OBS: Radioessän

Känn dig själv! lydde en av antikens viktigaste livsvisdomar. Men frågan om hur man lyckas med det, är mer komplicerad. Michael Azar försöker fästa jaget med blicken, inifrån och utifrån. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Människan kommer alltid för sent till sig själv. Hon upptäcker att hon lever först när hennes liv redan hunnit veckla ut sig och ta form.Eller för att låna en formulering av den belgisk-franska författaren Marguerite Yourcenar: en människas verkliga födelsestund är inte den dag då hon slungas ut i världen, utan det ögonblick då hon för första gången riktar en klar och medveten blick på sig själv.Men hur går denna upptäckt till? Vad är det som får ett jag att på allvar vända blicken mot sig självt? Och hur ska vi förstå den gåtfulla förmåga som kallas självmedvetande och som alltid framhållits som människans adelsmärke?  I Marguerite Yourcenars roman om den romerske kejsaren Hadrianus, från 1951, brottas det mäktiga imperiets härskare med just denna fråga. Hur fångar jag, undrar Hadrianus, på bästa sätt mitt eget jag?Kejsaren tänker sig att det finns två huvudsakliga sätt att gå till väga.Å ena sidan kan han försöka stiga ned i sig själv, att vara så nära sig själv som möjligt. Här är målet med andra ord att betrakta sig själv inifrån, att smälta samman med det inre flödet av minnen, tankar och känslor. Jaget erövrar sig självt genom att bli ett med allt som bebor det.Hadrianus är inte ensam om denna introspektionens metod. Den var vanlig bland tidens filosofskolor och den återskallar också i senare tiders självbetraktelser – från Marcus Aurelius och Augustinus till Rousseau och Lars Norén.Å andra sidan kan kejsaren i stället försöka skåda sitt jag utifrån. Eller som han själv uttrycker det: i stället för den intima självnärvaron gäller det här att försöka gripa sig själv ”från en så stor höjd och på så stort avstånd som möjligt”.Yourcenar återkommer till denna objektifieringens kunskapsväg i flera av sina historiska berättelser. Så försöker till exempel huvudgestalten Zenon, i romanen ”Vishetens natt” från 1968, betrakta sitt eget jag på samma sätt som han ”räknar pulsslagen vid handleden eller andetagen under bröstkorgens hävningar”.Här uppnås verklig självkunskap först i den stund som man förmår studera sig själv på samma kyliga och distanserade sätt som man studerar vilket annat föremål som helst.De gamla grekernas uppmaning om att vi ska känna oss själva – Gnothi seauton! – är både vacker och viktig, men frågan om hur det egentligen ska gå till väntar fortfarande på sin lösning. Hur får man egentligen en varelse som på samma gång är subjekt och objekt, betraktare och betraktad, jag och själv, att sammanfalla? Är det alls möjligt för ett jag att blottlägga alla de krafter – historiska, biologiska och sociala – som verkar inom det?Eller är kanske tvärtom så att människan inte kan känna sig själv – åtminstone inte i den bemärkelse som det stolta ordet ”självmedvetande” ger sken av?Kejsar Hadrianus båda kunskapsvägar tycks i själva verket vila på antagandet att människan föds med en spegel i handen. Att hon så att säga på egen hand skulle kunna fästa blicken på sitt väsen. Som om människan inte var tvungen att först gå den mödosamma omvägen genom ett annat väsen för att få syn på sig själv.Man måste, om man så vill, skilja mellan självmedvetande – i bemärkelsen att jag vet att jag finns till – och självmedvetande i meningen att jag också vet vad eller rentav vem jag är. Frågan om vad eller vem jag är i mina egna ögon kan nämligen aldrig helt separeras från frågan om vad eller vem jag är i den andres ögon.Och det är inte minst därför som relationen till den andre aldrig kan vara okomplicerad. Den andre sitter inne på en hemlighet, säger Jean-Paul Sartre. Hemligheten om vem jag är.Jag försöker gripa mig själv som ett rent och fullbordat jag, som ett subjekt som samtidigt är ett objekt, inifrån och utifrån på en och samma gång – men för att göra detta måste jag förverkliga det omöjliga: att se mig själv sådan jag blir sedd genom den andres ögon.Eller rättare sagt: att se mig själv sådan jag blir sedd genom de andras ögon i pluralis, eftersom var och en har sitt särskilda perspektiv, sin unika blick och sitt specifika svar på frågan om vad och vem jag är.Det stackars jaget tycks med andra ord inte kunnat annat än att förirra sig i reflektionernas ändlösa spegelsal. I samma ögonblick som hon tror sig kunna gripa sitt jag, drar det sig undan för att i stället dyka upp någon annanstans. Människan kan aldrig bli ett med sig själv.Hur hon än gör kommer hon alltid för sent.På sätt och vis lever vi alla med risken att bli som den berömda dåren som var övertygad om att han var ett majskorn. Efter mycket om och men lyckades en läkare äntligen övertala honom om att han faktiskt var en människa. Han återfann så att säga sin mänsklighet först genom en annan människa.Men så kom den olyckliga dag, då han råkade se sig själv genom en hönas ögon – och blev som förlamad av skräck för att den skulle äta upp honom.Den förbryllade läkaren försökte återigen lugna den stackars mannen: ”Men varför blev du så rädd? Du vet ju att du är en människa och inte ett majskorn.””Naturligtvis vet jag det”, svarade dåren. ”Frågan är bara om hönan vet det.”Michael Azaridéhistoriker och författare

Om inte jag gör det, så gör någon annan det. Det personliga ansvaret tycks ha förlorat sin poäng i vår tid, men kanske är det precis då moralen blir relevant, funderar författaren Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018.Homo homini lupus est.Människan är människans varg; det gamla latinska ordstävet har i vår tid fått en förnyad, och kanske än mer skrämmande, innebörd.Med undantag för klimatförändringarna – som i och för sig är människans verk, men ett oavsiktligt sådant – är de allvarligaste hoten mot människan skapade av henne själv, inte omedvetet utan tvärtom målinriktat och metodiskt. I flera fall är de största farorna för den mänskliga civilisationen också nära förbundna med dess uttalade mål. Dystopin är inte en motpol till utopin, bara en lätt förvanskning av den.Avancerad artificiell intelligens är ett sådant exempel, en teknologi som vissa menar kommer att kunna lösa klimatfrågan och andra problem som vi inte klarar av på egen hand, och på sikt till och med hjälpa oss att kolonisera universum – men som samtidigt befaras kunna utradera inte bara mänskligheten utan också allt annat biologiskt liv från planeten, om vi inte lyckas hantera den rätt. Medvetenheten om att AI-forskning medför en sådan allvarlig existentiell risk är spridd, också bland de forskare som själva driver utvecklingen. Trots det höjs i princip inga röster för att forskningen på detta område omedelbart