus. Religionen är bara en av de klädnader hon använder för att konstituera sig själv. Som ständigt skrivande skapar hon sin persona även i textform. I sin självbiografi tackar hon Gud för att hennes själ gjordes ”helt manlig, liksom resten av min kropp”, fri från kvinnliga svagheter. I sin barndom sov hon enligt biografin ofta under bar himmel och kunde gå i dagar utan mat och dryck – karaktärsdrag kompatibla med antikens hjälteskildringar. Hela texten andas av idén om varje människas förutbestämda personlighet: hon är född att härska, hennes handlingar är av manlig art. Men dåtidens texter rörde sig efter förväntade mallar. En formulering kunde vara mera av en fras än en sanning. Vad vet vi om drottningens genus och relationer? Är hennes kärleksbrev till Ebba Sparre uttryck för uppriktighet eller genre? Dess tilltal har analyserats som övervägande maskulint enligt rådande litterära modeller. Känslouttrycken i de senare breven till kardinal Azzolino har däremot i större utsträckning tolkats som sanna. Andra källor anger i vilket fall att båda har tillbringat nätterna med Kristina

Kristina är metamorfosernas drottning, skriver Peter Englund i biografin ”Silvermasken”: hon förändras ständigt. Och allt runt Kristina förändras under loppet av hennes liv: hemland, religionstillhörigheter, kärleksaffärer. Men är hon inte själv ständigt densamma?

Hennes palats är numera konstmuseum, men hennes egna samlingar är sedan länge skingrade. Det enda rum som är relativt intakt från drottningens tid är hennes sovrum med fresker i taket och två kolonner med förgyllda kapitäl. Här låg hon för döden och avled i april 1689, ett drygt år efter Törnhielms besök. Två fönster vetter ut mot gatan, avskärmade av höga fönsterluckor av åldrigt trä. I det ena står luckorna på glänt. Det var vid ett sådant fönster som han och Kristina stod bredvid varandra. Det tidlösa vinterljuset silar in i rummet.

Ingenting är så närvarande som det som är frånvarande. Ingenting är så verkligt som en kuliss. Barockens färgsprakande teater är blott ett luftslott. Spåren efter drottningens platser är nästintill utraderade. Men i texterna står hon kvar, precis så som hon själv ville framställa sig.

Anna Blennow, latinforskare och skribent

Litteraturlista

Anna Zilli, Drottning Kristinas sångerskor – en omvälvande kraft i Roms musikliv, 2019.

Eva Hættner Aurelius, ”Drottning Kristinas brev till Ebba Sparre – galanta brev eller kärleksbrev?” i Liv, lust och litteratur: festskrift till Lisbeth Larsson, eds. K. Hermansson, C. Lenemark och C. Pettersson, 2014.

Peter Englund, Silvermasken, 2006 (ny, reviderad och utökad upplaga 2019).

Kristinas självbiografi är publicerad i "Kristina. Brev och skrifter", 2006, urval och redaktion av Marie Louise Renata Rodén och med introduktion av Peter Englund. Självbiografin är översatt från originalets franska av Cecilia Huldt.

Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008.

Originalhandskriften med Mårten Törnhielms resedagbok finns i Roggebiblioteket i Strängnäs; den finns fritt tillgänglig i digitaliserad version via Kungliga biblioteket.