OBS: Radioessän

Hjärtat såg länge som centrum för tanke och känsla, medan vi idag pekar på hjärnan. Katarina Bjärvall funderar på om det inte ligger något i den gamla sanningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publiceras först 2019-06-19.Mitt är ditt och ditt är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Det gnistrar och glöder, flammar och falnar och svalnar. Det viskar, talar, ropar och jublar, det sjunger och har hunger, det rister och brister, kvider och svider och lider. Och förstås smärtar.Ja, hjärtat rimmar och dess rytm pulserar och inspirerar, så till den grad att om varje metaforiskt uttryck som belamrar hjärtat vägde ett gram skulle organet bli så tungt att det bröt igenom jordskorpan och rasade rakt ner till jordens – hjärta.Men de känslor som hjärtat symboliserar är inte bara metaforer och klyschor. Brustet hjärta, broken heart syndrome eller som det heter med en medicinsk term lånad från japanskan, takotsubo, är ett verkligt sjukdomstillstånd som ibland förväxlas med hjärtinfarkt och som kan utlösas av sorg eller av traumatiska upplevelser.Jag tänker på det när jag läser Mimi Swartz bok ”Ticker”, om några konkurrerande amerikanska stjärnkirurgers kamp om att bli först med att presentera ett fungerande konstgjort människohjärta. De verkar alla drivas av en grundtanke att fortsatt liv, oavsett vilka förödmjukande och smärtsamma former det tar sig, alltid att föredra framför döden. För någon är den besattheten grundad i en förälders alltför tidiga död i en hjärtsjukdom, andra verkar vara mer av Macchiarinikaraktärer – eller åtminstone okonventionella. Och man får väl medge att hjärtkirurg är ett speciellt yrke, "man vill ju inte att den som sätter kniven i ens hjärta ska sakna självförtroende", som Swartz skriver.Att operera ett hjärta som slår i bröstkorgen är ingen lätt match ens för en specialist – någon har liknat det vid att sittande på hästryggen försöka knacka loss ädelstenar ur en klippa. Ja, plus då det faktum att en människa dör om du slinter.Hjärtkirurgins kamp för att rädda livet på människor vars hjärta slutgiltigt skurit har naturligtvis ett spår som har varit mer framgångsrikt än utvecklingen av ett konstgjort hjärta: transplantation. Pionjärtransplantatörerna på 60- och 70-talen hade en hel del emot sig. För att sjukvården skulle få tillgång till levande hjärtan att transplantera måste dödsbegreppet ändras. I Sverige skedde det 1988, efter intensiv debatt. Sedan dess kan en människa klassas som död när hjärtat fortfarande slår, förutsatt att alla hjärnfunktioner sedan minst två timmar är konstaterat fullständigt borta.Andra tidiga invändningar hade mer med hjärtats symbolkraft att göra. Blir inte en man feminin om han tar emot ett hjärta från en kvinna, frågade sig hjärtsjuka män i Texas.Motståndet lade sig. Hjärttransplantationer utförs idag på löpande band, eller i alla fall i den takt som tillgången på organ tillåter. Runt 50 000 människor världen över – men framför allt i de rika länderna – står på väntelista, men bara ungefär 2 500 hjärtan transplanteras varje år.Hjärtsjukdomar tar livet av fler människor än cancer och behovet av alternativ till transplantationer är stort. Den som uppfinner ett konstgjort hjärta kan ha goda skäl att hoppas på ett Nobelpris i medicin – eller i alla fall gränslös rikedom och avund.Det konstgjorda hjärta som beskrivs som mest lovande drivs av magnetism, inte av plutonium som var tanken ett tag. Det fungerar utan puls och trycker alltså fram blodet i ett oavbrutet flöde, utan minsta da-dunk i bröstkorgen, något experterna inte är helt på det klara med vad det kan medföra. Den enda person som har fått ett sådant hjärta inopererat tillfrisknade aldrig utan dog i sin hjärtsjukdom efter fem veckor på ett amerikanskt sjukhus.Man kan förstås fråga sig: Är det etiskt rätt att investera så mycket tid, pengar och kunskapsenergi i något som kan föra tankarna till Frankensteinkirurgi? Hjärtsjukdomar är mycket lönsamma att förebygga. Men den lönsamheten gynnar samhället och dess invånare, inte med-tech-företagen och läkemedelsindustrin. Det är onekligen en komplikation i en tid då gränserna mellan å ena sidan forskning och sjukvård och å andra sidan läkemedelsförsäljning har upplösts.Och vad händer om välbärgade västerlänningars redan långa medellivslängd förlängs med ytterligare år – eller årtionden? Vilka sättningar skapar det i pensionssystemen och andra välfärdsmekanismer? Och vilka demenssjukdomar dyker upp i hjärnan hos människor som bär dessa konstgjorda hjärtan?Men den fråga som griper mig allra mest är en annan: Vad händer med en människa som bokstavligen förlorar sitt hjärta? Blir hen hjärtlös? Kan hen fortfarande till exempel känna kärlek? Sådana frågor kan verka retoriska men det är de alltså inte.I det antika Egypten ansågs hjärtat viktigare än hjärnan för att härbärgera människans känsloliv och personlighet, inte metaforiskt utan fysiskt. Och egyptierna var på rätt spår, för hjärtat har känslor.Hjärtat ruvar i bröstkorgens bo som en liten vaktel eller en vildkanin – och lika lättskrämt. Om ett barn i vägkanten gör en ansats att springa ut i gatan framför bilen kan jag känna ett verkligt fladder mot revbenen. Hjärtsjukdomar ökar under krig och naturkatastrofer. Lögndetektorer mäter bland annat hjärtverksamhet.Hjärtmuskeln, stor som din egen knytnäve, är ett arkitektoniskt perfekt miniatyrbyggnadsverk, utrustat med både el- och rörsystem, mångfärgat i brunt, rött, gult och ljusblått och byggt för att klara ungefär ett slag i sekunden, nästan 100 000 slag per dygn eller över tre miljarder slag under sin livstid.Av BBC-dokumentären Heart vs Mind av David Malone framgår att färsk brittisk forskning har upptäckt att runt hjärtats högra förmak finns också neuroner, som liknar hjärnceller, placerade. För mig, som varit uppmärksam på mitt hjärtas känslor i många år, är detta rön så häpnadsväckande att jag måste se dokumentären tre gånger för att helt ta in det.Hjärnan kommunicerar med hjärtats så kallade hjärnceller och med resten av hjärtat via elektriska impulser som får hjärtat att exempelvis slå snabbare. Men kommunikationen är dubbelriktad – signaler från hjärtats neuroner går också tillbaka till hjärnan. En studie visar att amygdalan, det organ i hjärnan som kontrollerar känslor av rädsla och obehag, aktiveras mer när det intryck som triggar känslan ges i takt med testpersonens hjärtslag än om det ges i otakt med hjärtslagen. Slutsatsen är att hjärncellerna i hjärtat påverkar hjärnan.Men dödsbegreppet då, undrar jag. När en person förklaras död trots att hjärtat fortfarande slår, vilken roll spelar hjärtats hjärnceller då? Bara frågan verkar kunna väcka ett instinktivt motstånd mot transplantationskirurgi. Men den besvaras av forskningen: hjärtats hjärnceller fungerar aldrig på egen hand. De agerar alltid i samspel med amygdalan och andra delar av hjärnan. När de delarna är utslagna har hjärtats hjärnceller förlorat sin funktion.Men den här forskningen, i gränslandet mellan kardiologi, neurovetenskap och psykologi, är inte helt obanad terräng. Forskarna söker sig fram, långsamt och prövande, i de marker poesin, visdiktningen och den litterära prosan sedan länge utforskat. Det värmer mitt hjärta att inse det.Katarina Bjärvalljournalist och författare

