Tarot-tider: När kommer de radikala häxorna tillbaka?

Nyandligheten är tillbaka med besked. New age har blivit Now age. Men den kvinnligt präglade rörelsen passar alltför väl in i rådande samhällssystem, konstaterar Elin Grelsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Fullbokade spådamer i centrala Stockholm, kristaller som inredningsdetalj, inhyrda tarotläsare på fester. Numera går trendiga feminister på shamanska fullmåneceremonier och ägnar sig åt reikihealing. Nyandlighet, mystik och ockultism har blivit trendigt igen, driven av en ny generation av främst kvinnor. Våra mammor var kanske en del av New Age-rörelsen under 1990-talet, en våg av nyandlighet som innebar att begrepp som aura och healing etablerades i Sverige, samtidigt som så kallade alternativmedicinska metoder som homeopati växte sig starkare och yoga blev en vanligare träningsform. Möjligen var mödrarna också med på 1960- och 70-talen då den moderna, nyandliga miljön grundlades i och med hippierörelsen. Dess intresse för att blanda österländsk och västerländsk ockultism genom inslag av allt från astrologi och tarotkort till meditation är grunden till det vi vanligtvis förknippar med det något luddiga begreppet New Age idag.

Inte sällan har New Age-feminismen i praktiken blivit en essentialistiskt inriktad särartsfeminism där kvinnans gudomlighet är kopplad till förmågan att bära och föda barn

Begreppet New Age är dock passé och dagens rörelse något annat, om man får tro journalisten och författaren Ruby Warrington. Den nyandliga trend som sveper över västvärlden idag definierar hon i stället som Now Age. Warrington är den tidigare redaktören för The Sunday Times modemagasin som idag ägnar sig helhjärtat åt Now Age-rörelsen. I boken ”Material Girl Mystical World”, som utkom 2017, berättar hon om sin resa från stressad karriärkvinna med en inneboende tomhet till att – som hon själv uttrycker det – hitta sin egen inre gudinna.

Now Age är, enligt Warrington, till skillnad från den tidigare New Age-rörelsen ”en modern uppdatering av nyandlighet som inte ser en motsättning mellan en spirituell världsbild och intresse för mode”. Warrington refererar något hånfullt till New Age-kvinnorna som ”klädda i lila kaftaner, med utvuxet armhår och frånkopplade det moderna samhället” medan Now Age-anhängarna är trendiga, uppdaterade city-kvinnor med intresse för sociala medier. Det är personer som har framgångsrika karriärer bakom sig, karriärer som de nu helt eller delvis lämnat till förmån för så kallade ”spirituella resor” och ”djupare värden i livet”.

För det är kvinnorna som framförallt ägnar sig åt den nyandliga trenden, något som den har gemensamt med sin föregångare. I religionshistorikern Olav Hammers bok ”På spaning efter helheten: New Age – en ny folktro?” från 1997 konstaterar han att kurser i olika New Age-relaterade fenomen främst besöks av kvinnor och förteckningarna över nyandligt orienterade terapeuter består av betydligt fler kvinnor än män. En viktig del i nyandligheten har varit just att lyfta fram det kvinnliga. New age var ett sätt att återvända till gudinnedyrkan, att i opposition till de patriarkala, abrahamitiska religionerna lyfta fram så kallade ”kvinnliga värden” och understryka den kvinnliga kopplingen till naturen. Inte sällan har New Age-feminismen i praktiken blivit en essentialistiskt inriktad särartsfeminism där kvinnans gudomlighet är kopplad till förmågan att bära och föda barn och där det efterfrågas ett upphöjande av vad man ser som naturgivna, kvinnliga egenskaper såsom omvårdnad och intuitivt tänkande.