bör upphöra, inte ens från dem som finner det osannolikt att missöden ska gå att undvika.Varför inte? Svaret är enkelt: Helt enkelt för att det inte längre är ett alternativ. Dynamiken är densamma som för entydigt destruktiva tekniker som kärnvapen och biologiska stridsmedel, eller för den mer tveeggade möjligheten till genmodifiering av människan: Den som behärskar tekniken vinner makt, och att som person, organisation eller nation avsäga sig den makten innebär bara att man placerar den i händerna på någon annan – och kanske mindre ansvarsfull – aktör. Om detta var sant redan tidigare, under det 1940-tal då det amerikanska Manhattan-projektets forskare lyckades bli först med att konstruera en fungerande atombomb, är det giltigt i än högre grad inom den globaliserade världsordning som råder idag. En nation som med hjälp av etiskt tvivelaktig vetenskap och teknik skaffar sig politiska eller ekonomiska fördelar, kan snabbt komma att behärska världen.När amerikanerna fällde atombomben över Hiroshima hade den tyske fysikern Werner Heisenberg 25 år av intensiv atomforskning bakom sig. Det var resultatet av hans och andra atomfysikers arbete som nu brände människor till döds, slet dem i stycken, förvandlade dem till aska. Men begreppet skuld var, menade Heisenberg, trots det ”inte direkt applicerbart, även om vi alla var länkar i den kedja av orsakssamband som ledde fram till denna stora tragedi.” Såväl teknikutveckling som vetenskap är historiska processer i vilka individen är utbytbar. Hade Einstein inte upptäckt relativitetsteorin hade någon annan gjort det, och hade inte Heisenberg själv och hans kollegor genom sin forskning bidragit till att lägga den teoretiska grunden för kärnvapen hade någon annan varit där för att fylla hans plats. ”Av det skälet kan den individ som gör en avgörande upptäckt inte sägas ha mer ansvar för dess konsekvenser än alla de andra personer som kunde ha gjort den.Pionjären har bara blivit placerad på rätt ställe av historien, och har inte gjort något mer än att utföra den uppgift han blivit ålagd.” Och detta, tillägger Heisenberg, är det värsta av allt: Insikten om hur oundvikligt alltihop faktiskt var. Mer än hundratusen människors plågsamma död finns med andra ord härbärgerad redan i den teoretiska atomforskningen, eftersom den förr eller senare kommer att leda fram till kunskap som möjliggör bomben, en kunskap som i sin tur kommer att driva någon till att konstruera denna bomb, vilket så småningom kommer att få någon att använda den. Genom forskning görs tekniken möjlig, och så snart den är möjlig är den också nödvändig.Därmed kan forskarens moraliska ansvar i synnerhet, och kanske till och med det personliga ansvaret i allmänhet, i viss mening sägas vara avskaffat i det moderna samhället. Detta inte av ideologiska skäl, utan av praktiska: De krafter som människan i och med byggandet av en teknologisk civilisation har satt igång har visat sig starkare än hennes moral, starkare än hennes politik, ja, starkare än hon själv. Kanske är den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen inte oundviklig i något principiellt avseende, men i praktiken tycks den numera fullständigt ohejdbar.Det dilemma som möter den moraliskt sinnade forskaren liknar i många avseenden det som vi alla står inför idag, i relation till de klimatförändringar som inom en nära framtid kommer att bli förödande om utsläppen av växthusgaser inte upphör. Och den kapitulation som de flesta av oss väljer att möta det med, är också besläktad med den som Heisenberg ger uttryck för: Vi som utnyttjar vårt historiska privilegium att leva på ett ohållbart sätt kan inte sägas ha mer ansvar för konsekvenserna än alla de andra personer som kunde ha gjort det, om de bara hade haft chansen. Och dessutom är våra egna handlingar, de förändringar som vore möjliga för att själva att åstadkomma, så små att de saknar betydelse. Begreppet skuld är, säger vi oss, inte direkt applicerbart.Utifrån ett sådant perspektiv snöps kraften hos varje individuell handling redan innan den har hunnit utföras: Vad spelar det för roll om jag slutar flyga och köra bil, om ingen annan gör det? Vad spelar det för roll om jag sopsorterar, blir vegan och slutar nöjesshoppa, när alla andra fortsätter som förut? Det enkla svaret är förstås: Ingen roll alls. Och därmed verkar saken vara avgjord. Moral och personligt ansvar tycks ha spelat ut sin roll.Men frågan är om det inte förhåller sig precis tvärtom: att det är just i ett sådant här läge som moralen som idé blir verkligt betydelsefull. Ju mer svårgripbara effekterna av den enskilda människans agerande blir, och ju otydligare hennes möjligheter att påverka, desto viktigare blir en känsla för rätt och fel som åtminstone till viss del är oberoende av den enskilda handlingens konsekvenser. På samma sätt som begrepp som värdighet, godhet och respekt hämtar dessa kategorier sin näring från någonting som ligger djupare än de omedelbara effekter som ofta kan vara både oöverblickbara och svåra att förutse.När vi värderar handlingar med deras hjälp, värderar vi inte bara handlingarnas konsekvenser, utan också hur de formar den individ som begår dem. Kanske var atombomben oundviklig, och kanske var den enskilda forskarens roll i dess tillkomst fullständigt utbytbar. Men när Manhattanprojektets vetenskapliga ledare, fysikern Robert Oppenheimer, ser bomben detonera är det han, och ingen annan, som – med hans eget citat ur den hinduiska skriften Bhagavadgita –  ”har blivit döden, världarnas förstörare”.Kanske – eller rentav troligen – kommer vi att misslyckas med att dämpa klimatförändringarna och annan mänsklig förstörelse av planeten; kanske kommer vi till sist att gå under i en värld som vi själva slagit i spillror. Och kanske kan ingen av oss göra någonting för att förhindra det.Betyder det att vi lika gärna kan fortsätta som hittills, och acceptera att historien har gjort oss till ”världarnas förstörare” –  i en mindre storslagen, men minst lika reell bemärkelse som Oppenheimer? Inte om vi tror att begrepp som godhet, värdighet och vördnad äger någon mening, inte om vi tror att det har betydelse att kunna se oss själva i ögonen och säga: Jag levde så gott jag förmådde. Det – åtminstone det – står ännu i vår makt.