Hanna Krall prövar olika vägar genom mörkret i ”Den inneboende”

Den polska författaren Hanna Krall gör en sorts minnesarkeologiska utgrävningar i Förintelsens följder, andra världskrigets konsekvenser, det kommunistiska Polens lögner och vardagar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hanna Krall ber människor som kommer till hennes uppläsningar: ”Berätta någonting för mig, en historia som är viktig, sann, om en främling eller om dig själv.” Det är så hon alltid har arbetat,”vaskar fram det brukbara ur alla detaljer”, har hon själv sagt”, hon får människor att berätta om dofterna, grannarnas ansikten, farmors helgklänning. Och plötsligt tittar någon tillbaka på oss från ett fotografi från 1938.

Hennes judiska familj mördades av nazisterna under kriget, och hon vill ge människorna som inte fick några gravar deras namn tillbaka, har hon sagt.

”Hinna före Herren Gud” blev hennes genombrott och är baserad på samtal med hjärtkirurgen Marek Edelman sent sjuttiotal. Det är en fasans berättelse om upproret i ghettot i Warszawa men skriven i saklig ton, som om den kvinnliga läkaren som precis hann ge barnen gift innan tyskarna kom. ”Ja, du ser hur lite du förstår” säger Edelman till Hanna Krall. ”Hon räddade ju dem från gaskamrarna.”

Han är den enda från Judiska kamporganisationen som överlevde upproret 1943, och Hanna Krall vill hinna få med alla detaljer, så hon och den åldrade Edelman återvänder igen och igen till samma platser och skeenden. Grabben som blev bränd på Milagatan, och som skrek hela dagen. För som hon säger till Edelman: ”Jag tror att en bränd grabb gör större intryck än 400 000, och 400 000 större än 6 miljoner.”

Redan 2003 sa Hanna Krall i en intervju på bokmässan i Göteborg att det inte fanns några människor kvar att intervjua längre. ”De som fortfarande lever är sjuka”, sa hon, ”har fått stroke eller är helt enkelt för gamla och senila, de blandar ihop sina minnen.” Bitarna blev allt färre och mindre, fragmenten hon hittade allt svårare att foga in i en helhet, lösryckta utan sammanhang och svar.

Så är det i ”Vit Maria”, som kom ut i omarbetad upplaga i Polen så sent som 2017,  för hela tiden hör människor av sig till Hanna Krall, känner igen ett namn i en bisats, vet något om ett försvinnande eller ett dubbelliv. Böckerna tenderar därför att bli längre och samtidigt glesare.

I ”Vit Maria” skymtar också Hanna Kralls egen historia, den hon inte tidigare velat berätta, hur hon som judiskt barn i Polen överlevde Förintelsen, men inte heller hon är synlig i annat än i fragment. I alla kapitel finns den lilla svarthåriga flickan med de stora ögonen och hennes mor i utkanten av synfältet.

Om den flickan handlar också ”Den inneboende” från 1980-talet - utgiven på svenska 2019 – om Marta som var gömd i olika våningar i Warszawa, som hukade vid fönstret och kröp in i ett skåp när någon kom. Här finns också den polska flickan Maria, det är hon som berättar historien om Marta, familjens inneboende under kriget, hon som aldrig fick titta upp när de var utomhus, vars ögon kunde avslöja henne.

För här finns många andra liv att vrida och vända på, Hanna Krall prövar olika vägar genom ett brutalt historiskt skeende.

Det  är en komplex text, Hanna Kralls enda roman, där hon vrider och vänder på det ljusa och det mörka. Om skillnaden mellan att leva och att överleva. De båda flickorna är olika ingångar till samma människa. Krall skriver: ”Jaget är den ljusa varianten av den inneboendes öde. Den inneboende är en svart variant av mitt öde.”

