Värdet av historiska topplistor – Antikens sju underverk och världsarvets dilemma

Segrarna skriver historien. Antikens sju underverk kom till när grekerna förvandlade sitt imperiums mest framstående monument till historiska ikoner. Mattias Berg reflekterar över deras betydelse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Man säger att segraren skriver historien. Men varje sådan segrare har hittills visat sig vara tillfällig. Bygger sina väldiga triumfbågar och krigsminnen – innan någon annan segrare kommer och skriver över den historien. Raserar monument, ibland hela kulturer.
Så där får vi sitta bland ruinerna. Tyda spår och tecken efter allt som försvunnit, gått i bitar, bränts eller rövats.
Av det grekiska dramat återstår till exempel hela verk av inte fler än tre författare: Aischylos, Sofokles och Euripides. Men även här finns bara en bråkdel kvar – vad gäller Sofokles sju av 120 dramer. Allt det andra, hela det litterära myller vi kan ana i andrahandskällorna, är mer eller mindre borta. Trots det bildar vi oss uppfattningar om det grekiska dramat som sådant, påstår ett eller annat, om hur det var och inte var.

Och vi måste väl förhålla oss till sakernas tillstånd: att allt som finns kvar är några korn i sanden, en droppe i havet. Måste försöka tolka, begripa, mot alla odds. Med insikten om att helheten alltid kommer att vara undflyende och instabil. Att summan av alla dessa segrar blir en sorts förlust, av minne och monument.
För inte ens underverken blev kvar. Av mänsklighetens allra mest omsusade skapelser kan vi i dag bara se Egyptens pyramider med egna ögon.

I boken "Antikens sju underverk" från 2019 försöker antikvetaren Allan Klynne ändå rekonstruera dem med en detektivs noggrannhet. Tillkomsten, konstruktionssättet, sönderfallet genom jordbävning eller belägring – och så det utdragna sökandet efter spåren efteråt.
Frågan är också om vissa av underverken ens funnits, eller snarare varit ett slags legering av legender: sammansmälta beskrivningar som ofta motsäger varandra. Inte minst gör Klynne sitt bästa för att reda ut Babylons hängande trädgårdar, som ändå inte tycks gå ihop på någon ledd. Vare sig hängande eller klättrande.
Något liknande verkar gälla Kolossen på Rhodos, som sägs ha poserat bredbent över hamninloppet vilket tillät även de största fartyg att passera därigenom. Men enligt Allan Klynne kunde den knappast ha stått på det sättet, rent tekniskt. Och inte heller varit fullt så kolossal som myten menar.

Med Mausoleet i Halikarnassos, en enorm överbyggnad av Kung Mausollos grav på 300-talet före Kristus i nuvarande turkiska Bodrum, är efterspelet minst lika intressant som tillkomsten.
Det var romarna som först använde termen mausoleum när de lät Kejsar Augustus grav bli nästan lika väldig som den i Halikarnassos – och begreppet har sedan dess använts för bland annat Lenins och Maos gigantiska gravbyggnader.
Men trots att monumentet över Mausollos, som sades vara minst 40 meter högt, stod sig ända fram till 1100-talet efter Kristus: alltså i nästan ett och ett halvt millennium, blev den ett mysterium för den modernare människan. Hur graven egentligen såg ut, exakt var den hade legat, vilka av dåtidens mest berömda skulptörer som gjorde utsmyckningarna.

Romaren Plinius den äldre gav Mausollos grav dess mest utförliga beskrivning, som dock så isande tydligt illustrerar det närmast hopplösa i att försöka tolka äldre tider korrekt. Enbart av Plinius inledande mening finns det i dag enligt Allan Klynne 58 olika versioner. Främst på grund av att romaren, som brukligt var, skrev utan mellanslag och texten därmed kunde tolkas olika i de senare avskrifter som utgör våra källor.
Sökandet efter själva mausoleet, vilket så småningom torde ha raserats av en jordbävning, är också en historia i sig. En flera hundra år lång skattjakt, som vid mitten av 1800-talet ledde till att 799 bitar från underverket kunde skeppas till England av brittiska arkeologer. Sedan pågick det fruktlösa pusslandet i ytterligare ett drygt sekel, innan en dansk expedition först på 1970-talet hittade de bitar som behövdes för att begripa helheten.