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Först begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan rättfärdigar vi dem för att handla i enlighet med vår värderingar. Eva-Lotta Hultén reflekterar över moralens gruppdynamik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mellan oktober 1965 och mars 1966 mördades minst en halv miljon indoneser för att de misstänktes vara kommunister. Dödandet orkestrerades av armén under ledning av general Suharto men många av mördarna var helt vanliga bybor eller stadsbor som gick till angrepp mot sina grannar.Dokumentärfilmen ”The act of killing” från 2012 handlade om dessa massakrer och året efter att den hade premiär visades den på en filmklubb i Göteborg. Jag har haft svårt att släppa det jag upplevde då. Inte under visningen utan under mitt föredrag efteråt.I filmen följer regissören Joshua Oppenheimer några av förövarna. De skrattar och pratar om sitt mördande som om det vore helt vanliga ungdomsminnen.Inget av det som visades var mig främmande. Tidigare samma år hade min bok ”Resan från mörkrets hjärta” kommit ut. Den handlade om vad det är som gör att vi ibland begår övergrepp och grymheter mot våra medmänniskor. Jag skrev om folkmordet i Rwanda, tortyr, Förintelsen, övergrepp under krigen i Vietnam och Irak och all möjlig annan mänsklig grymhet. Det var tack vare boken jag stod framför filmpubliken och höll samma föredrag jag hållit flera gånger förut. Tidigare hade jag mest mött nickande instämmanden och vänliga frågor. Denna gång möttes jag av ilska. Några lämnade till och med salen demonstrativt. Vad var det som gjorde dem så upprörda?Jo, jag pratade om förövare som offer för omständigheter och situationer. Jag berättade om den forskning som visar att vi människor är anpassliga varelser som lätt kan förmås att göra saker som går emot vår egen moral om det är vad någon auktoritet kräver eller gruppen förväntar sig. Jag hävdade att vi inte kan lita på att våra handlingar återspeglar våra värderingar. Först begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan rättfärdigar vi dem för att kunna hålla fast vid att vi är människor med förmåga att handla i enlighet med vår moral.Min publik hade just sett människor skryta om bestialiska illdåd och de var inte välvilligt inställda till mitt budskap. Tvärtom var de i behov av att distansera sig från vad de just upplevt. En man i publiken naglade fast mig med blicken och slog aggressivt fast: ”Det där skulle jag aldrig kunna göra.”Jag har i tanken många gånger återvänt till den där föreläsningen. Vad hade jag kunnat göra annorlunda för att nå fram?Svaret kanske är så enkelt som att jag inte skulle hållit föredraget i direkt anslutning till filmen. Deltagarnas reaktioner var ju i sig ett tydligt exempel på hur vi påverkas av situationen. I sitt agiterade tillstånd efter filmvisningen var de högst troligt mer aggressiva och mindre eftertänksamma än de annars brukade vara. Det gjorde att de föredrog antagonism och avståndstagande framför analys och försök till förståelse.I sin bok ”Moral. Uppfinnandet av gott och ont”, förklarar filosofen Hanno Sauer att vår mänskliga moral uppstod under vissa bestämda betingelser i en miljö vi var evolutionärt anpassade för. Vi levde i små grupper som jagade stora däggdjur tillsammans och som stod i konflikt med andra små grupper i en klimatmässigt föränderlig miljö. Det gjorde oss flexibla, intelligenta och samarbetsvilliga men också tribalistiska och våldsbenägna. När vi började leva i större grupper krävdes bättre förmåga att hålla sams. Under årtusenden har vi därför tämjt oss själva och blivit allt mindre våldsamma.Det har skett genom att vi under hundratals generationer dödat våra mest aggressiva och hänsynslösa individer, skriver Sauer. På så vis har vi avlat oss själva på fridsamhet, fördragsamhet och impulskontroll. Vi är ättlingar till de vänligaste.Vi har alltså blivit alltmer fridsamma genom att vara våldsamma mot dem som inte var fridsamma! Det är för övrigt ofta så människor förmås att begå massakrer: genom att låta sig intalas att den grupp de dödar utgör ett aggressivt hot. Förövarna i Indonesien är inget undantag.Genom att se filmen kan publikens instinktiva önskan att skära av farliga människor från gruppen ha väckts. I avsaknad av en verklig representant för mördarna kanske jag blev ställföreträdare.Vi slits ofta mellan vår mer instinktsstyrda önskan att straffa och utesluta och vår mer förnuftsdrivna vilja att bete oss civiliserat. Vi vet att långa fängelsestraff försvårar återanpassning, att vård eller vänlighet ofta hjälper bättre än straff och att morötter ofta är bättre än piskor men vi har svårt att välja den mjukare vägen om den strider mot våra känslor i stunden. Vår domesticeringsprocess har kommit långt men vår moral är ännu situationsbunden.Delar av publiken kan också, mer eller mindre medvetet, ha ägnat sig åt dygdsignalering där i salen. Det betyder att visa fram sin egen höga moral för att plocka poäng hos gruppen. Under benämningen godhetssignalering tillskrivs detta ofta, som ett nedsättande tillmäle, människor som försöker skydda utsatta grupper eller naturen. I själva verket förekommer det i alla grupper. Vi vill höra till, alltså säger och gör vi det som vi tror att den egna gruppen vill höra eller se; det som den egna gruppen betraktar som dygdigt. Kanske drogs många där på filmklubben med i avståndstagandet från mig av de som framstod som ledare.Det kan tyckas som att vi lever i en osedvanligt våldsam tid men om man ser på de långa tidskurvorna så minskar våldet i samhället, det gäller allt från mord och våldtäkt till barnmisshandel och krogslagsmål. Vår moral bygger på vad vi tror att alla andra tycker är rätt och i de allra flesta grupper står våld lågt i kurs. Vi behöver inte längre domesticera vår egen art genom mord. Brutala sedvänjor som könsstympning kan minska kraftigt med upplysningskampanjer om att andra i den egna gruppen anser att sedvänjan är fel. Det krävs ofta bara att några vågar börja ifrågasätta för att flertalet ska svänga om.Det kan också tyckas som att vi lever i en osedvanligt egoistisk tid men vårt moraliska ursprung finns i samarbete och solidaritet och det är vad som gjort oss framgångsrika som art. Retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg menar att det är viktigt att det blir känt när många väljer att klimatanpassa sina liv. För om vi får veta att andra bryr sig och är beredda att ändra sitt beteende så ökar chansen att vi också gör det.I sin bok berättar Hanno Sauer om Parisfördraget från 1928, också kallat Briand-Kellogg-pakten. Där skrev man under på att internationella konflikter hädanefter endast fick drivas med fredliga medel. Sauer beskriver hur fördraget senare dömts ut som löjligt och naivt men menar att det i själva verket representerar ett paradigmskifte i internationell politik. Viljeyttringen att förbjuda krig var något nytt och bara genom att existera som idé kan den ändå påverka. Vi är ju flockdjur som vill göra det gruppen tycker är det rätta.Och domesticeringen av oss själva fortskrider.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturHanno Sauer: Moral. Uppfinnandet av gott och ont. Översättning: Joachim Retzlaff. Bokförlaget Daidalos, 2023.

