Drömmar 2: Nazismens mörker kröp fram om natten

Mellan 1933 och 1939 samlade den tyskjudiska journalisten och författaren Charlotte Beradt in drömmar. Drömmar som i detalj verkade berätta om fasorna som väntade, säger Maria Küchen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Drömmar har alltid ansetts vara profetior, budbärare eller existerande platser som människan uppsöker i sömnen. I bibeln finns hundratals referenser till drömmar, både som visioner av framtiden och som Guds anvisningar till människan:

Josef i första mosebok drömde flitigt om sin egen kommande storhet. Hans elva bröder skulle underkasta sig honom, drömde han. Det irriterade dem så pass att de slängde honom i en brunn. Och i evangeliet flyr Josef och Maria till Egypten med det nyfödda Jesusbarnet på order från en ängel i en dröm.

Shamanresor in i drömmar och syner ses i sina kulturella sammanhang som verkliga. För schamanen finns ingen gräns mellan sömn och vaka, vardag och syner. I det rationella sekulära samtida västerlandet drar vi däremot en gräns mellan dagens verklighet och nattens drömmar, men gränsen är flytande, otydlig och rörlig.

'De som drömmer här', konstaterade hon, 'bearbetar inte privata konflikter.'

Rörligheten sätts i skarpt ljus i tyska journalisten Charlotte Beradts bok ”Drömmar i tredje riket” som gavs ut första gången 1963 och kom på svenska 2018 i översättning av Jesper Festin. Beradts skildrar människors drömmar i Tyskland från nazisternas maktövertagande 1933 och framåt – hundratals drömmar som hon samlade in och skrev ner, innan hon 1939 tvingades lämna sitt hemland och fly till USA.

Det rör sig om drömmar ”från den då ännu smygande regimens första tid, från dess urtillstånd.”

Och denna totalitära regim styr inte bara människors vakna liv, den styr med järnhand vad de drömmer.

När Beradts först försökte strukturera sitt material, hade hon Freuds tankar om drömtydning i bakhuvudet. Freudianskt sett är det drömda privat. Och Beradts tidiga reflektioner om vad människor drömde i tredje riket handlade i Freuds anda om skam, rädsla och omedvetna önskningar. Men så småningom ändrade hon perspektiv.

I första mosebok formulerade Josef sina maktanspråk i drömmar. Josefs och Marias flyktdröm i evangeliet räddade Jesus från kung Herodes politiskt motiverade massaker på småbarn. Och 1963 definierade Charlotte Beradts tredje rikets drömmar som en ”overklig mosaik, vars stenar består av element från den politiska verkligheten”.

”De som drömmer här”, konstaterade hon, ”bearbetar inte privata konflikter.”

Flykt var förstås ett vanligt tema. En ung kvinna med markant näsa, inte judinna, drömde flera år före raslagarna långa episka drömmar om näsor och papper. I drömmarna jagade hon attester och dokument, bar runt på mappar med alla sina släktpapper, ifrågasattes och förföljdes.

”Plötsligt ett skrik: de kommer. … Flykt, flykt, flykt. Jag letar efter ett … gömställe. … Plötsligt ligger jag långt ner i en hög med lik … – äntligen ett bra gömställe. Ren och skär salighet där under likhögen, men mappen med papperen under armen.”

Detta drömde hon tio år innan massförintelserna inleddes och människor faktiskt gömde sig under högar av lik. Flera gånger återkommer Beradts till drömmarnas profetiska drag:

Flera år innan skyltar om att judar inte är önskvärda börjar sättas upp på restauranger, drömmer en kvinna att hon sitter på en restaurang, under en skylt där det står ”Ut med skadedjuren”.

En annan kvinna drömmer om en maskin som kontrollerar tankar och beskriver den som ”elektrisk, ett virrvarr av trådar” innan sådan elektronisk avlyssningsapparatur finns.

