Vetenskapen är som den manliga bröstvårtan

Vetenskapen har gett oss en enorm kunskap som vi använt till att skapa både mediciner och massförstörelsevapen. Men vad är vetenskapens egentliga mening? Forskaren Farshid Jalalvand undersöker frågan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På min telefon har min sexåring installerat ett spel vars meningslöshet endast kan jämföras med straffet gudarna ålade Sisyfos. Spelet går ut på att skjuta studsande bollar mot rutor och krossa dem innan de når den tvådimensionella spelplanens botten. För varje omgång man lyckas hålla sig kvar i spelet får man 1 poäng. När man förlorat börjar man om på noll. Det är allt. Man lär sig inget av det. Man får inga nya färdigheter. Det ger inte möjlighet till socialt umgänge. Det kommer ingen till gagn.

En dag, uttråkad på tåget, gjorde jag misstaget att öppna den här eländiga appen och börja spela. Ett litet tidsfördriv, tänkte jag, något som jagar bort tankarna i några minuter. Efter ett misslyckat första försök satte det igång. ”Nä nu jävlar”, sa den inre rösten, ”nog ska spelet klaras bättre än så här”. Och så fortsatte det. När tåget anlände till stationen jag skulle av på kom jag på mig själv med att överväga ifall jag inte skulle åka med till nästa station för att hinna avsluta omgången. Premisserna måste besegras. Problemet måste lösas.

Men – som en rationell varelse inser man rätt så snart det absurda i sitt beteende. Varför blir jag så besatt? Hur kommer det sig att den mänskliga hjärnan ingjuter emotionell mening i en aktivitet som inte leder någonvart överhuvudtaget?

Kanske är detta beteende kopplat till människans unika inlärningsförmåga – när vi misslyckas med en enkel uppgift uppstår en frustration som frammanar en repetitiv beteende tills man lär sig tekniken för att klara det. Något som kunde varit nog så viktigt för en verktygskapande jägare–samlare som levde på savannen för 200 000 år sedan, eller för ett barn som försöker lära sig gå idag.

Människoapans inbyggda jävighet, och andra svagheter som försumlighet och behovet av självhävdelse och bekräftelse, återfinns naturligtvis också i dem som kan den vetenskapliga metoden.

I dagens värld har de allra, allra flesta människor frångått livsstilen som evolutionen rustade oss för under miljontals år – och inget ont i det. Men det betyder inte att de evolutionära program som finns installerade i vårt DNA försvunnit. Hur kulturellt och teknologiskt sofistikerade vi än blir bär vi på anlag för biologiskt betingade beteenden som kommer till uttryck i vardagen. Att vi forskar, bygger rymdraketer och skriver romaner innebär inte att vi lämnat naturen bakom oss – det innebär bara att vi är apor som kan forska, bygga rymdraketer och skriva romaner.

I vetenskapsfilosofens Tim Lewens bok ”Vetenskapens mening” avhandlar han ett ämne vi människoapor försökt förstå och definiera i århundranden – nämligen vetenskapen. Hur kan man skilja vetenskap från kvacksalveri? Går det att ställa upp premisser på förhand som tillåter oss att utan vidare fundering dela upp teorier i dessa kategorier? Hur avgör man om resultaten i en ny spektakulär forskningsrapport är sanna?

En av personerna vars verk dryftas i Lewens bok är Karl Popper, en av 1900-talets stora vetenskapsfilosofiska tänkare. Popper försökte tackla den intellektuellt inte helt enkla uppgiften att dra en definitiv skiljelinje mellan vetenskap och pseudovetenskap. Han landade i slutsatsen att en teoris vetenskaplighet avgörs av om det är möjligt att motbevisa det. De bästa teorierna, som exempelvis Einsteins allmänna relativitets teori, underkastar sig en aggressiv experimentell motbevisningskampanj utan att falla.

Lewens återger en anekdot om Sigmund Freud som exempel på pseudovetenskap enligt Poppers definition. Freud framlade en teori om att alla drömmar i grunden är omedvetna önskningar. När en av hans patienter berättade att det inte kunde stämma eftersom hon hade drömt att hennes svärmor skulle följa med på semestern, något som hon verkligen inte ville, kom den företagsamme Freud på en förklaring. Enligt honom hade patienten drömt drömmen bara för att hon omedvetet ville motbevisa Freud. Därmed motbevisade drömmen inte hans teori; tvärtom var det bevis för att Freud hade rätt.