Moralen utmärker människan och har sin grund i evolutionära processer. Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologi, reflekterar över varifrån vi fått vår godhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-02-25.”Samhället kunde inte ha gått framåt utan det moraliska sinnet, lika lite som en bikupa kunde ha bildats utan binas instinkter”, klottrade en 29-åring Charles Darwin i sin dagbok 1838. Vilken målande beskrivning! –Människor behöver moral för att kunna leva ihop – på samma sätt som insekter behöver instinkter för att verka i sina samhällen. Men om moralen uppkommer instinktivt eller är inlärd har varit ämne för debatt sedan åtminstone medeltiden. Vissa menar att moralen är en del av vår kultur, andra att den kommer från Gud och vissa att den är en konsekvens av det ekonomiska systemet. Men kanske är det helt enkelt brist på mat som ligger bakom framväxten av människans moral.När jag ser tillbaka på vår arts historia slås jag ofta av samma tanke. Människan framstår som en komapatient som vaknat upp med total minnesförlust. Hon vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån. Hon stiger upp och inspekterar sina förmågor. Och hon tänker: ”Wow, jag måste vara någon sorts Gud!”.Det metaforiska uppvaknandet var det som brukar kallas ”den kognitiva revolutionen”, det vill säga när den förhistoriska människan utvecklade en kraftig förmåga till abstrakt tänkande. Och ända sedan skriftkonstens uppkomst har vi kunnat följa vår patients besatthet vid att distansera sig från biologin. Aristoteles, till exempel, sa under antiken att människans rationalitet höjde henne över djuren. Under medeltiden påstod den inflytelserika kristna filosofen Thomas av Aquino att människans odödliga själ separerade henne från djur. Och under renässansen förklarade René Descartes att människan, till skillnad från djur, bestod av två skilda substanser – ett rationellt sinne och en biologisk kropp.Alla dessa teorier ställdes på sitt huvud av Darwins och Alfred Russel Wallaces evolutionsteori på 1800-talet. Och vår patient fick i och med det för första gången möjlighet att placera sig själv rätt i historien. Hon var en apa – förvisso en rationell apa – men ändå en apa, i en lång led av andra apor.Upplysningsfilosofen Immanuel Kant påstod att det som utmärkte denna apa var moralen, medan David Hume tyckte att det var hennes förmåga att känna sympati. Ny forskning visar att Darwin, Kant och Hume alla hade rätt om människans natur.Evolutionsprocesser består, enkelt sagt, av två steg. Naturen skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever och fortplantar sig. Dessa processer har också skapat vår arts instinktiva moraliska sinne, enligt till exempel utvecklingspsykologen Michael Tomasello.Förhistoriska människor existerar inte längre och är därmed svåra att studera. Men det finns många utförliga beteendestudier på vår nära biologiska släkting schimpansen och mänskliga barn i åldrarna 6 till 36 månader. Forskare anser att dessa barn är så små att de främst agerar enligt medfödda instinkter. Och de har funnit tydliga bevis på att barn, till skillnad från schimpanser, har utbredd medkänsla och aversion mot individer som utför våld. Barn hjälper andra på bekostnad av sig själva. Barn har ett sinne för vad som är rättvist och orättvist. Barn kan motstå sina mest själviska impulser. Grunderna för det vi vanligtvis menar med moralisk beteende tycks alltså vara medfödda. Men frågan är varför och hur de uppkom.Forskare tror att de människolika apor som var våra förfäder ursprungligen levde i dominansstyrda hierarkiska grupper, i likhet med de samhällen schimpanser och gorillor skapar. Men för ca 2 miljoner år sen förändrades klimatförhållandena i Afrika. De frukter som utgjorde våra förfäders basföda försvann. Med all sannolikhet dukade de allra flesta i arten under. Det enda sättet att överleva tycks ha varit att i grupp jaga större byten, eller att stjäla byten från stora rovdjur som lejon. Detta kunde endast göras om flera individer samarbetade effektivt. Tomasello lägger fram det han kallar ”theory of interdependence” – teorin om ömsesidig beroende – som säger att våra förfäder, till skillnad från schimpanserna, blev absolut beroende av varandra för att få mat. Och de som kunde samarbeta bäst överlevde.Alla djur föds med instinktiva beteenden som antagligen drivs av känslor. En av de starkaste biologiska impulserna är att känna sympati för sin avkomma. Men det har alltid funnits naturliga variationer i förmågan hos olika individer. För vissa apmänniskor verkar det som att sympatin slagit slint och börjat rikta sig brett – mot andras barn, mot vuxna, mot artfränder. Dessa individer klarade sig bättre i den nya ekologiska verkligheten. Att kunna bilda emotionella band till de man var beroende av för att få mat medförde nämligen att man hjälpte varandra under tider av nöd. Detta ledde till större framgång för gruppen – och därför större chans att överleva för individen. De som kände mer sympati kunde alltså få fler barn.”Medkänsla är grunden för moralen”, skrev filosofen Arthur Schopenhauer och de flesta evolutionspsykologer instämmer – en större förmåga till sympati har varit avgörande för moralens framväxt. Men det behövdes fler inslag för att bygga ut det moraliska ramverket. En annan psykologisk förmåga som är bra för samarbete är förmågan att kunna sätta sig i någon annans situation – empati. De hungrande människoaporna var ju beroende av att väljas som jaktpartner av andra – annars svalt de ihjäl. Man kan tänka sig att de som själviskt roffade åt sig jaktbytet inte blev frågade att följa med nästa gång. De som kunde känna igen när andra och de själva betedde sig orättvist – och kunde lägga band på sina mest extrema själviska impulser – blev valda som partners, fick mat och fick barn. Det lönade sig evolutionärt att ha ett samvete.När människoaporna efter en tid ökade i antal splittrades de i mindre grupper. De började konkurrera stam mot stam, om mat och utrymme. Antagligen var det nu olika kulturer växte fram – tillsammans med det som beteendevetare kallar ingrupp- och utgruppmentalitet – vi och dom, med andra ord. Det moraliska beteende som tjänat arten under evolutionen reserverades nu i hög grad för den egna gruppen. Vi har avhumaniserat varandra ungefär lika länge som vi har älskat varandra.Alla dessa beteenden och instinkter som visat sig vara evolutionärt fördelaktiga har stannat kvar hos oss – onekligen med lite variation mellan individer. De stöts och blöts mot kulturella och sociala koder och de förutsättningar en individ har att förhålla sig till. Men det är rätt talande att vi än idag härleder de flesta av våra moraliska normer till sympati och rättvisa. Biologin förknippas ibland med något som är lite smutsigt, djuriskt och rått. Men det är också till den vi måste vända oss om vi vill förstå våra mest civiliserade och ädla handlingar.Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologiLitteraturNicholas A. Christakis. Blueprint: The Evolutionary Origins of a Good Society. Little, Brown Spark, 2019.Michael Tomasello. A Natural History of Human Morality. Harvard University Press, 2016.

Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer – vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? – kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt – ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen ”After Earth”, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok ”The World Without Us” från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.Och ändå – på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning – inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. ”Må vi leva länge och dö ut”, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.Dan Jönsson, författare och kulturjournalist * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och oräkneliga råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”. Enbart människornas värld har staden aldrig varit.Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren. Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till, väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin.Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon, mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har hemortsrätt här?Enbart människornas värld har staden aldrig varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield, tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren. Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata hemmet, har behållit sin plats.I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp.Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar också djur från land till stad och blir bofasta i den senare. Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London. Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i brittiska städer till hundrafemtio tusen.Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem 2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit.Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden överträder de en gräns.Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll.Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon, använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik, 1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och människa utifrån hävdandet att djuren saknade både självmedvetande och tänkande – de var ”automater”. Det följer att djuren heller inte kan ha någon historia.Staden är en historisk företeelse, den mänskliga artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier. Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till deras eventuella negativa påverkan på människornas stad.Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor, eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller inte, insisterar de på att höra staden till.Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd. Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur, eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än parenteser.Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor.Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta våldslegitimerande metaforen.Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten om detta. Hon skrev: ”En väsentlig del av oss, den sämsta, den med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för mig.”Sedan det där året då min dotter var två, har jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos, känner jag en tröst i att till och med i denna den mest modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin.Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författareLitteratur Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993.Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998.Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City, Reaktion Books 2016.