Före koncentrationslägrens kollektiva bestraffningsmetoder drömmer en mörkhårig, ickejudisk kvinna om hur hon hindrar sig själv att göra saker ”som kan slå tillbaka mot min grupp, eftersom ju alla mörka bestraffas när en av oss gör något förbjudet”.

I drömmarnas mosaik används fragment ur verkligheten för att ge en bild av framtiden som sedan visar sig korrekt. Det drömda tycks faktiskt profetiskt. Men troligen är drömmarnas profetior inte mer ockulta än om någon som är vaken under nazismens första tid säger:

”Om några år sitter det skyltar på restauranger om att judar inte är önskvärda. Det kommer att sluta med att människor tvingas gömma sig i likhögar.”

I Tyskland på 30-talet drömde många att vardagsföremål vände sig emot dem. En kvinna drömde att en medlem i nazisternas paramilitära underorganisation SA öppnade luckorna till hennes kakelugn. Med skärande röst började ugnen upprepa ”varenda mening som vi yttrat mot regeringen, vartenda skämt som vi dragit.

En annan kvinnas sänglampa gjorde samma sak. En grönsakshandlares soffkudde, ett skrivbord, ett påskägg, alla dessa ting blev angivare.

Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva.

Dessa drömmar hade ett budskap – inte från Gud, eller en ockult verklighet eller inifrån det egna psyket, utan från diktaturen: ”Ni ska vara rädda.”

”Kan det finnas en nyttigare dröm för en totalitär regim?” frågar Beradt retoriskt.

Och ett annat återkommande budskap i drömmarna var: ”Ni ska vara tysta.”

En städerska börjar i sin dröm prata ryska, som hon inte alls kan, för att hon inte ska förstå sig själv om hon säger något förbjudet om staten.

En kontorist drömmer att han ska lämna in ett skriftligt klagomål över det rådande tillståndet. I ett kuvert stoppar han ett blankt pappersark utan ett enda ord på och känner sig stolt över att ha sagt ifrån.

De som drömmer i Beradts bok är kritiska till den nya ordningen och rädda för den. Ett eget avsnitt ägnas judarnas drömmar. En judisk ung kvinna drömmer att hon, precis som sina förtryckare, uppfattar judar som äckliga och fula. En judisk jurist drömmer att han i en park, i stället för att sätta sig på den gula bänken för judar, sätter sig på papperskorgen. En annan jurist drömmer att han kastas ner på marken av nazistiska vakter och säger: ”Jag kysser marken som ni kastar mig på.”

Rasismen och antisemitismen har monterats in i de förföljda så att de i drömmarna förföljer sig själva. Det framstår som en seger för det totalitära samhället.

Beradt betraktar sitt dröm-material främst som en studie i totalitarism. Hon citerar Robert Ley, nazistisk riksorganisationschef, som sa att ”de enda som fortfarande har något privatliv i Tyskland är de som sover”, och hon slår fast att han hade fel.

Likheterna är stora mellan dröm-materialet Beradt har samlat ihop och Kafkas böcker. Även parallellerna med Becketts, Orwells och Huxleys verk är slående, och Charlotte Beradt ser de insamlade drömmarna som högst tidsspecifika. Drömmarna i tredje riket handlar inte om förtryck i allmänhet, utan om den paradoxala och säregna tillvaron under en totalitär regim på nittonhundratalet.

Men förtryckta har förstås alltid drömt mardrömmar om förtryckarna, och härskare världen över i alla tider har frågat drömtydare om råd och om framtiden. Vad drömde de övertygade nazisterna på nätterna? Drömde de som gamla testamentets Josef, om sädeskärvar och stjärnor som bugade sig för dem och underkastade sig? Eller ångestdrömmar som alstrades av ett undanträngt samvete?

Den frågan besvarar inte Charlotte Beradts. Nazisters drömmar hade hon inga möjligheter att samla in. Vad makthavarna i tredje riket drömde på nätterna, det återstår för skönlitteraturen att gestalta.

Maria Küchen, författare

Litteratur

Charlotte Beradt: Drömmer i tredje riket. Översättning Jesper Festin, Ersatz, 2018.