Psyket och samhället: Det är normalt att vara konstiga tillsammans

De psykiskt sjuka har historiskt stötts ut ur samhället men också romantiserats inom konsten. Maria Küchen reflekterar över normalitetens oklara gränser och det höga priset för verklig originalitet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal”. Titeln på Thåströms soloalbum från 1999, säger vad många känner: den skapande outsidern är en frisk visionär i opposition mot en sjuk normalitet. Och visst – det normala kan verkligen vara konstigt.

”Det man i dagligt tal kallar ’normalt’ har inga klara gränser – och kan inte heller ha det”, skrev psykiatrikern Johan Cullberg i sitt grundverk ”Psykoser” . Det går bra för hyfsat normala människor att tro på tankeläsning och spådomar, på utomjordingar mitt ibland oss, på att Donald Trump är Guds utsände, på nästan vilka konstigheter som helst faktiskt – bara jag gör det tillsammans med andra.

Idén om vad som är ”normalt” grundas på kollektiva överenskommelser. Om bara en enda person i världen trodde att Trump var Guds utsände så skulle den personen erbjudas psykiatrisk vård.

Att vara normal, att kollektivt komma överens med många andra om vad som är rätt och sant, ger trygghet. Normaliteten har inget att vara rädd för. Så det är konstigt att den ofta blir så skräckslaget brutal mot det den definierar som onormalt.

Till dem som normaliteten har stött ut hårdast hör de psykotiska. Psykiatrisjukhuset S:t Lars i Lund, som anlades 1879, fick år 1895 en egen begravningsplats utanför staden. Ett skäl – enligt en kartläggning av begravningsplatsens historia – var att ”borgarna i Lund protesterade och klagade över att de fick begravningsplatser bredvid ’dårarna’ ’’.

Anhöriga skämdes för sina nära som förlorat förståndet. Barn, föräldrar och syskon stöttes bort, gömdes för världen och glömdes så gott det gick, både i livet och efter döden. Mellan 1895 och 1951 jordfästes mer än tusen döda på S:t Lars begravningsplats. Några enstaka fick en gravsten av sina släktingar, men oftast markeras de psykiskt sjukas sista viloplatser bara av pinnar i svart smide med ett nummer.

Psykvården har varit full av brister och brutalitet. Men S:t Lars sjukhusområde är vackert. Sedan sjukhuset lades ner 2013 håller skolor och företag till i de ståtliga byggnaderna. Illvilja mot psykiskt sjuka var inte drivkraften när S:t Lars kom till. Lummiga parker skulle ge ro åt ångestridna själar. Överläkaren som var med och grundade sjukhuset ville ge dem vård, frisk luft och vila i en ljus och ordnad miljö. Men varken psykofarmaka eller samtalsterapi existerade år 1879. För de svåraste fallen återstod till sist bara livslång förvaring och kontroll i speciella asyler inom sjukhusområdet.

”De e ni som e konstiga de e jag som är normal”. Thåströms identitet som outsider gör honom till en tämligen normal rockstjärna. Men skulle en psykotisk person tänka så? Hon definierar sig inte nödvändigtvis som normalitetens motsats. ”Det normala” upphör att ens existera. Det ersätts av ett helt eget system av visioner och kommandon, ångest och extas, klarsyn och förvirring, stränga strukturer och total upplösning. En inre värld kan uppstå som inte relaterar till normaliteten alls, och som i sin tur är omöjlig för normaliteten att relatera till.

Psykosen är de kollektiva överenskommelsernas sammanbrott, till förmån för en helt individuell övertygelse. Kanske kan psykosen ses som en extrem och hjälplös form av individualism.

Individualismen är norm i det samtida västerlandet. Det rimmar bra med den paradoxala normaliseringen av det ”konstiga” som speglas i Thåströms albumtitel. Alla förväntas vilja vara unika, tänka utanför lådan, finna sin egen sanning. Psykotikerns sanning är oöverträffat unik. Och ändå – total individualist på riktigt, psykotisk, vill ingen bli. Vi behöver de trygga kollektiva överenskommelserna. Och vi är mimetiska varelser, vi härmar.

Under de senaste århundradena, parallellt med att individualismen växte fram som ideal, har psykiskt friska västerländska konstnärer experimenterat med att härma galenskapen. En romantisering av vansinnet uppstod under just romantiken. I sin bok ”Madness and the romantic poet” beskriver litteraturforskaren James Whitehead hur vansinne ansågs ge genial inspiration åt romantikens brittiska poeter. Den idén om kopplingar mellan skapande och psykisk sjukdom lever än. En annan rottråd letar sig ner i det tidiga 1900-talets surrealism. Surrealisten André Breton till exempel iakttog psykoser med fascination under sin tid som läkare, och det skulle komma att inspirera hans författarskap.

Bland S:t Lars intagna fanns verkligen flera begåvade bildskapare, inte minst broderande kvinnor. I patienten Jacquette Stjernstedts journal står det om hennes sömnad: ”Kan i allmänhet inte användas till någonting. Syr en del bisarra mönster och figurer med egendomlig hopklottring av färgerna, dock ej utan en viss totalverkan”.

Stjernstedt bröt upp broderiets konventioner. Motiven blev färgstarkt, kraftfullt och drömskt abstrakta. Hennes sjukdom födde fullödig konst. I dag kan man se den på Kulturen i Lund, i den permanenta utställningen ”En annan värld” med verk av ett sjuttiotal intagna på S:t Lars.

Den mest kände bildkonstnären bland S:t Lars patienter är dock ingen kvinna med nål och tråd som verktyg, utan professorssonen Carl Fredrik Hill. Hans schizofreni fick honom att bryta nya vägar. Det gav honom en plats bland Sveriges främsta konstnärer. Vansinne kan onekligen vara visionärt – och smärtsamt isolerande. Efter några år på S:t Lars vårdades Carl Fredrik Hill i barndomshemmet i Lund av sina systrar, fram till sin död 61 år gammal år 1911. Han blev en unik konstnär, men priset för honom och hans närstående var högt.

När individualismen blev norm, när den blev normal, konformerades den alltså till en paradoxal kollektivism. Det ger normalitetens individualister trygghet. Så att vi också i fortsättningen kan komma överens med varandra om vad som är verkligt och vilka vi är. En människa vars verklighetsuppfattning är så individuell att ingen annan kan relatera till den – det är hon som är konstig, trots allt. Det är vi som är normala. Vi som kanske innerst inne ser ner på människor som med läkarens journalspråk på S:t Lars inte kan användas till någonting. Kanske är vi rädda att hamna bland dem, att på riktigt stötas ut ur överenskommelserna om vad normalitet är – en normalitet som saknar klara gränser och kan omförhandlas närhelst en grupp människor vill det.

Maria Küchen
författare och skribent

Producent: Ann Lingebrandt

Litteratur:

Johan Cullberg: Psykoser. Natur & Kultur 2000

Victoria Hult: Kulturmiljörapport 2019:37 – S:t Lars begravningsplats. Kulturen 2019

James Whitehead: Madness and the romantic poet. Oxford University press 2017

Joost Haan, Peter J. Koehler, Julien Bogousslavsky: Neurology and surrealism – André Breton and Joseph Babinski. Brain 2012