Goethes unge Werther lärde den moderna världen vad kärlek är, men finns det överhuvudtaget några äkta känslor gestaltade i romanen? undrar Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad först 2023-03-06.Ibland klär det nya upp sig till någonting skenbart vanligt. Som i denna berättelsens fall: En ung man från storstaden hamnar i provinsen. Några nya bekantskaper tar honom med på en utflykt till ett dansställe på landet, man tar droskan, en kvinna skall hämtas på vägen. Det blir den unge mannens uppgift att hämta henne. Och så står han plötsligen framför „en välväxt flicka av medellängd som bar en enkel vit klänning med blekröda rosetter vid armar och bröst“. Det tar ett ögonblick, och så är det förbi med honom. Ögon och öron har han enbart för henne, och så snavar han runt en drömmarnas värld.Den unge mannen och flickan i den vita klänningen tillhör en smal bok med titeln ”Den unge Werthers lidanden”, författad under slutet av 1700-talet av en tysk jurist med namnet Johann Wolfgang Goethe. Boken är inte den första moderna kärleksromanen, men en av de tidiga och säkerligen en av de mest inflytelserika, inte minst för sitt sorgliga slut: Werther uppvaktar flickan, som heter Lotte. Men hon är bortlovad och sin blivande make trogen. Den unge mannen försöker att finna sig i sitt öde, men lyckas inte. Till slut skjuter han sig med rivalens pistol.Goethe uppfann inte kärleken, och kärlekshistorier berättas sedan antiken. Ändå finns det någonting nytt i Werthers förälskelse: Den är absolut. Känslan driver honom ur alla sociala eller praktiska sammanhang. Bakom Romeo och Julia står ett ståndssamhälle och två familjer fientliga till varandra. Tristan och Isolde rör sig igenom dynastiska förvecklingar och skulle aldrig hittat varandra utan trolldryckens hjälp. Hos Werther och Lotte är det annorlunda: Skulle de följa sina känslor skulle de hamna utanför all gemenskap. Lotte blir kvar i kompromissernas värld. Men det är Werther som skapar modellen av vad äkta kärlek skall vara, fram till idag.”Den unge Werthers lidanden” var den första bestsellern inom den tyskspråkiga litteraturen. Den översattes snabbt till flera andra språk, till svenska till exempel, för just den absoluta kärlekens skull. Boken är dessutom skriven i ett nytt, levande idiom som ofta följer det talade språket, den bjuder på naturbeskrivningar av en intensitet som fram tills dess inte fanns: ”När jag ser småkrypens vimmel bland grässtråna, när jag känner alla otaliga, underbart formade maskar och myggor nära mitt hjärta …”. Och så fascinerades publiken av självmordet. Ett sådant dåd var oerhört på denna tid, skrämmande och dunkelt lockande på samma gång.Men med entusiasmen följde uppenbarligen en selektiv läsning. Publiken göt sina tårar bara på vissa ställen av boken och lät bli att läsa de andra. Ty Goethe hade inte missat att skildra med vilka medel hjärtat hade fått lära sig att uppföra sig som en naturkraft. Han berättar till exempel hur Werther gör sig redo för kärleken, innan han ens träffat en passande kvinna, och Goethe döljer inte heller att Werthers kärlek växer i samma mån som flickan i den vita klänningen blir honom oåtkomlig.Och inte bara det. Författaren blir ännu tydligare i skildringen av själva kärlekens fabrikation. När de två, Werther och Lotte, vill förklara sin kärlek till varandra, så hittar de inga egna ord, utan nämner en poet som skrivit en dikt som skildrar känslorna som de kanske förnimmer själva: ”Klopstock”. När Werther sörjer, så låter han sig inspireras till lidandet av en mörk saga från en mer eller mindre påhittad forntid. Och när han skall dö, så lägger han Gotthold Ephraims Lessings sorgespel ”Emilia Galotti” på bordet, öppnad vid sidan där en ung kvinna tar sin far till hjälp för att avsluta sitt liv.Varthän man tittar: Allt det äkta, det ursprungliga, det överväldigande i Werthers kärlek är lånat från någon annanstans. Originalet är en kopia, det äkta är bara reproduktion. Det är alltså föga förvånande att August Strindberg, en sällsynt noggrann läsare, i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son” talar om Werther och romanen ”s. k. kärlek“.Världen hade väntat på den absoluta kärleken och dess tragiska slut. Innan den romantiska kärlekens uppkomst hade sexualiteten och den sociala ordningen hört ihop. Ingen skulle kommit på tanken att lägga ett äktenskap i händerna på två människor som uppenbarligen inte ens kunde behärska sig själva. Den romantiska kärleken och upplösningen av ståndssamhället hör ihop. Nu skulle det bara vara individen som räknades.Hur det faktiskt blev med det individuella i individen, hur särpräglad den enskilda människan måste vara för att bli uppskattad som ett universum i sig själv, var en annan fråga. Goethe gav ett näst intill cyniskt svar på detta spörsmål. Men svaret berörde inte behovet av att få träffa den ena, den enda människan. Den skall bara finnas i alla fall skulle finnas, i alla fall, under alla omständigheter. Och man ska bara tro på den, även om det inte finns några tecken på att den verkligen existerar.Boken ”Den unge Werthers lidanden“ är en brevroman. Men den omfattar enbart den älskandes brev. Det betyder dock inte att boken är en monolog. Det var läsarna som var de egentliga mottagare av breven. Tillsammans gick de genom hjältens öden, tillsammans gladde de sig över myrorna i gräset, och tillsammans grät de över att Werther och Lotte inte kunde hitta till varandra.När Napoleon, herren över nästan hela Europa, träffade Goethe år 1808, berättade den franske kejsaren, att han hade läst ”Den unga Werthers lidanden“ inte mindre än sju gånger. Han pekade till och med på en förmenad brist i boken, på någonting ”onaturligt”, som han trodde sig att ha hittat. Napoleon tog boken som en historia tagen från livet. Kejsaren var inte den ende och inte den siste, tvärtom: Den franske filosofen Roland Barthes publicerade år 1977 en bok med titeln ”Kärlekens samtal. Fragment“. En stor del av detta verk handlar om Werther. Och liksom Napoleon behandlar Roland Barthes den unge mannen som en verklig figur.Så gick det överallt i de västliga länderna. Läsarna lärde sig, i generation efter generation, att betrakta förhållanden till sina närmaste ur Werthers perspektiv, fram till att den romantiska kärleken blev måttet för all lycka i den verkliga världen. Och om de inte läste Werther, så följde de en av hans tallösa efterföljare, även om de så småningom flyttades ner till den sköna litteraturens nedre avdelningar. Sällan har en litterär uppfinning producerat så mycket verklighet. Typ: Så blev vår syn på kärlek. Så är den än i dag, och aldrig skall jag sluta älska dig.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Vår förståelse av hjärtat har genomgått stora förändringar genom historien. En fascinerande utveckling, men det är det främmande och obegripliga hjärtat som fortsätter lockar Göran Sommardal. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hjärtat har ju ingen historia!     Det är vad jag tänker efter att ha läst två böcker som redan i titeln påstår sig skriva just den – hjärtats historia. Det här sam­tidigt självklara och mytomspunna hjärtat, som pryder så många av våra före­ställ­ningar om människolivets bästa och värsta och vik­tigaste ögonblick, och som antagligen är den mest över­tygande sammanfattning vi har, av livet före döden, så länge som det oförtrutet fort­sät­ter att dunka och slå.Men någon historia har det inte. Och nu ska jag berätta varför.        Den väster­ländska läke­konstens fader Hippokrates gjorde antag­ligen redan på 400-talet före vår tide­räk­ning en iakttagelse av arytmi - hjärtrytmrubbningar - som dödsorsak hos en av sina pati­enter i det antika Grekland. Samma sak som i dag är den van­li­gaste or­saken till na­turlig död i Amerikas förenta stater.         Hjärtat är med andra ord sig någorlunda likt, åtminstone så länge som vi har upp­teck­ningar om dess fysiologiska uppenbarelseformer.         Redan tvåtusen år tidigare hade såväl sumeriska som egyptiska och ki­ne­siska och hinduiska och aztekiska betraktare av den mänskliga kroppen kunnat konstatera att hjärtat var de övriga kropps­delarnas härskare, och den som höll resten av männi­skan vid bultande liv. Därför var det också naturligt att våra fö­regångare betraktade hjär­tat som platsen där det viktigaste av oss höll till: vår intelligens, våra sin­nen och min­nen, och som kronan på verket: vår själ. ­
       Medan hjärnan länge betraktades som en enk­lare central­värmean­lägg­ning, som kunde elda på, när det behövdes, men framförallt vid behov kyla ner det kära hjärtats överhettade känslor.
        I den bok som Ole Martin Høystad har gett titeln ”Hjärtat - en kulturhistorisk resa” presenterar författaren visserligen många intressanta idéhistoriska redogörelser men utan att riktigt under­söka Hjärthistoriens filosofiska fundament. När han till exempel be­skri­ver ”det antika grekiska hjärtat” så blir det utifrån en ”naiv” läsning av de moral­filoso­fiska begreppen, men utan att komma med något annat än gammal, låt vara initierad, skåpmat.    I sin bok”The Curious History of the Heart” berättar i stället kardiologen Vin­cent Figueredo om sånt vi genom historien tagit reda på om det fysiska hjärtat och vad vi lärt oss att göra med det, ända fram till att ersätta det med ett djurs eller ett konst­gjort hjär­ta. 