En sådan icke-förpliktigande teori kan aldrig motbevisas, enligt Popper, och är därmed ovetenskaplig. Och det är svårt att argumentera emot.

Men som alla forskare inom naturvetenskap kan vittna om räcker det inte med att applicera den vetenskapliga metoden på en teori för att automatiskt generera bra vetenskap. Människoapans inbyggda jävighet, och andra svagheter som försumlighet och behovet av självhävdelse och bekräftelse, återfinns naturligtvis också i dem som kan den vetenskapliga metoden. Varje år publiceras en stor mängd undermålig forskning som inte kan reproduceras av oberoende parter. Varje år finns de som Macchiarini och Penkowa som blir utredda för oredlighet i forskning av sina lärosäten. Osanningar uppdagas vanligtvis först efter några år, en period under vilken resurser, energi och i värsta fall liv gått till spillo. Det är anledningen till att fysikern och vetenskapsfilosofen Pierre Duhem slog fast att goda vetenskapsmän behöver ett välutvecklat omdöme för att bedöma ifall nya spektakulära forskningsresultat kan vara sanna eller snarare tillskrivas dålig utrustning, felaktiga beräkningar eller fusk. Från det perspektivet kan man argumentera att det inte finns en färdig formel för att skilja vetenskap från pseudovetenskap genom att läsa enstaka artiklar. Bevisen måste anhopas över åren för att vi ska kunna dra slutsatser om en teoris giltighet.

Människan har ägnat sig åt forskning så länge som hon funnits. Vi har kartlagt stjärnor, skapat medicinala medel, korsbefruktat domesticerade växter. Och för cirka 500 år sen fick vi till slut verktyget för att forska mer effektivt i och med tillkomsten av den vetenskapliga metoden. Men på senare år har den märkliga fråga Lewens försöker besvara smugit sig in i diskursen: vad är vetenskapens mening? Är det att förklara naturen? Är det att förbättra människans tillstånd? Är det att generera tillväxt under ett valår? Är det att hjälpa oss bort från planeten vi kommer att förstöra?

Enligt min uppfattning är alla svar på frågan om vetenskapens högre syfte efterhandskonstruktioner. Vetenskapen är en evolutionär bieffekt, som den manliga bröstvårtan.

Vi kan förstås försöka ge vetenskapen en mening. Men den har ingen generell, given mening, lika lite som något annat vi företar oss.

Ett problem behöver inte ha en mening för att människan ska vilja lösa det. Det finns något inbott i oss som söker svar så fort en fråga uppstår. Om man frågar forskarna själva varför de forskar skulle man nog bli förvånad över svaren. De flesta forskare jag känner går inte till jobbet med målet att göra något med en större mening. Tvärtom: många av de yngre forskare jag känner brukar ifrågasätta vilken nytta deras forskning gör i ett större perspektiv. För många blir deras projekt en sorts besatthet vid problemlösningen i sig som med mobilspelet jag fastnade i. Vissa andra är karriärister som ser på forskning som en tävling. Vissa tycker det mest meningsfulla med jobbet är att lära sig nya saker och lära vidare kunskaper till andra.

Problemlösning, social konkurrens, lärande. Saker evolutionen rustat oss för sedan hundratusentals år tillbaka. Vi kan förstås försöka ge vetenskapen en mening. Men den har ingen generell, given mening, lika lite som något annat vi företar oss. Vetenskapen kom till, och fortsätter existera, som en bieffekt av evolutionära mjukvaror och evolutionär nyfikenhet. Hittills har den visat kunna vara till både mer nytta och skada än den manliga bröstvårtan. Och vad gäller dess mening – ja, man kan gott dra sig till minnes genetikern Jacques Monods ord: ”kungadömet ovan eller mörkret under, det är upp till människan att välja”.

Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi

 

Litteratur

Tim Lewens: Vetenskapens mening. Översättning: Henrik Gundenäs. Daidalos, 2017.