I Now Age är den feministiska analysen något uppdaterad. Det talas fortfarande om ”kvinnliga egenskaper”, men exempelvis Ruby Warrington menar att även män bör utveckla dessa och att det snarare handlar om att låta nedvärderade kvinnligt kodade egenskaper bli de förhärskande i världen. ”Det handlar inte om jämställdhet mellan biologiska män och kvinnor, utan ett helt nytt feminint paradigm”, påpekar hon och konstaterar att ”Åt helvete med det patriarkala systemet som har bestämt att allt som har med spådom och intuition att göra inte har någon bäring i den riktiga världen”. Här finns en tro på kvinnan som god i sig själv och framförallt en självuppfyllande profetia om vilka som förväntas intressera sig för nyandlighet. Spådom ses som kvinnligt, att tänka logiskt och rationellt ses som patriarkalt. Alltså är det kvinnor som i första hand välkomnas och söker sig till mystiken och andligheten.

...en delvis genomförd återförtrollning: en återförtrollning som sker på det avförtrollade, rationella samhällets premisser.

Precis som i New Age hänvisar Now Age-rörelsen till förföljelsen av häxor, de kvinnor som århundraden tidigare utmanade makten. I Silvia Federicis samtida feministiska klassiker ”Caliban and the witch” från 2004, återfinns en del liknande tankegångar som hos Warrington; häxan som utmanare av den härskande klassen och dess paradigm, maktens behov av att kontrollera kvinnan och hennes kropp.

Men det finns en stor och avgörande skillnad mellan Warrington och Federici. Federici påpekar att anledningen till att tron på magi – i lagom doser – tillåts idag är att den inte längre utmanar någon maktordning. Vi är så pass disciplinerade i samhället att ett visst utrymme för ockultism och magiskt tänkande inte kommer att störa vårt sociala beteende. Eller som Federici uttrycker det: ”Även den mest hängivna konsumenten av astrologiska diagram kommer fortfarande att titta på klockan för att vara i tid till arbetet.” Den tyske sociologen Max Weber pekade på hur tron på en gudomlig ordning i det moderna samhället övergick till en tro på bara ordning, där världen miste sin förtrollning och förklaringar på religiösa grunder underkändes. Såväl New Age som Now Age är vad Weber skulle kalla för en delvis genomförd återförtrollning: en återförtrollning som sker på det avförtrollade, rationella samhällets premisser.

För Now Age omkullkastar ingen samhällsordning eller ifrågasätter kapitalismen, snarare har andlighet och förtrollning kapitaliserats. I Warringtons bok hymlas det definitivt inte med det och det problematiseras inte heller. Här återfinns kapitel med tips på hudvårdsmärken som välsignats av shamaner och kristaller som accessoar. Yoga, retreats och alternativa terapiformer har blivit stora industrier och nyandlighetens trendighet har fått människor med tillräckligt god ekonomi att lägga tusentals kronor på sina inre resor. Andlighet har blivit en produkt som konsumeras precis som andra varor.

Samtidigt kan jag inte låta bli att glädjas över att mitt tonårsnördiga intresse för astrologi och mina skamfyllda tarotreadings plötsligt blivit allmänt accepterat, ja rentav trendigt. Min mystik-fascinerade ungdomshäxa i sitt rökelsefyllda flickrum har fått ett slags upprättelse, som jag delar med många andra kvinnor. Ändå läser jag Ruby Warringtons bok med en växande längtan efter den fula, otrendiga, ja rentav otrevliga häxan som lägger mer tid på att ifrågasätta makten än att hitta sina egna chakran. Hon som sätter något på spel, hos sig själv liksom i samhället. Eller som ett av plakaten i protesterna mot Polens hårdare abortlagar under våren 2018 löd: ”vi är barnbarnen till häxorna som ni aldrig lyckades bränna”.

Elin Grelsson, författare

Litteratur:

Clarissa Pinkola Estés: Kvinnor som slår följe med vargarna. Wahlström & Widstrand, 1998 (originalutg. 1992).

Silvia Federici: Caliban and the Witch: Women, the Body and Primitive Accumulation. Autonomedia, 2004.

Olav Hammer: På spaning efter helheten: New Age – en ny folktro? Dejavu, 2004.

Laurie Penny: Witch Kids of Instagram. The Baffler, 2017-12-13.

Ruby Warrington: Material Girl, Mystical World: The Now Age Guide for Chic Seekers and Modern Mystics. Thorsons, 2017.

”Att spå sig har blivit trendigt”, inslag i Godmorgon, världen! i Sveriges Radio P1 av Moa Larsson. 2018-01-06