    Med det här avstampet i det medicinhistoriska blir Aristoteles mycket mer av na­turalhistoriker än en simpel Platon-lärjunge. Figueredo utgår framförallt från Aris­toteles fysiologiska observationer av den animala krop­pen (där ju människan ock­så hör hemma) för att grunda sin cardiocentristiska antro­pologi i motsats till Hippo­kra­tes cerebrocentrism. I sina obduktioner av kyck­ling­embryon noterade nämligen Aris­toteles hur hjärtat var det första inre organ som bil­das i krop­pen. Och med sin strikta syllogistiska logik drog Aristoteles slut­sats­en att det som formas först också är det som håller längst. Alltså från hjärtat utgår li­vets väs­entliga rörelse. Och i väster­land­et har vi ända fram på 1700-talet varit böjda att tro honom.    
    Det som har förändrats genom historien är förstås inte det fysiska hjärtat, den pålitliga pumpen, eller dess plats i den mänskliga anatomin, utan vad vi har inbillat oss att hjärtat har betytt.     På olika platser och i olika tider och i skilda sammanhang. Och då inte bara som den enkla ut­byt­ba­ra symbo­l­en för smärta och smäkta. Eller som plats­en för det in­ner­s­ta av våra känslor eller det yttersta i vår övertygelse. Lika gär­na som vi sjungit ut vår läng­tan i I left my heart in San Francisco har vi ju kun­na kläm­ma i med Jag läng­tar till I­talien eller Så länge skutan kan gå. Med sam­ma smek­sam­ma nos­tal­gi och gula citroner och böljorna blå.    Vad jag helst tänker på är sånt som det främmande men lockande och obegrip­liga hjärtat som den egyptiska religionen för mer än 4000 år sedan föreställde sig att människan var utrustad med. Det hjärta som i varje människas liv hade bevittnat och genomlevt allt som utspelat sig i hennes tillvaro, från början till slut, utan undantag. Och som ingenting hade glömt. Och vad värre var: som ingenting kunde glömma. 
    Det var det hjärtat som dödsguden Anubis, när det blev så dags, lät lägga i den vågskål som skulle vägas mot gudinnan Ma’ats strutsfjäder. Ma’at var Ordningens härskarinna, och inför henne gavs ingen nåd. Inget teologiskt kryphål, genom vilket vare sig den rike eller mäktige kunde krypa ut för att hitta frälsning eller evigt liv. Vägde den dödes hjärta mer än Ma'ats fjäder så slukades det med ens upp av monstret Ammat, en gudomligt hungrig skvader av lejon, flodhäst och krokodil.    Så stark var den här grafiska tron på hjärtats sanningsenlighet att den män­­niska som fruktade för vad sanningen om henne själv skulle innebära, att hon inför sin för­ut­spåd­da död och förestående mumifiering kunde föreskriva att en gnist­rande skarabé skulle täcka hjärtat för att göra sanningen om henne mer förled­an­de lätt­viktig i den obevekliga Ma’ats vågskålar. 

Inga andra föremål i universum tycks heller ha behållit sin symboliska rörlighet som hjärtat har gjort. Det har funnits soldyrkare, månbesjungare, stjärnskådare. Vi har va­rit besatta av katter och förgudat lejon och krokodiler. Upphöjt rosor, myror, sköld­paddor och näktergalar till representanter för våra bästa egenskaper. Men ingen var­else och inget ting, har behållit samma undanglidande metaforiska natur som det kä­ra hjärtat.    Inte ens ögat – den andra av våra kroppsdelar som vi gärna inbildar med ma­giska egenskaper – har behållit samma fantasifulla rörelse som den som känne­teck­nar hjärtat. Vare sig vi föreställer oss ögat som en egenskap hos en allseende Gud, eller förmågan hos en övervakningskamera, som var och en på sitt sätt håller oss under uppsikt, så blir det aldrig mer än sinnebilden för ett allsmäktigt seende. Illa­sinnat eller välmenande, och nästan alltid förbundet med en annan makt. 
    Medan hjärtat nästan undantagslöst är sig självt nog. Oavsett om det är av sten, som hos riddar Kato i Mio, min Mio, eller av sniket guld, som hos farbror Joa­kim. Eller av karnevalisk världslighet som hos Rabelais’ Pantagruel, eller kanske av idel godhet som hos furst Mysjkin hos Dostojevskij. 
    Ögat förblir metaforiskt hjärtlöst, medan hjärtat bevarar sitt tvetydigt symbol­is­ka seende. I den kinesiska vardagsvokabulären är hjärtat t.o.m. utrustat med ögon, eller öppningar. Eller gluggar kanske, ungefär som ungarna i min barndom till­hölls att hålla korpgluggarna öppna: 长点心眼儿。
    Men att ha för många hjärtögon är inte heller bra: då blir man en som alltid ska lägga näsan i blöt: 多心眼儿。Är hjärtögonen stora är man storsint, är de små är man småsint. Men bara att ha dem – hjärtgluggarna – är ett tecken på att man har hu­vu­det på skaft.
    有心眼儿。    Det gäller att ha hjärtat på rätt ställe. Och att hålla korpgluggarna öppna! Göran Sommardalpoet, översättare och kritikerLitteraturVincent M. Figueredo: The Curious History of the Heart, Columbia University Press, New York 2023.Ole Martin Høystad: Hjärtat – en kulturhistorisk resa, övers. Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund, Bokförlaget Langenskiöld, 2024. Astrid Lindgren: Mio, min Mio. François Rabelais: Pantagruel - de törstigas konung, övers. Holger Pedersen Dyggve.Fjodor Dostojevskij: Idioten, övers. Ulla Roseen. Aristoteles: Om djurens delar, övers. Ingemar Düring.

Aldous Huxley ville att vi skulle stirra rakt in i solen för att få bättre syn. En farlig och värdelös metod. Men vägen till klarhet är inte alltid en rak stig, konstaterar Kristoffer Leandoer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sannolikt var det hösten 1962 som amatörornitologen och enstöringen J. A. Baker bestämde sig för att dag för dag dokumentera pilgrimsfalkens liv vid Nordsjökusten. Beväpnad med cykel och kikare jagade han dessa eleganta och högtflygande rovfåglar längs de flacka våtmarkerna genom en ovanligt sträng vinter. Ofta syntes falkarna endast som prickar högt uppe i vinterhimlens ändlösa lufthav. För att ha en chans att följa deras spår var Baker tvungen att lära sig att tänka som en pilgrimsfalk, känna som en pilgrimsfalk: bli ett med jägaren. Så småningom är identifikationen tydlig: falken befriar honom tillfälligt från hans skröpliga och begränsade mänsklighet. Berättelsen Baker skrev om sin vinter är mer psykodrama än gängse fågelskådningsbok.”Det svåraste av allt är att se det som verkligen är där.” Så inleds beskrivningen av pilgrimsfalken i boken med samma namn. Det går att läsa som en bekännelse, för till min förvåning upptäckte jag att Baker praktiskt taget var blind. Han hade frikallats under andra världskriget och fick trots sitt arbete som tjänsteman på bilisternas riksförbund aldrig körkort; han såg alldeles för dåligt. Där står denne halvblinde anorakklädde enstöring och spanar rätt mot vinterhimlen efter sin beundrade pilgrimsfalk, som även under ideala omständigheter utgör en knappt synbar fläck – fullständigt hänförd av falkens styrka, skönhet och fart: dess effektivitet som mördarmaskin.Han påminner om någon, vår halvblinde ornitolog med blicken vänd mot skyn, övertygad om att synförmågan mest är en fråga om viljestyrka och kontroll. Han påminner om sin likaledes halvblinde men betydligt mer berömde landsman Aldous Huxley, författaren till dystopin Du sköna nya värld som livet igenom plågades av ögonproblem och därför gjorde synförmågan till ett centralt begrepp i sin tankevärld. Redan 1936 hade Huxley valt titeln Blind i Gaza för sin självbiografiska bildningsroman, om en engelsk intellektuells livsresa från pennalist till pacifist – kopplingen var självklar mellan intellektuella och okulära ambitioner: han ville vara mer än föregångare, han ville vara visionär, en som skådade in i framtiden.1942, mitt under brinnande krig, publicerade Huxley The Art of Seeing, Konsten att se, där han uttryckte sitt stöd för den kontroversiella Batesmetoden, namngiven efter den amerikanske ögonläkaren William Horatio Bates som vid sekelskiftet påstod sig kunna bota närsynthet enbart med muskelövningar. Dålig syn var bara en dålig vana, rena lättjan rentav, och kunde åtgärdas om patienten underkastade sig ett ”visuellt omskolningsprogram”. Denna doktrin gjorde sig nu Huxley till talesman för. Folk var helt enkelt inte vana vid att anstränga sig längre, att viga sin tid, kraft och uppmärksamhet på att göra om sig själva, menade han.The Art of Seeing innehåller flera övningar i ögongymnastik. Solglasögon är förbjudna, och en metod som rekommenderas