Den inneboende, Marta, hamnar på ett barnhem efter kriget dit välgörenhetsorganisationerna och de amerikanska filantroperna kommer på besök. ”Berätta med hela meningar för humanisterna för de ska föreviga allt för eftervärlden”, säger föreståndarinnan. men Marta visades inte upp för någon, kan man läsa, för hennes historia kunde inte intressera seriösa personer, och det gjorde henne generad. Det var som om hennes öde under kriget inte dög, inte var nog hemskt.

Här finns för övrigt samma uppehållande vid detaljerna som i Hanna Kralls reportageböcker, som i frågorna om alla de som väntade om natten på att hämtas. Kunde de känna rädslan fysiskt? Var satt den? I strupen?  På huden på armarna, just ovanför handleden? De kanske svettades? Hade far besegrat sin rädsla?

För här finns många andra liv att vrida och vända på, Hanna Krall prövar olika vägar genom ett brutalt historiskt skeende. Efter att hon, eller berättaren inledningsvis fått ett brev där någon skriver att en major Krall dött i andra världskriget i en soldats armar börjar hon skapa alternativa biografier åt sin far, denna Major Krall. Far kunde kanske ha varit krigsfånge i Sibirien, men hon vet inte hur hon ska få allt det här att passa ihop för i taket i barack 41 i koncentrationslägret Majdanek finns spår av pappan kvar, skrapmärken av naglar från gasens offer.  De åker dit varje år, berättaren och den inneboende, som säger att det är hennes hem.

Också det entydiga kommunistiska efterkrigs-Polen tar plats i berättelsen, om de som efter kriget anslöt sig till en värld, där allting styrdes av klasskampen. ”Det är svårt att leva med ett överflöd av mysterier så låt oss förföras av enkla svar.” Ramen runt romanen, dess nu är för övrigt den 13 dec 1981- under general Jaruzelskis undantagstillstånd i Polen – då infann sig en känsla av samhörighet med alla andra för Marta då det var lika skrämmande för alla.

”När vi grävt fram allt kommer vi att jaga bort den där lilla flickan för gott.”

Kanske är det här så nära vi någonsin kommer Hanna Krall, den här dubbelexponeringen i korta stycken, hur det blev, hur det kunde ha varit, där lager på lager faller samman, flyter ihop. Hanna Krall sätter berättelsen i gungning, ger och tar tillbaka. Där frågor som ”Går det att träna upp ljushet?” ställs. Går det att frigöra sig från sorgen genom att gå genom smärtan?  Men fortfarande denna tvekan, denna rannsakan i en berättelse som knappt låter sig uttalas. Kanske i andra eller tredje person? Men varför skulle hon vilja berätta om flickan? För andra? Hon klarade ju av att leva. Hon kan också vara ljus.

Så kommer då detaljerna, de icke tidigare berättade: Det växte alltid kungsljus på vägen till den nya mörka våningen. Skåpet där hon kröp in och gömde sig framför ögonen på en främmande man. Det är som Maria och Marta kämpar med denna smärtsamma historia från varsitt håll. ”Man vet inte vem av oss som inte existerade.” skriver Hanna Krall. ”När vi grävt fram allt kommer vi att jaga bort den där lilla flickan för gott.”

Men vad står då Marta för, den inneboende, vad tar hon med sig om hon går?  Glädjen att allt existerar, att livet är en oförtjänt gåva, skriver Hanna Krall, för det är förskräckligt att tro sig ha rätt till allt. Och det kommer att finnas luckor i den ljusa berättelsen, du har ingenstans att gå på Alla själars dag.

Litteratur

Där ingen flod längre finns. Översättning av Julian Birbrajer. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2000

Hinna före Herren Gud. Nyutgåva som utgår från en omarbetad version av boken från 2006. Översättning av Lennart Ilke. Ersatz, 2017

Vit Maria. Översättning av Julian Birbrajer. Ersatz, 2018

Den inneboende. Översättning av Julian Birbrajer. Ersatz, 2019

Reportage i Danes Nyheter av av Maciej Zaremba, "Världen uppenbaras i detaljer".

Intervju med Hanna Krall av Lennart Lindskog.

Katarina Wikars
katarina.wikars@sverigesradio.se