Måste vi verkligen åka på safari för att få en känsla för naturen? Ann-Helen Meyer von Bremen slår ett slag för det vilda i vår vardag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Till mitt fågelbord kommer det en strid ström av besökare. Stamgästerna utgörs av talgoxar, blåmesar, nötväckor, svartmesar, några större hackspettar och så skatan. Rätt som det är landar även några domherrar, ett par grönfinkar, ibland en koltrast eller nötskrika på det lilla miniatyrhuset. Rådjursgeten med sina två kid tar hand om fröspillet på marken, medan ekorren klättrar upp för stolpen som huset vilar på och ser ut som han tänker bosätta sig där för gott. Ibland dyker det upp gästartister som stjärtmesar, steglitser och sidensvansar. Men när sparvhöken sveper fram, blir allt tyst och stilla. Skådespelet utanför mitt köksfönster får mig att tänka på ett vattenhål på savannen. Är det förmätet av mig att jämföra denna vardagsnatur med storslagen vildmark?När vi är barn är det den nära naturen som fascinerar allra mest. Regnpölarna, grushögen, maskrosorna, den släta stenen som känns len i handen, myrornas myller, daggmasken som slingrar i handen på ett äckelfascinerande sätt, den blänkande kopparormen i komposten och snigeln som drar in sig i sitt skal vid minsta beröring – allt är underverk och äventyr! Precis som de samlingar av pinnar som periodvis växer fram utanför många bostadsportar, för viktiga för att slängas.  Att samla på kottar, pinnar, stenar och löv som barn gör, kan i själva verket ha en starkt evolutionär orsak – det menar forskaren Thomas Beery på högskolan i Kristianstad. Det är små barns sätt att utforska miljön och är inte bara vanligt, utan även just – viktigt. Samlandet lägger grunden för en känsla av samhörighet med naturen, även som vuxen.I takt med att vi decimeter för decimeter höjer oss över myrstacken och vattenpölarna, är det många av oss som lyfter blicken mot mer exotiska upplevelser, kanske en bestigning av Kebnekaise, safari i Serengeti eller en seglats till Spetsbergen. Den storslagna naturen ligger för det mesta långt bort, kräver en resa, avancerad utrustning, kanske rentav en guide och nästan alltid mycket pengar. Sådana erfarenheter kan ge minnen för livet, men är de mer värda än exempelvis fågelspelet utanför mitt köksfönster? Var mitt möte med två bisonhannar i Montanas präriereservat något större än när jag stöter på rådjursgeten och hennes ungar utanför stugknuten?Under mer än tvåtusen år har filosofer och andra tänkare funderat över naturen, och inte minst över frågan om människan är en del av den eller inte. I vår tid lyfts ofta den orörda vildmarken fram som ett eftersträvansvärt ideal. Människan ska dra sig tillbaka för att minska sin negativa påverkan på planeten och i stället ge mer plats för andra arter och ekosystem genom att låta dem ”vara i fred”. Den brittiska journalisten George Monbiot propagerar i sin bok ”Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten”, för att kraftigt minska jordbruket och stället utvinna näringsämnen ur luften med hjälp av fermentering av bakterier och elektricitet. Då kan mark ”lämnas tillbaka” och därmed återförvildas. Bönderna kan i stället jobba med vildmarksturism, för det är just som turister, tillfälliga besökare, som människan ska vistas i naturen.När John Muir, nationalparkernas fader och naturskyddets pionjär, under 1860- och 70-talet skriver sina reseberättelser från Sierra Nevada, skildrar han inte bara Yosemite som något överjordiskt vackert, utan också som ”ren vildmark” där det inte finns ”några synliga avtryck av människa”. Frånvaron av mänsklig aktivitet som en definition av vildmark eller ”riktig” natur, har stannat kvar. De svenska fjällen framhålls ofta som ”Europas sista vildmark”, både i reklamen och i skolböcker. Läromedel för årskurs fyra till nio i geografi förklarar i all enkelhet att ”när människor förändrar naturlandskap, blir de kulturlandskap.”  Naturen verkar kräva frånvaron av människan. Men varken Muirs Yosemite eller de svenska fjällen har varit utan mänsklig påverkan. Det var just de amerikanska urinvånarnas brukande som bidrog till att göra Yosemite till den vackra plats som hänförde Muir.Utan tvekan behöver den mänskliga civilisationen inte bara begränsas, utan också minska sitt uttag av råvaror. Det övriga livet kan behöva skyddas helt från mänsklig exploatering, men bilden av den orörda naturen är problematisk, på flera sätt. Miljöhistorikern William Cronon varnar i sin essä Problemet med vildmarken för att vi idealiserar en avlägsen vildmark i stället för att fascineras över det landskap där vi själva lever. Definierar vi ”natur” som en orörd vildmark riskerar vi också att tolka allt nyttjande som ett utnyttjande. Det synsättet ökar separationen mellan oss och alla andra liv och gör det omöjligt att bruka naturen i en hållbar relation. Det går då inte för en bonde, skogsbrukare, fiskare, renskötare eller jägare att vara något annat än en exploatör, oavsett hur stora hänsyn som tas till det övriga livet.När naturen förvandlas till något sällsynt och ovanligt, växer avståndet till den, både fysiskt och mentalt. Naturen finns någon annanstans, men inte här, där vi lever. Är det inte just detta antropocentriska synsätt som gör att vi anser oss kunna utnyttja biosfären precis som vi vill, eftersom vi ändå inte är en del av den?Det levande låter oss inte vara i fred. När jag sätter upp tillfälliga stängselstolpar i glasfiber för mina kor, förundras jag över att det bara dröjer några timmar innan spindlar väver nät eller larver låter sig förpuppas i stolparnas små håligheter. Vedtraven behöver inte många vårdagar innan sädesärlorna börjar bygga bo där, precis som mössen under vintern snabbt annekterar kvarglömda stövlar i uthusen för samma syfte. Och alla som odlat minsta balkonglåda, vet vilken enorm växtkraft som alla de växter vi kallar ogräs, har. Precis som människan inte har kunnat låta bli att sätta sina avtryck överallt, tränger sig också naturen på i de domäner som vi människor tror oss behärska. Växtligheten spränger genom asfalten, rådjuren korsar övergångsställen för att kunna kalasa på tulpanerna i villaträdgårdarna, duvorna åker tunnelbana, måsarna nappar åt sig korvarna utanför grillkioskerna och pilfinkarna tar hand om brödsmulorna. Det vilda flyttar in. Tar plats.Om vi människor ska förmås ta större hänsyn till den övriga naturen, vad kan då vara bättre än att starta i denna vardagliga vildhet? Något så enkelt som den stilla brisen som får asplöven att darra eller kvällens koltrastsång, kan ge oss en daglig påminnelse om att det finns så många liv och ihärdiga viljor därute. Insikten om att naturen inte håller sig inom de gränser vi sätter upp kan fylla oss med både ödmjukhet och hopp. Vi är inte ensamma och vi hör alla ihop.Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, småbrukare och författare. 2023 utgav hon tillsammans med Gunnar Rundgren boken Det levande. Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan.Litteratur:George Monbiot: Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten. Översättning: Joachim Retzlaff. Leopard förlag, 2023Thomas Beery och Kristi Lekies: Childhood collecting in nature: quality experience in important places. Children's Geographies, Volume 17, 2019William Cronon:  Uncommon ground: Rethinking the human place in nature, WW Norton & Company, 1996Scientific American: How John Muir’s brand of conservation led to the decline of Yosemite, 2014John Muir: The Yosemite, 1912Binogi: https://app.binogi.se/l/natur-och-kulturlandskap