varmt är att stirra rätt in i solen, en övning som utförs i flera etapper så att man gradvis vänjer sig vid att få solsken rätt in i ögat. Huxley hävdade att han själv använt denna metod med stor framgång, och rentav botat sin svaga syn. Samtidigt hävdar han att det är först när man slutar försöka se som synen återvänder till fullo. Det mänskliga egot står i vägen för synsinnet. Man kan fråga sig hur han egentligen vill ha det, är vi för jagsvaga eller för jagstarka?Alltför mänskliga, kanske. Huxley hade nog också hellre varit en pilgrimsfalk.Batesmetoden anses sedan länge inte bara ineffektiv utan direkt farlig. Men den visade sig fruktbar för Huxley, kanske rentav förlösande. Den outtalade insikt han bar med sig, vare sig han erkände det eller inte, var följande: ser gör vi inte enbart med ögonen. Han och Baker var inte ensamma. Tolkiens och C. S. Lewis vän Charles Williams hade knappt ledsyn och fick gissa sig till om han hade människor eller djur framför sig, skräckförfattaren Shirley Jackson såg som barn ansikten i gräsmattan och fick som vuxen treva sig fram i världen bakom tjocka glasögon som bara delvis korrigerade hennes synfel: bägge utnyttjade de begränsningen litterärt till att kompensera världens visuella brister med fantasins hjälp.Huxley såg optimismen som sin stora svaghet. När han under kalla kriget såg tillbaka på Du sköna nya värld konstaterade han att han år 1932 varit alltför optimistisk. Då trodde han att det var gott om tid, att varken hans barn eller barnbarn skulle uppleva det totalitära samhället. År 1958 var han däremot säker på att den genomorganiserade mardrömmen väntade runt hörnet.Det är en ganska lam form av självkritik: han säger ju bara att han inte visste hur rätt han hade, hur klart han såg. För honom var synen helt central, både som begrepp och som funktion. Och denna önskan att se klart ledde som vi just sett till värre misstag. Vi finner samma tankemönster i Du sköna nya värld som i The Art of Seeing: genom att ge efter för sina lägre instinkter låter sig framtidens massor styras av en totalitär regim. Motstånd mot förtryck börjar med motstånd mot det egna jaget, hävdar Huxley. Det gällde att ta kontrollen. Fortsätta stirra in i solen. 1954 var han bosatt i Kalifornien och skrev en bok om sina erfarenheter av den medvetandeförändrande drogen meskalin, En port till andra världen, där han uppehåller sig vid drogens effekter på synsinnet: “Visuella intryck blir starkt intensifierade och ögat återvinner något av den skarpsynta oskulden från barndomen, då iakttagelsen inte var direkt och automatiskt underordnad föreställningen.”Det vill säga: vi ser det vi faktiskt ser, och inte det vi vet att vi borde se. Vi ser ansikten i gräsmattan, lejon på trottoaren. Så länge vi orkar.När revolutionären och skalden John Milton år 1652 förlorade synen skrev han förtröstansfullt att Gud nog skulle hitta ett sätt för honom att tjäna. Tjugo år senare, i versdramat Simson i Gaza (där Huxley hämtade sin romantitel Blind i Gaza) har klangen hunnit bli bittrare: ”För mig är Solen mörk”, får Miltons blinde hjälte klaga. Var det kanske författarens viljekraft som börjat sina?Det gjorde minsann aldrig Huxleys. På ett foto från hans första möte med meskalin, taget den 4 maj 1953 i Hollywood Hills, kan vi se en man som med saligt ansiktsuttryck står och stirrar rätt ut mot kullarna i fjärran och trevar med händerna i tomma intet. Är han en profet som skådar det förlovade landet, eller en blind som söker fäste? Ser han mer än andra, eller mindre?Vad stirrar han på?Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

Från vikingatiden via Palmemordet till Natoprocessen. Sveriges relation till kurderna är lång och skiftande. Katarina Bjärvall funderar på vad förändringen säger om vårt land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under en resa i den turkiska delen av Kurdistan en sommar för länge sedan träffar jag och mina vänner en ung matthandlare, Mehmet. När han får veta att vi är svenskar säger han nästan skyggt: Jag tycker mycket om Sverige. Varför, frågar vi, vaksamma på att han kanske hört svenska flickors lockande rykte. For many reasons, svarar han. Och medan vi sitter där i mattbutikens dova dunkel och dricker te, glas på glas, förstår vi att det handlar om politik. Om att Sverige gett fristad till så många politiskt aktiva kurder.Mehmet är inte den enda vi möter som tänker på Sverige med värme. En familj vill bjuda oss på middag kväll efter kväll, ”som tack för det Sverige gjort för kurderna”. En man nära på gråter när vi kommer att tala om den mördade Olof Palme.Sveriges band till Kurdistan – de kurdiska delarna av det som idag är Turkiet, Iran, Irak och Syrien – går långt tillbaka, det visar Rohat Alakoms gedigna bok ”Svensk-kurdiska kontakter under tusen år”. Redan vikingarna, närmare bestämt ruser med trolig bakgrund i Roslagen, träffar på kurder under sina härjartåg i Kaukasus. Kurdistan blir sedan under århundradenas lopp allt mer strategiskt viktigt. År 1709 dyker platsnamnet upp i ett svenskt dokument. Den geografiska beteckningen kan idag få makthavare i bland annat Turkiet att se rött, eftersom de menar att Kurdistan inte finns, men Karl XII skriver obekymrat ordet i ett brev till den osmanske sultanen. Rader av svenskar börjar resa till Kurdistan: forskare, diplomater, militärer och missionärer. Journalister från Svenska Familje-Journalen blir mottagna med stor gästfrihet av en kurdisk hövding. De får ett eget tält, fordrat med rött tyg och utrustat med sköna täcken och kuddar, och de bjuds på helstekt får fyllt med pistagenötter. Snart märks också en medkänsla med kurderna. En svensk diplomat i Konstantinopel, dagens Istanbul, skriver hem om de kurdiska bärarnas arbetsförhållanden ”som borde kunna knäcka en oxes rygg” och om hur ändå dansar till sent inpå kvällarna ”med mjukhet och grandezza som kommer oss klumpiga nordbor att häpna”. Och missionären Elin Sundberg rapporterar från persiska Kurdistan att byarna där saknar grönska. Varför planterar ni inte träd, frågar hon hövdingen Timur Beg. ”Det lönar sig inte, ty idag äro vi här, men imorgon kanske våra byar äro förstörda”, svarar han.Den första kurdiska flyktingen kommer till Sverige 1929. Süleyman är sju år när han och hans familj tvingas fly sin by i turkiska Kurdistan. Till fots. På vandringen genom Azerbajdzjan, Georgien och Ukraina förlorar han sin familj. Så långt kunde hans öde varit hämtat ur ett av Migrationsverkets diarier från 2000-talet, men så når han Gammalsvenskbyn. En plats vid floden Dnepr i Ukraina där något tusental svensktalande, ursprungligen bördiga från estniska Dagö, lever mycket fattigt efter den ryska revolutionen. Bland dem familjen Knutas, som adopterar Süleyman och ger honom namnet Sleman Alexander Knutas. När byborna senare emigrerar till Sverige finns den då 18-årige Sleman Alexander med. Han lever resten av sitt liv i Sverige och dör på Gotland 1981. Sleman Alexander är den första droppen i en ström. Under 1900-talets sista decennier kommer tiotusentals kurder till Sverige, som arbetskraft och som flyktingar. Varför, varifrån kommer de, vad är det de vill lämna? Ett par år efter den där första resan till Kurdistan far jag tillbaka, nu som journalist. Jag vill bland annat besöka det mytomspunna Hasankeyf i Tigris floddal där människor fortfarande lever sitt vardagsliv boende i grottor – och under hot. Den turkiska regeringen vill dämma upp floden och bygga en jättelik vattenkraftsdamm. Grottorna kommer att översvämmas, de som bor där tvingas flytta. På väg dit blir jag stoppad av polisen och beordrad att följa med till borgmästaren. Han tornar upp sig vid skrivbordet bakom en dunge av turkiska flaggor och under det obligatoriska porträttet av landets grundare Atatürk. När han förstår att jag är svensk mörknar hans blick, även han tänker säkerligen på Sverige som en fristad för flyktingar. Hans första fråga är ett lackmustest: PKK, terrorister eller inte? Terrorister, svarar jag. Ett lydigt svar – jag har lärt att hålla största möjliga avstånd till allt som kan ha med gerillakrigarna att göra. Och PKK är terrorklassade även i Sverige. Borgmästaren nickar: korrekt. Sedan associerar han till Palme-mordet – som ju faktiskt utfördes av just