Det var de gamla grekerna som skapade föreställningen om Världens sju underverk, som de hette när det begav sig, Den äldsta ännu existerande topplistan formulerades av Antipatros från Sidon på 100-talet före Kristus – med fem av sju underverk placerade just i det grekiska imperiets hjärta, inom en liten cirkel av hela jordklotet, eftersom segrarna skrev historien redan då.
Och det är inte enbart underverken i sig som försvunnit, utan även definitionerna av dem. Antipatros uppräkning kan enligt Allan Klynne bygga på poeten Kallimachos försvunna bok "Förteckning över sevärdheter från världens alla hörn", skriven halvtannat sekel tidigare, eller från en lista som återfanns på ett mumie-emballage i Berlin i början av 1900-talet. Men den papyrusen var så skadad att bara tre av vad som sades vara sju sevärdheter gick att tyda: Pyramiderna, Mausollos grav och Artemis-templet i Efesos i nuvarande Turkiet.

Självklart har den här topplistan sedan diskuterats och ifrågasatts genom historien. Redan romarna – nästa segrare i ordningen – tyckte till exempel att deras egna skapelser måste uppmärksammas mer. Inte minst akvedukterna, som Plinius den äldre kallade "den största tekniska triumfen i världshistorien".
Och så har det fortsatt, in i vår tid. Jag läser om det senaste grandiosa försöket att skapa världens nya sju underverk. Från och med millennieskiftet sägs 100 miljoner människor ha deltagit i en global digital omröstning, där man fick välja mellan ett antal existerande byggnadsverk och som passande nog pågick i sju år med slutpunkt 2007.
Resultatet blev väl inte särskilt oväntat. Här finns romarnas Colosseum – och en betydligt vidare geografisk spridning, med bland annat Chichén Itzá i Mexiko, Kinesiska Muren och indiska mausoleet Taj Mahal.

Det i vår tid så uppmärksammade begreppet "Världsarv" är ju ett annat försök att lyfta fram det bästa som mänskligheten åstadkommit. Att underverken inte längre är sju, utan närmare 900 byggnader eller stadsmiljöer på Unescos lista, visar på både fördelen och nackdelen av att göra den bredare och mer representativ. Risken är att listan samtidigt blir allt mer svåröverskådlig – och till sist tappar sin pedagogiska poäng.
Fortfarande ligger dock ungefär hälften av de kulturella världsarven i Europa och Nordamerika, det vill säga jordklotets härskare under nu snart tre sekel, efter Kinas senaste storhetstid under 1700-talet. Så den övergripande tendensen tycks stå sig relativt väl sedan de gamla grekerna. Just nu är det vi själva som skriver historien, innan Kina kanske tar över igen.

Hur tidstypiska sådana här topplistor över mänsklighetens mäktigaste byggnadsverk än är, hur ytliga eller fåfänga, ser jag dock ändå deras värde. I bästa fall kan de fungera som en lättfattlig guide till kulturhistorien. Någonting som väcker vår fantasi och kunskapstörst, liksom respekten för andra kulturer.
I värsta fall kan de snarast fungera tvärtom – och lättfattligheten slå tillbaka. Världsarven förvandlas då till självklara mål för dem som vill rasera monument, än en gång skriva över historien, statuera exempel. Vilket IS nutida härjningar i bland annat Palmyra och Mosul bara alltför tydligt illustrerar.
Men just den ursinniga viljan visar samtidigt på minnesmärkenas symboliska tyngd – och därmed också vikten av att ha dem kvar på våra kom ihåg-listor för framtiden. Inte minst om själva byggnadsverken förvandlas till grus och aska.
Som en sorts arkeologiska ledtrådar, på samma sätt som antikens sju underverk varit för oss under tvåtusen år. Ett trotsigt "Låt stå!" på historiens svarta tavla.

Mattias Berg
mattias.berg@sr.se