När är människan vild och när är hon civiliserad? Venetianarnas syn på skogen på 1700-talet kan lära oss mycket om vilka vi är och kan vara, menar idéhistorikern Julia Nordblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020.Trädet kallades Senatorn, men eftersom det var så gammalt var det namnet förstås bara det senaste i en lång rad. När trädet en gång varit ungt hade varken kristendom eller islam funnits i världen, och när européer dök upp på den halvö på den nordamerikanska kontinenten där det levde, hade det redan stått där och långsamt låtit rötterna treva sig genom marken i tretusen år. En bra bit in på dess fjärde årtusende hade en svensk upplysningsman ordnat all världens växter och djur i ett enda system, och därmed givit trädet ett annat av dess namn: Taxodium distichum, sumpcypress.Stefano Mancuso och Alessandra Viola beskriver i boken ”Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv” det evolutionära vägskäl som för femhundra miljoner år sedan skiljde växterna från djuren. Då föddes två radikalt olika, men båda framgångsrika, förslag på hur livet kan utvecklas och mångfaldiga sig in i framtiden. Ett stillastående och långsamt växtliv mot ett kortare, rörligt djurliv.Medan trädet i en oavbruten rörelse, decennium efter decennium, århundrade efter århundrade sträcker sig mot solen smattrar våra livstider förbi. Stater, ja hela civilisationer dyker upp och försvinner igen. Stillastående rör sig trädet förbi oss, in i framtiden.Vi lever sida vid sida genom ett helt människoliv, för trädet ett ögonblick. Trädets tid gör människan gåtfull: vilka är vi egentligen, vi rörliga, kortlivade?Många samhällen har försökt sträcka sig efter trädens tid för att säkra tillgången på timmer och bränsle. Inte hugga för tidigt, inte allt på en gång, ge sig till tåls. Genom hela moderniteten har statstjänstemän, politiker och filosofer brottats med frågan om vad som kan förmå människor att anpassa sig till den långa tiden? Svaren har varit olika, och varje samhälles förhållande till träden har därför också speglat vad det har trott om människan.I renässansrepubliken Venedig var trädens tid en ständig huvudvärk. Historiken Karl Appuhn beskriver i boken ”A Forest on the Sea” hur Venedig byggde hela sin existens på handel och militära expeditioner sjövägen. Det var en stat vars glans och ära krävde skepp på skepp av trä, en hel skog på havet. För att garantera republikens fortlevnad byggde den venetianska politiska klassen under loppet av fyra hundra år upp ett intrikat system av lagar och institutioner för att hushålla med skogen så att det alltid skulle finnas timmer av tillräcklig storlek att bygga fartyg av.I början av 1700-talet skickade den venetianska senaten ut en skogsinspektör vid namn Leonardo Mocenigo för att inventera skogarna på fastlandet. Han gick grundligt till väga. Nöjde sig inte med att avlägga rapport om ekbeståndet, utan försökte också utveckla den politiska vokabulär han tyckte att ett samhälle behövde när det var helt beroende av en växt som tog flera århundraden på sig att bli färdig för skörd. Mocenigo hittade orden för vad han såg som principerna bakom en långsiktig skogspolitik.Genom att använda italienskans olika ord för skog illustrerade han hur skogspolitiken i grunden handlade om människan. Bosco var den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt republikens principer, med det allmänna bästa i meningen samhällets långsiktiga intressen för ögonen. Kontrasten var selva, vildmarken. Men inte vildmarken som vi tänker oss den idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset styra. Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått och låtit träden stå kvar. Hur långt framåt hon sett.Mocenigos sätt att föreställa sig relationen mellan människan, republiken och naturen var inte främmande för hans publik, alltså de venetianska senatorerna. De var vana vid att betrakta de politiska institutionerna som garanter för det långsiktiga allmänintresset. Men Mocenigos ord för skogen ställer frågor vi är mindre vana vid idag. När är människan vild och när är hon civiliserad? Vad behövs för att hålla den vilda, den kortsiktiga, människan borta från skogen?Venetianarnas framtid hängde på tillgången på högklassigt timmer och de byggde därför upp en byråkrati och ett politiskt språk som garanterade att träden fick stå i ett par hundra år. Vår framtid är beroende av riktiga skogar, för att dämpa den globala upphettningen och dess effekter, binda koldioxid och jord, rädda några av alla de arter som riskerar att försvinna för alltid. Venedigs villkor är på så sätt också vårt: utan träd ingen framtid. Kan vi lära oss något av venetianarna, deras institutioner och ord för trädens tid?Den sumpcypress som kallades Senatorn var välkänd i sin trakt i det som idag är Florida. Med sin nästan fyrtio meter höga, till stor del ihåliga stam var den ett landmärke i terrängen, liksom i människors minnen och vanor. Klockan halv sex på morgonen den sextonde januari 2012 kröp tjugosexåriga Sara Barnes in där, som hon brukade, för att i lugn och ro få röka sitt metamfetamin. Som vanligt gjorde hon upp en liten eld för att se bättre. Just den här dagen måste Sara ha varit ostadig på handen, för plötsligt hade elden spritt sig till trädets stam, och gick inte att släcka längre. När brandkåren kom brann sumpcypressen som en skorsten och var bortom räddning. Senatorn blev dess sista namn.Människan har potential för allt. Av alla rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror skogen. Vårt förhållande till träden – miljöfrågan om man så vill – handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att människan är, och vem det gör henne till.Hur har vi det med trädens tid idag? Har vi ens ord för den? Är det selva eller bosco som Sveaskog kalhugger?Kortsynta myllrar vi kring trädens fötter, ägnar dem sällan någon uppmärksamhet. Ändå är vår tillvaro trädens och växternas verk. När de en gång i prekambrisk tid lämnade livet i havet förändrades allt. Det var de som syresatte luften, sänkte koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och skuggor rör sig i vinden.Julia Nordblad, idéhistorikerLitteraturKarl Appuhn, “A Forest on the Sea: Environmental Expertise in Renaissance Venice”, Johns Hopkins University Press, 2009.Jaboury Ghazoul, “Forests: A Very Short Introduction”, Oxford University Press, 2015.Stefano Mancuso och Alessandra Viola, ”Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv”, översättning Olov Hyllienmark, Bazar, 2018.Richard Powers, “The Overstory”, Random House UK, 2018.Rachel Sussman, “The Oldest Living Things in the World”, The University of Chicago Press, 2014.