PKK, right? Trots att det så kallade kurdspåret sedan länge avskrivits som ett haveri i svensk polishistoria måste jag hålla med, för den goda stämningens skull. Därmed är jag fri att besöka grottorna – där ingen vågar tala med mig eftersom poliserna väntar i närheten. Jag tänker på det när jag läser Joakim Medins bok med just titeln ”Kurdspåret”, där författaren gräver i turerna kring Sveriges behandling av kurder under förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato. Här framgår att Sverige gjorde stora eftergifter till Turkiet och att den svenska synen på kurdiska oppositionella som flyktingar i behov av skydd har luckrats upp. En svensk-kurdisk kvinna säger i boken att hon älskar Sveriges demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Hon frågar sig: ”Vad har Sverige att komma med om vi förlorar de unika sakerna? Då kommer det bara att vara ett litet kallt mörkt land med tio miljoner människor inne i skogen.” Mina tankar går till familjen Knutas. Var det självklart för dem, med erfarenhet av förtryck och med migration i sin släkthistoria, att ta sig an den kurdiske pojken? Det gissar jag. För det finns en tanke som jag tror är livsavgörande, både för dem som tänker den och för deras medmänniskor: Det kunde varit jag. Den tanken ligger, anar jag, närmare till hands om man har erfarenhet av förtryck någonstans inom sin egen referensram. Nej, jag menar inte att erfarenhet är en förutsättning för empati. Människan är ett empatiskt djur. Men något litet hände nog trots allt inom mig där hos borgmästaren i turkiska Kurdistan. Liksom vid en senare resa, när jag tappade bort mitt pass och för att få göra en polisanmälan återigen tvingades svara rätt på kuggfrågor om turkisk inrikespolitik. Inget trauma, bara små inre förskjutningar. Men ändå: Varje mikroskopisk erfarenhet gör något med en. Sverige är ett litet kallt land i skogen, det går inte att förneka. Ett sätt att mäta tillståndet i detta land kan vara att granska hur dess relation till en grupp som kurderna har förändrats. Och resultatet blir: kallare. Och mindre principfast vad det gäller till exempel synen på mänskliga rättigheter. Då kan motkraften finnas just hos dem som flytt hit på grund av förtryck – hundratusentals personer, med kurdisk och annan bakgrund. Kanske kan dessa erfarna människor väcka liv i ett historiskt empatiskt arv som Sverige har att vårda.Katarina Bjärvalljournalist och författareLitteraturRohat Alakom: Svensk-kurdiska kontakter under tusen år. Apec, 2000.Joakim Medin: Kurdspåret – Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap. Verbal förlag, 2023.

Det har gjorts många försök att förstå och sätta etikett på Joseph Conrads författarskap. Mattias Hagberg berättar om novellen som innehåller nyckeln till mysteriet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vintern 1909 tog Joseph Conrad plötsligt en paus i arbetet med romanen ”Under Western Eyes”. Skrivandet gick trögt. Berättelsen, om en ung student och om politiska motsättningar i Ryssland under artonhundratalet, ville inte riktigt hitta sin form. Orden och meningarna la sig i vägen för varandra och intrigen hade utvecklats till en svårgenomtränglig härva. I stället skrev Conrad en novell; en kort berättelse på knappt femtio boksidor som rann ur honom utan motstånd.Vad var det egentligen som hände under de där veckorna vintern 1909? Varför fick Conrad, den polsk-brittiske författaren som föddes som Józef Teodor Konrad Korzenioski, och som annars hade så svårt för att skriva, särskilt på engelska, så lätt att hitta orden?Jag tror att svaret kan vara en nyckel till hela hans författarskap.Novellen, som publicerades i ”Harper’s Magazine” 1910 och fick titeln ”The Secret Sharer” – ”Hyttkamraten” – på svenska, handlar om ung engelsk kapten som en vindstilla natt på ett segelfartyg i Sydostasien räddar en okänd man ur havet. Den räddade, som också visar sig vara engelsman, är styrman från ett närliggande fartyg. Han är misstänkt för att ha slagit ihjäl en sjöman på skeppet där han själv varit befäl och nu är han på flykt.Novellens namnlösa huvudperson hjälper rymlingen upp på däck, och där blir de båda stående mitt emot varandra, i lågmält samtal. De är varandras avbild – som kopior i allt från fysisk skepnad till social bakgrund: ”Det var som om jag i nattens dunkel hade stått ansikte mot ansikte med min egen bild, reflekterad i djupet av en skum, ofantlig spegel.”Denna dubbelhet är upptakten till en av det tidiga nittonhundratalets mest finstämda noveller. ”The Secret Sharer” är ett stilistiskt mästerstycke.I stället för att ange rymlingen bestämmer sig berättelsens huvudperson för att gömma honom i sin hytt, som om likheten i sig var en förmildrande omständighet, som om det fysiska och sociala släktskapet befriade styrmannen från hans skuld.  Det går att läsa ”The Secret Sharer” som en enkel men drabbande historia från havet, som en rak berättelse om ett sjöbefäl som hjälper ett annat sjöbefäl undan rättvisan. Men ingenting i denna novell är egentligen enkelt.Den noggranna läsaren börjar snart tvivla på textens premisser. Är dubbelgångaren verkligen en egen person och inte bara en aspekt av novellens huvudkaraktär, ja, kanske till och med av författaren själv? Och varför talar textens jag så ofta om främlingskap?Skrivandet var nästan alltid en kamp för Conrad. Det kostade på att nå fram – särskilt eftersom kampen försiggick på ett språk som egentligen inte var hans.Men med ”The Secret Sharer” var det alltså annorlunda. Orden kom av sig själv.Varför var just denna text så lätt att skriva?Ja, vad var det egentligen som hände de där veckorna 1909 när Conrad avbröt det tunga arbetet med romanen ”Under Western Eyes” (med sin roman) och novellen plötsligt rann ur honom?Något entydigt svar går inte att ge – det gör det aldrig med Conrad – men det går att tala om en konstnärlig koncentration, om en författare som plötsligt fann det optimala uttrycket för sin litterära vision. I novellen finns allt det som gjort Conrad till en så storartad författare, reducerat till en enda enkel bild: Dubbelgångaren.Conrad var en modern författare, en av de första, och hans texter bärs ofta fram av en stil som är ironisk och mångbottnad – till och med motsägelsefull. För honom var litteraturens uppgift aldrig klarhet utan mångtydighet. På ett ställe, i ett brev till en vän, beskriver han denna inställning med några vackra ord: ”Entydighet, min käre vän, är ödesdiger för varje konstverks lyskraft. Det berövar det all suggestivitet, förstör all illusion […] … ingenting är mer säkert än att entydiga satser är alldeles meningslösa och drar bort uppmärksamheten från allt som betyder något i ett konstverk.”I ”The Secret Sharer” är detta tydligt. Conrad har inget budskap att hamra in, kanske inte ens en berättelse att förmedla. Snarare erbjuder han stämningar och bilder.En del har kallat honom impressionist, andra realist, själv skulle jag vilja påstå att han är kubist, en författare som målar en splittrad och mångfasetterad bild av världen, där begreppet aspektseende är väsentligt. Eller, kanske ännu hellre, dubbelseende. Det vill säga: Världen sedd från två, eller ännu flera håll, på en och samma gång.Därav dubbelgångarmotivet i ”The Secret Sharer”. I novellen har tvetydigheten fått fysisk gestalt.Men ”The Secret Sharer” är inte bara ett kubistiskt mästerverk, novellen har också en personlig sida. Conrad var en författare som ständigt bearbetade sina egna erfarenheter – även om han aldrig skrev självbiografiskt. Han var exilpolacken, som blev engelsk sjökapten, och som valde att skriva på engelska fast det var hans tredje språk efter polska och franska. Han beskrev sig själv som en ”homo duplex”, som en sammansatt människa utan någon entydig essens. Ja, som en evig främling, med ett tvetydigt förhållande till allt som samtiden höll för riktigt och äkta. Han tillät sig att vara skeptisk och pessimistisk till allt.  Ja, hos Conrad är sanningen lika undflyende som solljusets spel på havsytan. Eller, som han själv uttrycker det i några ofta citerade rader i början av ”Mörkrets hjärta”: ”… för honom befann sig innebörden hos en berättad episod inte inuti som en nötkärna, den låg därutanför och omslöt historien som ett hölje, och synliggjorde den på samma sätt som ett ljussken synliggör ett dis, ungefär som de dimmiga regnbågsglorior man kan varsebli i månsken.””The Secret Sharer” slutar med att huvudpersonen låter den mordmisstänkte styrmannen undkomma på nytt. I en halsbrytande manöver tar kaptenen fartyget intill kusten så att rymlingen, hans dubbelgångare, kan försvinna ner i havet och simma mot land – till en möjlig frihet. Han försvinner lika hastigt som han en gång dök upp.Jag ska inte tolka den bilden – det vore fel. Conrads texter ska inte naglas fast, de ska upplevas, i all sin motsägelsefulla komplexitet. Här finns ingen kärna, ingen sensmoral, ingen förlösande sanning. Bara ett dis – en dimmig regnbågsgloria i månskenet.Mattias Hagbergförfattare, journalist och kritiker

