Denna dagen, ett liv – om endagsromaner

Romaner som utspelar sig under en enda dag kan man grovt sett skriva på två olika sätt. Men den finska klassikern Putkinotko använder båda metoder. Dan Jönsson reflekterar över genren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-10-24.

I romaner man minns finns ofta en scen som verkar koncentrera hela bokens innehåll och stämning. I Joel Lehtonens Putkinotko inträffar den, åtminstone för min del, någon gång på eftermiddagen när Rebecka, lillflickan i den bångstyriga tiobarnsfamiljen Käkriäinen, spanar ut ur den fallfärdiga torpstugan och ropar bort mot skogen bakom bergklackarna: ”Hej Gud! Kom inte hit! Hej Gud! Kom inte hit!” Och jo, visst verkar Gud, och all annan ordning för den delen, se till att hålla sig på avstånd från den här familjen, ett av de många utskott på den finska fattigdomens stamträd som skildrats av författare som Alexis Kivi och Väinö Linna – men aldrig riktigt som här; riktigt så mustigt, så osande och utan all uppbygglig sensmoral. Putkinotko, skrev en kritiker kort efter att romanen kom ut, är ”en bok som nästan tvingar en att hålla sig för näsan under läsningen och torka sig om fingrarna efteråt och inte lämpar sig för högläsning ens i manligt sällskap”.

Nåja: Putkinotko räknas idag som en av grundstenarna i den finska litteraturen och hör alltså till de där romanerna där handlingen utspelar sig på en enda dag. Exakt vilken dag och vilket år är oklart; sommar är det iallafall och Finland hör ännu till det ryska imperiet, avstånden räknas i verst och Petersburg är den närmaste storstaden för människorna vid Saimens strand. Men historien ligger och mullrar vid horisonten; Joel Lehtonen skrev sin roman under de våldsamma åren runt inbördeskriget och publicerade den i omgångar 1919 och -20. Alltså ett par år före James Joyces ”Ulysses”, som ju ofta anses banbrytande på den punkten. Skälet till det är nog att Putkinotko är rätt okänd utanför Finland – medan Kivis ”Sju bröder” och Linnas Saarijärvitrilogi har fångat läsare över hela världen, inte minst i Sverige, så har Lehtonens klassiker gått under världslitteraturens radar. Jag begriper inte varför. I sin förening av koncentration och bredd, av realism och ironi, med sitt myller av färgstarka gestalter och sin drastiska språkliga uppfinningsrikedom är den ett verk som tål att jämföras med vilket som helst av den europeiska nittonhundratalsromanens stora.

Och kanske är det just romanens sätt att handskas med sin tidsmässiga begränsning som gör den så originell. När en berättelse koncentreras till en enda dag är syftet, föreställer jag mig, att skapa tydlighet. För att uppnå denna tydlighet kan författaren välja mellan, grovt sett, två metoder: reduktion och expansion. Det vill säga, antingen förblir berättelsen ett utsnitt ur en verklighet vars större sammanhang vi bara delvis kan sluta oss till, som i Alexander Solzjenitsyns klaustrofobiska En dag i Ivan Denisovitjs liv, eller Bernadette Meyers medvetandeströmmande diktsvit Midvinterdag, för att ta två helt olika exempel. Att båda dessa böcker utspelar sig på vintern är nog ingen tillfällighet. Alternativet är att göra som i norrmannen Sigurd Hoels kollektivroman från 1931, En dag i oktober, där invånarna i ett hyreshus i Oslo under en kväll bit för bit och var för sig lägger det sjaskiga pusslet till ett borgerligt ödesdrama. Romanen som mikrokosmos alltså, en skärva verklighet som speglar en hel värld – just som i Joyces Ulysses, där hela den västerländska kulturhistorien flödar genom vardagsbestyr och dagdrömmar.