Projekt för att återställa skogar och återskapa utrotade djur får Eva-Lotta Hultén att tänka kring vad som egentligen utgör vild natur och hur vi bör förhålla oss till den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2016.När man synar argumenten för vad som gör människan unik så är det få som håller. Vi är inte det enda djur som kan använda verktyg, kommunicera på en avancerad nivå eller planera. Däremot tycks vår kombination av stor hjärnkapacitet, förmåga att äta allt möjligt och två ytterst rörliga händer ha gjort oss unikt duktiga på att anpassa oss till nya miljöer och utnyttja vår omgivning. Vilket visat sig vara mycket bra för vår art – men dåligt för väldigt många andra.Om vi väljer bort ett mänskligt perspektiv till förmån för något slags ekosystemperspektiv kan människan kanske rentav betraktas som ett skadedjur. Ett sådant synsätt är svårt att anlägga - även om vår abstraktionsförmåga är stor så är vi ju trots allt människor. Chansen i dagsläget att det leder till något positivt för naturen är också ganska liten. Systemet vi skapat sätter mänsklig vinning i centrum. Som Helena Granström formulerar det i sin och fotografen Marcus Elmerstads vackra och argt systemkritiska essäbok Det som en gång var: ”Så länge vi lever i en kultur baserad på omvandlingen av allting till resurs, kommer vi att göra med vår omvärld vad vår kultur gör med resurser: exploatera dem till det inte längre finns något kvar att exploatera.” Slut citat. Det är mycket mer troligt att naturens räddning ligger i att vi hittar värden för oss människor i att bevara eller återskapa den.I samband med COP21 – klimattoppmötet i Paris 2015 – kom nyheten att ett antal afrikanska länder: däribland Etiopien och Demokratiska republiken Kongo har bildat the African Forest Landscape Restoration Initiative, eller AFR100. Målet är att återskapa 100 miljoner hektar skog till år 2030. Det är en magnifik ambition, och skälen som anges är flera. Det kommer bidra till bibehållen och ökad mångfald men också stoppa ökenspridning, minska kontinentens koldioxidutsläpp och skapa bättre odlings- och livsmöjligheter för de boende i området.Stiftelsen Rewilding Europe tar sig an Lappland. Medan projektet i Afrika handlar om att återskapa natur, eller kanske snarare naturliknande miljöer, handlar rewilding om att göra det vi redan uppfattar som natur mer vildmarkslik – att återförvilda den. Organisationen arbetar sedan tidigare med åtta andra områden i Europa. De ska lämnas för fri utveckling, men människan kan först hjälpa till genom att återinföra arter som en gång försvunnit. Så har exempelvis vildhästar och visenter, eller europeiska bisonoxar, placerats ut och det pågår forskning för att återskapa den helt utrotade europeiska uroxen, eller åtminstone ett djur som liknar den så mycket som möjligt.  Lappland beskrivs av stiftelsen som Europas största obrutna natur- och kulturområde. Restaurering av lekvatten för öring, harr och lax, samt goda förutsättningar för fortsatt renskötsel står på agendan. Tamrenarna anses göra samma nytta ur ett biologiskt perspektiv som vildrenar. Men Rewilding Europe står på tre ben. Utöver bevarande och återförvildande arbetar man också med att sprida kunskap, och inte minst viktigt, att skapa hållbar och lokalt förankrad turism. Utan människor som kan komma och titta på den otämjda naturen hade projekten med stor sannolikhet omöjliggjorts. Det blir helt enkelt oerhört mycket lättare för oss människor att ta vårt ansvar om pengarna är på vår sida. Och ett ansvar att agera har vi. Ingen högre makt har gett oss rätten att krascha ekosystem som speedade rockstjärnor kraschar hotellrum.Men går det att återskapa vildmark? För att skaffa sig en uppfattning om det behöver vi först ställa oss frågan: vad är vild natur?När isen drog sig tillbaka från Skandinavien följde människorna i iskantens spår. De var pälsklädda jägare och fiskare som bar allt de ägde på ryggen. Vandrarna tog en så gott som trädlös tundra i besittning och fiskade och jagade. Vi är alltså ett av de djur som påverkat den skandinaviska floran och faunan från början. Under många årtusenden var vår inverkan måttlig, men efterhand växte den. Senast på 1100-talet hade vi genom jakt utrotat den svenska stammen av visenter, som genom sitt bete skapade livsförutsättningar för många andra arter. Kan ett område som berövats arter som har stor inverkan på miljön verkligen kallas naturlig? I ett längre tidsperspektiv måste kanske det vi idag betraktar som orört ses som åtminstone delvis onaturligt men gränsen är svår att fastställa. Hur långt tillbaka i tiden måste vi gå för att hitta den vildmark vi nu borde sträva efter att återskapa? Vilka djur och växter måste återinföras? Vad ska vi göra med alla de arter som vi människor fört hit och som etablerat sig i vår fauna, som kanadagäss, signalkräfta och mink? Kan mark där dessa djur nu för egen maskin fortsätter att sprida sig betraktas som naturlig? Och kan den moderna människan vara en del av en vild natur?Likaväl som det är problematiskt att försöka ge en fast definition åt begreppet ”svensk kultur” är det komplext att fånga in och etikettera ”svensk natur”. Men det är också farligt att börja relativisera alltför mycket. Vi tror gärna att det är den natur vi själva vuxit upp med som är den mest genuina. Det bidrar till en acceptans för utarmning – så länge den inte är värre än den vi är vana vid tar vi den rentav för självklar.Medan kulturen redan från början är skapad av människan och också bör förändras av människan, förhåller det sig tvärtom med naturen. Vi är en produkt av den och den sätter ramarna för vår existens. Vi måste underordna oss den men gör inte det idag. Det är därför mycket svårt att se den moderna människan som en del av vild natur. Efter att ha lekt herrar alltför länge borde vi först ta på oss rollen som tjänare, för att sedan kanske klara att återintegreras.Visenternas påverkan på skandinaviska ekosystem ersattes delvis av tamboskap som strövade fritt under många hundra år. Att vi åter skulle börja valla frigående kor och får i större skala är inte särskilt troligt. Vill vi ta en del av vårt ansvar för mångfalden och vildheten är det nog till visenterna vi bör ställa vårt hopp. Det finns redan människor som engagerar sig för att återskapa en frilevande stam i vårt land. Andra kämpar för bävrar, örnar, ekoxar, guckuskoer och ävjepilört, eller helt enkelt för de miljöer som gör det möjligt för dessa, och alla andra arter i Sverige, att överleva. Det är en kamp som förs för vår egen skull, för att vi är många som uppskattar de ekosystem de utgör delar av, men också för att många människor trots allt besitter förmågan att kliva ut ur sitt människoskap och erkänna att ekosystemen i sig har ett värde. Många inser att det kapitalistiska system som utgår från att allt i världen är fritt för människan att exploatera inte är någon naturlag utan konstruerat av oss, och därmed möjligt att förändra.Mest effektivt för närvarande är nog emellertid att fortsätta formulera förlusten av vildmark som en förlust för människan – som uteblivna möjligheter att se, och röra sig i riktig natur eller starta turistverksamhet; som förstörelse av något vi skulle kunna ha nytta av i framtiden eller som förlust av vetskapen att det existerar vild, orörd natur.Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Religionshistorien har präglats av ikonoklasm, förstörandet av bilder. Det väcker så klart avsky, men kanske finns det något annat att ta fasta på i kritiken mot avbilden? Mattias Hagberg förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ett erkännande: Jag är en bildstormare. Jag skriver under på den famösa formuleringen i Andra Mosebok: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting…”. Men jag är det inte i någon traditionell bemärkelse. Jag vill inte förbjuda, förstöra eller förgöra. Jag vill inte låta Herrens svartsjuka drabba den otrogne i tre generationer. Nej, jag är en bildstormare i en mycket bildlig bemärkelse. Det är inte bilden i sig jag vill åt, inte återgivningen som sådan, utan föreställningen om bilden – dess laddning om man så vill, dess förmåga att lura mitt intellekt och dra in mig i ändlösa diskussioner om representation och autenticitet. För att fullt ut förstå vad jag menar tror jag att det krävs en omväg – en omväg över tid och genom rum. I maj 2018, medan Ryssland fortfarande är någorlunda öppet, står jag på Tretjakovgalleriet i centrala Moskva. Det är första gången jag ser Kazimir Malevitjs målning ”Svart kvadrat” i original, och jag är förvånad. Inte över tavlan i sig, utan över min reaktion. Om det inte hade varit en sliten kliché skulle jag vilja påstå att jag darrade. Sällan har ett konstverk berört mig så starkt. Malevitjs ”Svarta kvadrat” från 1915 är en omvälvande upplevelse – att stå där i galleriet och se den helt svarta tavlan är som att stå inför något absolut, inför en nollpunkt från vilken konsten vände sig från verkligheten i snäv bemärkelse mot något transcendent. Malevitj avbildade inte – han öppnade världen för det okända. Några år efter att han målat sin första svarta kvadrat skulle han uttrycka denna vilja att överskrida den avbildande konsten med några poetiska rader: ”Inga ’avbilder av verkligheten’ –, inga ideala föreställningar – inget annat än öken. Men öknen är fylld av den föremålslösa förnimmelsens ande, som genomtränger allt. [–-] Det jag ställde ut var ingen ’tom kvadrat’ utan en förnimmelse av föremålslösheten.” Nästan samtidigt som Malevitj fann sin väg genom öknen utvecklade Vasilij Kandinskij liknande tankegångar om det abstrakta måleriets väsen. I texten ”Om det andliga i konsten” från 1911 försökte han formulera en ny syn på bildens möjligheter. För Kandinskij var konsten inte en spegel av världen, utan ett fönster mot en annan verklighet: ”På ett fördolt, gåtfullt och mystiskt vis uppstår det sanna konstverket ur ’konstnären’. Lösgjort från honom erhåller det sitt eget liv, blir en personlighet, ett självständigt av ande levande subjekt som även i materiellt avseende lever ett verkligt liv – som ett väsen.” Språkbruket, såväl Kandinskijs som Malevitjs, är dunkelt, närmast religiöst i sin stil. Den abstrakta konstens utveckling under början av 1900-talet bär tydliga spår av östkyrkans mystik. Den ortodoxa ikonen var en förebild, eller åtminstone ett förebud. Både Kandinskij och Malevitj växte upp med den ortodoxa kyrkans bilder i sin absoluta närhet. Min upplevelse på Tretjakovgalleriet i maj 2018 hade rottrådar långt tillbaka i tiden. Kristendomens triumf var en omvälvande, ibland brutal, kulturrevolution. En hel värld ersattes av en annan. Eller rättare sagt, en kultur föll – den grekisk-romerska – och en ny formades ur dess ruiner. Den brittiska författaren Catherine Nixey har beskrivit århundradena då kristendomen segrade som en våldsam tid. I den uppmärksammade boken ”The Darkening Age” – på svenska med titeln ”Skymningens tid: Kristendomens förstörelse av den antika världen” – ger hon en mörk bild av den tidiga kristendomens förstörelselusta. Böcker bränns, byggnader rivs och statyer slås i spillror. Det är på sätt och vis en realistisk bild, men också begränsad. Visst var kristendomens triumf en våldsam omvälvning. Men Catherine Nixey missar de subtila och många gånger klargörande diskussioner som också pågick under dessa århundraden. De kristna hade sina skäl – precis som judar och muslimer – att misstro bilden, eller rättar sagt: avbilden. Den som läser bildförbudet i Andra Mosebok noggrant upptäcker att det innehåller en subtil språklig glidning. Det hebreiska ordet, temonha, som i svenska översätts med avbild, bär på flera olika betydelser, men står inte i första hand för bild eller avbild, utan för likhet. Det är alltså inte bilden i sig som är farlig, utan föreställningen om att det mellan bild och verklighet står ett lika-med-tecken. Det vill säga att bilden är en sann återgivning av något annat än sig själv. I väst dog frågan om bilder ut – och det antika bruket att avbilda växte samman med kristendomen. Men i öst levde frågan vidare, skapade stridigheter och avancerade estetiska diskussioner. Lösningen blev ikonen – en bild som inte var en avbild utan något annat, något mycket mer avancerat och frigörande. Jag brukar tänka att ikonen vänder på perspektivet, både bildligt och bokstavligt. Bildligt eftersom ikonen aldrig utger sig för att återge verkligheten, utan alltid pekar bortom sig själv, mot något okänt och ännu inte upptäckt. Den är inte en spegel utan en portal, en gräns mot en annan värld – en fantasi. Bokstavligt eftersom ikonen vänder på centralperspektivet och inte låter bildens linjer löpa mot horisonten i bakgrunden, utan mot betraktaren framför och utanför kompositionen. Den postmoderne teologen Jean-Luc Marion har fångat ikonens väsen i en enda mening: ”Ikonen uppkommer inte ur en vision, utan framkallar den.” Kanske var det just detta jag förnam framför Malevitj svarta kvadrat i maj 2018 – en vision, en öppning mot något nytt och okänt, mot det dolda, osynliga och oändliga – mot det oprövade. För ett ögonblick befann jag mig i Malevitj öken – i förnimmelsen av föremålslösheten. Ja, vad Malevitj såg, och vad ikonmålarna och deras teoretiker hade förstått redan under senantiken, var att föreställningen om konst som representation, som avbildning, var en återvändsgränd. När de insåg att det gudomliga inte gick att återge kom hela deras föreställning om konstens uppgift i rörelse. Den gick från representation till vision. Från idol, i bemärkelsen avbild, till ikon, i bemärkelsen ren bild. Den blev, för att uttrycka det med ett modernt och sekulärt språkbruk, performativ – en händelse som införde något nytt, och ännu okänt i världen.Ja, jag är en bildstormare. Jag vill inte ha likhet. Jag vill ha nya möjligheter. Nya verkligheter. Nya sanningar. Mattias Hagbergförfattare och journalist