Värde är ett föränderligt och förunderligt ting. Flera kreativa yrken hotas tas över av AI, vilket får Boel Gerell att tänka tillbaka på rörposteran när grafikerna dominerade i tidningshuset. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag först började arbeta som journalist på en dagstidning skrev jag mina texter på en stor slamrande, röd elskrivmaskin. Matsedlar kallades pappersarken som singlade ut ur valsen. Tillsammans med fotografens bilder och redigerarens skiss för tidningssidan rullades arken ihop och placerades i en kapsel som sändes iväg med rörposten. Kommen så långt i nostalgin avbryts jag av äldsta tonårsdottern som ofta konstaterar att hon själv är lastgammal, jämnårig med smartphonen.­–Alltså, rörpost? Vad är detta? Kunde man inte mejla texten?Nej, det kunde man faktiskt inte. Sent 1980-tal var rörpost fortfarande det snabbaste sättet att skicka handlingar inom tidningshuset. Från röret i väggen susade det som från ett hav i storm och kikade man ner i hålet kunde man ibland skymta näven som greppade kapseln och förde den vidare i systemet.Handen tillhörde en av grafikerna som regerade på bottenvåningen tillsammans med tryckpressen. Här sattes tidningssidorna med redigerarens skiss som underlag. Funkade allt som det skulle var det tyst, men då och då hördes tunga steg i trappan och dörren till redaktionen slogs upp. In trädde den fruktade sätterichefen som med självklar auktoritet läxade upp den som gjort fel. Relationen var kärv men hjärtlig och det var ingen tvekan om maktfördelningen.Vid journalisternas fikabord muttrades det i smyg om grafikernas löner, som påstods vara långt högre än våra. Dessutom hade Grafiska Fackförbundet redan 1974 försäkrat sig om ett särskilt avtal angående ny teknik, där grafikerna garanterades omskolning och fortsatt anställning även om tekniken utvecklades. När avtalet skulle omförhandlas 1986 satte sig arbetsgivarna på tvären men fick ge sig efter bara en dags strejk. I ett slag blev det tydligt hur beroende förlags- och tidningsbranschen var av denna länk i kedjan. Eller som Olof Palme konstaterade redan i ett tal 1972:”Det är inte bara den fackliga traditionen som ger de grafiska förbunden en särställning, utan också det faktum att er verksamhet är direkt förbunden med demokratins livsvillkor. Ni företräder de yrkeskårer förutan vilka det fria ordet och den fria tanken lätt skulle bli tomma begrepp. Ni är direkt och i egentlig mening demokratins arbetare.”Men när förändringens vindar ven genom rörposten och digitaliseringen av trycktekniken var ett faktum förlorade grafikerna över en natt sin maktposition och var inte längre oumbärliga. Tvärtom skulle de nu genom sitt framsynta avtal omskolas och blev bland annat redigerare. En del saknade tyvärr fallenhet för det nya yrket och krympte ihop på skrivbordsstolarna, när kunskap och självrespekt förvärvad under decenniers slit på bottenvåningen inte var värd mycket ett par trappor upp.På de här människorna tänker jag när jag funderar över relationen mellan pris och värde. I kraft av sin position hade Grafiska Fackförbundet förhandlat fram goda löner till sina medlemmar, villkor som följde med omskolningen och spädde på irritationen från de sämre betalda journalistkollegorna. Det som en gång varit ett skäligt pris att betala var med ens orimligt eftersom köparen – det vill säga tidningskoncernen -  inte längre hade samma behov av varan.Att uttrycka sig så här, att tala om människor som ”varor” är naturligtvis stötande. Ändå är det enligt samma princip om tillgång och efterfrågan arbetsmarknaden fungerar i dag när artificiell intelligens – så kallad AI – ifrågasätter värdet av våra tjänster. Yrken som nyss tycktes omistliga – översättare, ekonomiassistent, statistiker för att inte tala om skribent och författare – sägs snart behändigt kunna ersättas av ett AI-verktyg.Med viss bävan har jag följt utvecklingen och med ett hest skrockande av lättnad har jag tagit del av AI-genererad text i genrer som jag själv tycker mig behärska. En recension eller en essä skriven med hjälp AI är fortfarande en rätt usel produkt men jag är inte dummare än att jag förstår att detta bara är början. Dessutom, hur väsentlig är egentligen förmågan att sy ihop en essä eller en recension i dagens kulturlandskap? I en tid när kritik i allt högre grad ersätts av tipslistor kan en AI-generad text mycket väl duga gott.Tendensen att övervärdera den egna betydelsen har något hjärtskärande över sig, eftersom vi alla förr eller senare blir passé. Kunskap förlorar blixtsnabbt sitt bäst-före-datum och till synes solida positioner blir perifera när perspektivet vrids ett snäpp. Söker jag på titeln ”typograf” sägs det att kunskap om yrket fortfarande kan behövas, men på rikets museer och på samma plats kommer vi med största säkerhet snart återfinna själva papperstidningen. På ett liknande vis har en lång rad produkter som nyss var självklara förvandlats till kuriosa som minner om värderingar och behov vi inte längre har.När Olof Palme 1972 talade om grafikerna som garant för ”demokratins livsvillkor” utgick han från en verklighet där papperstidningar och tryckta böcker utgjorde de givna kanalerna för det skrivna ordet. I dag är medier som dessa allt mer marginella i ett landskap där var och en har tillgång till sin egen megafon. Om demokratin på köpet ökat eller minskat är en annan fråga.På samma vis som mina döttrar har svårt att tänka sig ett drägligt liv utan en smartphone, ses nya produkter i dag som oundgängliga. I boken ”Varors värde” från 2023 närmar sig ekonomihistorikerna Daniel Berg och Rasmus Fleischer problematiken kring hur levnadsstandarden ska kunna jämföras över tid, när varorna vi anser att vi behöver förändrats så radikalt som de gjort under det senaste seklet.Med utgångspunkt i beräkningen av konsumentprisindex – så kallad KPI – har Berg och Fleischer granskat kriterierna för vad som anses vara skälig levnadsstandard. Högst konkret i form av definitionen av en matvaras värde, som initialt bestämdes av dess kalorihalt – ju fetare desto bättre - för att senare övergå i en mer komplex och subjektiv värdering av matens kvalitet. Var köttet ovanligt gott eller var det främst fett? Och behöver en falukorv överhuvudtaget innehålla kött för att kallas korv? Kanske är en vegetarisk falukorv en likvärdig produkt?Bakom tabellerna anas skuggorna av människorna, snarlika oss själva men med andra mål och preferenser. För kvinnan i kristidens Sverige är koffeinfritt kaffe och vegetarisk korv inget annat en beklaglig nödlösning, medan samma produkter anses värda att betala extra för några decennier senare, i hipstergenerationens tid.Och jag tänker på vårt digitaliserade samhälle och liten vi har till att nätet bär oss för alltid. Vad händer om det trots allt brister? Vilket värde har den dyraste smartphonen på marknaden, utan någon uppkoppling? Vilket pris sätter vi på förmågan att kunna konstruera och hantera den? Kanske är det i en obestämd framtid inte alls den tekniska spetskompetensen som kommer att visa sig vara oumbärlig för vår överlevnad, utan helt andra, halvt bortglömda kunskaper om kommunikation och hushållning. LitteraturDaniel Berg, Rasmus Fleischer – Varors värde. Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex under 1900-talet, Daidalos (2023)