Putkinotko gör, skulle jag säga, bådadera. Här är det alltså, liksom i Ulysses, sommar, och precis som i Joyces roman är den yttre handlingen på sin höjd banal. Från det att fru Eufrosyne Käkriäinen – Rosina i dagligt tal – tidigt på morgonen tumlar ut ur bastun, där familjen sover eftersom det fattas brädor i stugväggen, sker i stort sett ingenting dramatiskt. Rosina tar med sig ett par av barnen på ångbåten in till stan och hälsar på sin bror som, visar det sig, blivit vräkt. Hennes man Juutas står i begrepp att börja slåttern men ger sig istället iväg till kvarnen efter mjöl. Det badas bastu, och familjens hyresvärd, bokhandlare Muttinen, kommer med sin hålldam ut till villan ute på udden. Och frampå nattkröken tar Juutas Käkriäinen med sin svåger ut på fjärden för att visa stället där de kan gömma undan hembränningsapparaten.

Det är egentligen det hela. Käkriäinens torp i Putkinotko är verkligen en europeisk avkrok, ensligt beläget vid en vik av Saimen i närheten av Savonlinna – Nyslott på svenska – långt österut i nuvarande Finland. Men också bland de triviala bestyren i denna skogsperiferi flikar sig förstås historien och yttervärlden oavbrutet in med politik och katekesläsning, moderniteter och klassmotsättningar. Putkinotko skildrar en skenbart stabil värld före första världskrigets utbrott, men som sagt: vi som vet kan höra mullret. När Rosina på besök hos sin bror i stadens slumkvarter ser de röda tidningarna på köksbordet blir de ett förebud om revolution och inbördeskrig. Och när Juutas skyller sin lättja på det meningslösa i att slava på någon annans mark, särskilt som den där Muttinen uttryckligen beordrat honom att laga stugväggen, pekar det mot de orättvisor och den vanmakt som gav bränsle åt våldet. Till och med bokhandlare Muttinen, som i romanens långa slutmonolog fattar det oväntade beslutet att ”hämnas” på Käkriäinens genom att skänka dem det eländiga torpet, kommer snart att få se sig överkörd av historiens stora hjul. Om bara några år lär den sortens maktfullkomliga välgörenhet vara både omöjlig och meningslös.

Allt detta ryms inom loppet av en dag. En dag, som ytligt sett knappt ägnas åt annat än att skaffa brödfödan, tvätta sig från löss och oroa sig för vintern. Ungefär som de allra flesta dagar, med andra ord. Den tydlighet som Lehtonen vill uppnå handlar, tror jag, om det här: hur dagens och stundens ständiga små glädjeämnen och bekymmer nästan alltid uppfattas som större än det där som vi i efterhand brukar beskriva som de stora händelserna. Visst, vi har våra minnen och våra förväntningar – men det vi minns är inte alltid det väsentliga, och det vi väntar oss av framtiden inträffar sällan.

Och vad gäller historiens skeenden famlar vi i blindo. Med ett annat exempel: i Bernadette Meyers Midvinterdag finns några avsnitt där revolten i Iran utspelar sig liksom på stort avstånd. Det förankrar texten i historisk tid, december 1978 närmare bestämt, men vad dikten förstås ännu inte vet något om är den islamiska republik som revolten kommer att leda fram till – och som alla läsare däremot självklart känner till och läser in i texten. Att ”fånga dagen” i skrift är nog i grund och botten att visa på det fåfänga i just det: det är att framhäva hur tiden tvärtom genomströmmar oss, förändrar oss omärkligt för varje ögonblick – och vår värld med oss. Som Mahatma Gandhi uttryckte det: varje kväll dör jag, och varje morgon återuppstår jag. Denna dag, ett liv. Detta liv, en dag. Vi är alla, som Juutas och Rosina, dagsländor, endagsmänniskor på väg från ingenting till ingenstans. Upptagna av nuet och just därför omedvetna om det. Att det kan bli romaner och historia av det är ett mysterium.

Dan Jönsson, författare och essäist

Litteratur

Joel Lehtonens "Putkinotko" är den tredje och met betydande delen i en svit böcker. Den publicerades ursprungligen i två delar 1919–1920, på förlaget Karisto och är en finsk klassiker. Den filmatiserades 1954 av Roland af Hallström.

Bernadette Mayers "Midvinterdag" skrevs den 22 december 1978. Det är en episk om årets kortaste dag och utspelar sig i en kylig småstad i New England. 2021 utkom boken på svenska i översättning av Niclas Nilsson på Ellerströms förlag.