Vi är inte en individ genom livet utan en mängd. Vissa är till och med två genetiska individer på samma gång. Vincent Flink Amble-Naess funderar över jagets förvandlingar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Lydia Fairchild var 26 år gammal och gravid med sitt tredje barn, när hon skilde sig från Jamie. Hon hade förlitat sig på hans inkomst, men nu ville han inte betala. Först krävde han att barnen skulle genomgå ett faderskapstest. Resultatet blev minst sagt oväntat. Jamie var visserligen far till barnen. Men Lydia – som hade fött dem – tycktes inte vara deras mor.Snart kom svaren till myndigheternas kännedom. Det hela gick sedan mycket snabbt. Några veckor senare – och efter ytterligare tester – yrkade distriktsåklagaren på att Lydias barn skulle tas ifrån henne. Man utgick ifrån att hon var en bedragare. Eller kanske var hon psykiskt sjuk, eftersom hon i förhören vägrade erkänna var hon hade hittat barnen, trots att man hotade med fängelse. Och viktigast av allt: ingen visste vem barnen tillhörde. Ingen utom Lydia, förstås. Och så Jamie, som hade hållit hennes hand under värkarna.Man kan fråga sig vad Fairchild tänkte under dessa månader. En man kan i mörka stunder tveka på sina barns härkomst, men för en kvinna är saken enklare; hon har burit dem inom sig och fött dem under smärta. Modern är alltid känd, som det heter i den romerska rätten: mater semper certa est. För Lydia var frågan bara hur hon skulle övertyga domstolen. När hon skulle föda sitt tredje barn, fick en representant för domstolen närvara i förlossningsrummet. Där observerade han hur barnmorskan samlade blod först från Lydia och sedan från den nyfödda pojken. Men inte heller denna gång kunde moderskapet beläggas.Myndigheterna slöt sig till att Lydia hade agerat surrogat och fött en annan kvinnas barn för pengar, ett allvarligt brott i staten Washington. Vad man emellertid hade svårt att förstå var varför Lydia i så fall hade gått med på faderskapstestet, när hon visste att hon skulle avslöjas. Men det fanns ingen tid att begrunda saken. En rättsprocess inleddes mot Fairchild, som anklagades för människohandel. Det var då hon träffade försvarsadvokaten Alan Tindell. Under sina förberedelser inför rättegången hörde han talas om ett liknande fall i Boston, Karen Keegan. Också hon hade fått sitt moderskap ifrågasatt. Men tids nog hade det visat sig att provsvaren var missvisande, eftersom Keegan led av en ovanlig, genetisk sjukdom. Hennes läkare hade skrivit om fallet i New England Journal of Medicine. Tindell la fram artikeln som bevis i målet. Nu krävde han ytterligare ett test, denna gång från Lydias livmoderhals. Och resultatet var mycket riktigt annorlunda: Barnen var hennes.Vem var egentligen Lydia Fairchild? Frågan om den personliga identiteten har engagerat människor sedan antiken. Den kanske mest originella tänkaren på området är den engelske filosofen Derek Parfit. Han ansåg att människors jaguppfattning var förlegad. Man förnekar själens existens, men betraktar sig ändå som just besjälade. Att man är samma person som den på fotografiet från barndomen anser de flesta är självklart. Men i kraft av vad skulle detta vara möjligt? Kroppens celler byts ju ut under livets gång. Och vad förblir detsamma?I sin bok ”Reasons and Persons” föreslår Parfit olika svar på den frågan: minnet, den rumsliga kontinuiteten, den psykologiska kontinuiteten, och så vidare. Men alla lider de av olika brister, som inte går att åtgärda. Den personliga identiteten är en social konstruktion, konkluderar han därför.Parfit skriver visserligen att han inte förnekar existensen av personer, men den bild han ger skiljer sig så mycket från det vi talar om till vardags att man som läsare undrar om han verkligen menar vad han säger. Hans ståndpunkt är att vårt jag kanske i en mening existerar, men att det hur som helst är oviktigt. It is not what matters, som han uttrycker det. Det är inte det viktiga. Den kontraintuitiva slutsatsen – som avslutar en vindlande serie av argument – är att det viktiga istället är detta: att någon i framtiden existerar som påminner om mig. Huruvida denna person också är jag är mindre viktigt, eftersom det är en definitionsfråga. En något oväntad följd av detta är att skillnaden mellan oss och våra medmänniskor blir mindre; på vissa sätt är jag mer lik mina vänner idag, än mig själv i en avlägsen framtid. Vid det laget har jag kanske flyttat från stan, förlorat min humor och – Gud förbjude – börjat rösta på ett annat parti.I en oförglömlig passage beskriver Parfit denna upplevelse av hur jagets gränser luckras upp när man tänker på dem:”Mitt liv framstod som en glastunnel genom vilken jag färdades allt snabbare för varje år, och vars slut var mörker. När jag ändrade uppfattning försvann väggarna från min glastunnel. Nu lever jag ute i friska luften”.Slutsatsen är svår att acceptera. De flesta av oss är övertygade om att vi är unika individer, som förblir desamma från vaggan till graven. Denna intuition är, tror jag, omöjlig att undkomma. Men man kan förklara den på olika sätt. Ibland beskrivs den i genetiska termer. Vårt DNA sägs kunna förklara alltifrån vår personlighet till vilket yrke vi lämpar oss för och huruvida vi är benägna att begå brott. Våra barn ärver delar av vårt genetiska material och på så sätt lever vi vidare genom dem. Det är ett sätt att klä vår känsla av identitet i en naturvetenskaplig språkdräkt, som i vissa sammanhang kan skänka den legitimitet. Men faktum är att våra gener inte fungerar så. Vårt DNA är inte ett uttryck för en unik identitet, utan ett material som kan blandas, förändras, böjas och vridas. Och det för oss tillbaka till den fråga som aldrig besvarades: Vem var egentligen Lydia Fairchild?Lydia var en så kallad chimär. I den grekiska sagovärlden betecknar ordet Χίμαιρα ett väsen med ett lejons kropp och tre huvuden: ett lejons, en gets och en eldsprutande ödlas. I överförd bemärkelse kan det syfta på en drömbild eller ett hjärnspöke. Men inom vetenskapen är innebörden mera teknisk. En genetisk chimär är en organism som består av mer än en uppsättning DNA. Så här gick det till: Lydias mor hade blivit gravid med tvillingar, men de befruktade äggen hade smält samman i livmodern och givit upphov till en enda individ. Lydia var alltså – i genetisk bemärkelse – sin egen syster. Vissa delar av hennes kropp hade en uppsättning gener och andra delar en annan. Därför visade proverna olika resultat. Tillståndet är ovanligt; endast cirka 100 fall har bekräftats globalt.Berättelsen om Lydia utmanar vår jaguppfattning. När hon till exempel ammade sitt nyfödda barn – som också var hennes systerson – var det då samma person som kände barnets läppar mot bröstet som den som höll honom i famnen? Eller fanns det i själva verket bara en kvinna och inte två? Eller var Lydias identitet – liksom vår egen – en chimär också i den bildliga betydelsen, en förlegad tankefigur och en illusion? Jag vet i varje fall vad Parfit hade svarat. It is not what matters.Vincent Flink Amble-Naessläkare och skribent

Katten är vårt populäraste husdjur, men ses också allt oftare som en mördarmaskin och artutrotare. Ann-Helen Meyer von Bremen frågar sig vad kraven på att tämja katten egentligen handlar om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sommaren 1969 hade jag fått mitt livs första två tama kattungar att leka med. Det var något helt annat än de halvvilda lagårdskatterna som aldrig gick att klappa. Så bröt den ena kattungen benet och morfar skulle i vanliga fall ha slagit ihjäl den, man gick inte till veterinären med katter, knappt ens med hundar, men nu fanns ett gråtande barnbarn att ta hänsyn till. Morfar ringde veterinären och fick rådet att gipsa benet med glasspinnar. Finette, som katten hette, blev något hjulbent men levde ett aktivt kattliv tills hon blev 16 år gammal.Det vi inte förstod då var att vi tog klivet in i ett modernt synsätt på katten. Finette fick visserligen på många sätt leva ett fritt kattliv, men hon fick också bo inomhus om nätterna, äta särskild kattmat och finna sig i att bli körd i dockvagn. Katten har tassat bredvid människan under tusentals år och är numera vårt vanligaste husdjur, ändå har den aldrig anpassat sig på samma sätt som hunden, kon, hästen, fåret, hönan och de andra husdjuren har gjort. Den amerikanska evolutionsbiologen Jonathan B. Losos menar till och med att katten inte kan anses som helt domesticerad. Skillnaderna mellan tamkatten och den nordafrikanska vildkatten, som anses vara alla tamkatters ursprung, är små, betydligt mindre än mellan hunden och dess vilda förfader. Tamkatten har dock förändrats på några områden för att kunna leva ett mer människonära liv. Tarmarna har blivit längre för att kunna smälta även vegetabilier, de områden i hjärnan som styr rädsla och aggressivitet har minskat och kurrandet och jamande har ändrats till en frekvens som vi människor gillar.Katten kommer och går som den vill, låter sig ibland klappas, ibland inte, är en ivrig jägare även om matte serverar delikatesser och bestämmer själv kärlekspartner och därmed över sin egen evolution. En gränsöverskridare, mellan det vilda och tama, men också mellan vår värld och andra världar, som varit gudomlig i vissa kulturer och en djävulens representant i andra. I det forna Egypten sågs katter som magiska lyckobringare som till och med uppnådde helig status och tillbads. Kopplingen till det gudomliga berodde till stor del på Bastet. Hon började sin gudinnekarriär som krigsgudinna med lejonansikte men fick senare kattansikte och blev då skyddsgudinna för kvinnor, barn och katter och med ansvar för allt som gör livet kul som sång, musik, dans, sex och festligheter. Å ena sidan var det dödsstraff för den som dödade en katt, även om det var en olycka, å andra sidan kunde katter avlivas och mumifieras av religiösa skäl. Enorma mängder kattmumier offrades till Bastets tempel, där det också etablerades kattuppfödningar, en mer brutal variant av vår tids blomsterbutiker i närheten av kyrkogårdar. Av alla de kattmumier som senare upptäcktes vid utgrävningar och plundringar, är bara ett litet antal bevarade. Merparten har blivit vägfyllning eller gödning.I Norden drogs Frejas vagn av katterna Hogni och Tovner. ”Bullret” från deras tassar användes för att tillverka repet Gleipner som till slut band Fenrisulven och för alltid gav katten dess ljudlösa gång. Förutom kattbuller bestod repet också av kvinnoskägg, bergens rötter, björnsenor, fiskens andedräkt och fågelspott. Katten har haft rollen som trickster, gett både tur och otur och än idag lever detta kvar när vi ibland spottar tre gånger för en vägkorsande svart katt.Mycket tyder på att katten tidigt uppskattades som sällskapsdjur, men också som jägare. Nu är jaktinstinkten allt mer en belastning. Samtidigt som nätet svämmar över av gulliga katter, betraktas de också som mördarmaskiner och artutrotare. En internationell forskningsstudie från 2023 beräknade att tamkatter äter drygt 2 000 olika arter av fåglar, kräldjur, små däggdjur, insekter och amfibier, varav ett par hundra anses hotade. I Sverige uppskattas våra 1,44 miljoner tamkatter och ett oklart antal förvildade katter tillsammans döda drygt 13 miljoner fåglar, det vill säga fyra procent av alla fåglar som finns här under sommaren. En uppmärksammad vetenskaplig artikel föreslog att tamkatter inte borde få vistas utomhus, eftersom katter har för stor negativ påverkan på den övriga naturen. Forskare i Polen vill klassa den som en invasiv art och även i Sverige har kattens eventuella invasiva status prövats av Artdatabanken, trots att det finns arkeologiska lämningar som visar att husdjuret funnits här under dryga 2 000 år och inte direkt kan ses som någon nykomling. Katten klarade sig denna gång.Lösningen på Misses glupande aptit är att begränsa Misse själv. I vissa delar av Australien finns olika restriktioner som kastrering, maxantal katter per hushåll och förbud mot ett fritt uteliv. I USA lever redan 90 procent av alla katter sina liv inomhus. I tyska staden Walldorf har katterna de senaste åren fått tillbringa sina somrar inlåsta för att skydda en hotad lärka, vilket lett till starka protester från tyska djurskyddsorganisationen Deutscher Tierschutzverbund, som anser detta vara kattplågeri. Även i Sverige har kraven på kattägare ökat i form av id-märkning, registrering, kontroll av fortplantningen med mera.Sannolikt fällde halvvilda lagårdskatter betydligt fler byten förr då det inte alltid var självklart med regelbundna mattider hos människorna. Dagens minskade populationer av fåglar kan heller inte skyllas på katten, utan på att lantbruket och skogsbruket har förändrats radikalt och ger mindre utrymme för många arter. Kanske handlar de ökade kraven på att tämja katten inte om vare sig katten eller det vilda djurlivet, utan om oss människor? Det verkar finnas något provocerande i kattens starka integritet.När katten ska omskolas till att vara enbart kärleks- och mysproducent, passar inte rollerna som magiker eller jägare. Det levande gosedjuret får inte vara för självständigt och inte som tidigare stå med en tass i det tama och en i det vilda. Och tassens klor måste också klippas om livet levs i mjuka soffor. I USA är det till och med vanligt med amputation av klorna, något som är förbjudet i Sverige om det inte finns hälsoskäl. Precis som vi människor har blivit allt mer specialiserade, i våra yrken, ja i hela våra liv, ska nu också katten följa efter. Men även om vi gärna vill sortera in vår omgivning i olika fack, är det kanske nu som vi behöver gränsöverskridare mer än någonsin. Den mångfacetterade katten är en ständig påminnelse om att även vi människor har betydligt fler egenskaper och färdigheter som vi kan odla, om vi tillåter oss det. Och att vassa klor är viktiga för att leva ett fritt och mångsidigt liv. Och för att klättra högt upp i träden.Ann-Helen Meyer von Bremenjournalist och författare. LitteraturJonathan B Losos: The Age of CatsArie Trouwborst, Han Somsen: Domestic Cats (Felis catus) and European Nature Conservation Law—Applying the EU Birds and Habitats Directives to a Significant but Neglected Threat to Wildlife. Journal of Environmental LawA global synthesis and assessment of free-ranging domestic cat diet, Christopher A. Lepczyk et al. Nature Communications.https://www.tierschutzbund.de/ueber-uns/aktuelles/presse/meldung/erneute-kritik-an-ausgangssperre-fuer-katzen-in-walldorfGlobal patterns in threats to vertebrates by biological invasions. C. Bellard,P. Genovesi and J. M. Jeschke. The Royal Society. https://doi.org/10.1098/rspb.2015.2454  

Många sätter sin tillit till den tekniska utvecklingen. Historiskt sett är det dock en mycket osäker satsning. Dan Jönsson reflekterar över hopp och hajp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ganska ofta när jag står och väntar på tåget in till stan brukar det komma ett pling i högtalarsystemet och en röst som talar om att ”tåget hitochdit klockan dåochdå har fått en ny, beräknad avgångstid…” varpå följer en minutangivelse som utan undantag innebär en försening. Jag vet inte om detta är något typiskt svenskt – på perrongerna i Danmark står det fortfarande att tåget är ”försinkat” – hursomhelst är det något relativt nytt, och upplysningen framförs med sådan belåtenhet att man förstår att den nya tiden också måste anses vara bättre. Vilket ju på sätt och vis är sant, eftersom den åtminstone preliminärt stämmer med verkligheten, men framför allt för att det alltså skett en uppdatering och en utveckling av något gammalt och förlegat.På samma sätt har jag lagt märke till att det numera i vanliga matbutiker knappt går att få tag på brödlimpor som inte redan är uppskurna. Jag vet inte riktigt varför och om denna service verkligen är något folk efterfrågar – eftersom redan uppskuret bröd enligt min erfarenhet har en tendens att fortare bli torrt – men den här sortens förändringar tycks följa en egen logik; det räcker inte att en produkt fungerar tillfredsställande, den måste också utvecklas. En produkt som inte utvecklas är inte längre en produkt, den är något annat, ett dött föremål, jag vet inte… en kvarleva. Jag läste nyligen en intervju med en företagsledare som berättade att han var morgon började med att se sig i spegeln och fråga sig: ”står jag still eller utvecklas jag?” – och jag tänkte: stackars man. Det är klart du utvecklas. Håret tunnas ut, fårorna djupnar i ansiktet. Med varje år blir du en millimeter kortare.Jag säger inte mer. Men kanske den som verkligen vill vara i framkant egentligen borde ställa frågan till spegeln på ett annat sätt: utvecklas jag linjärt, eller utvecklas jag exponentiellt? Vår samtids stora paradox är att samtidigt som den plågas av en djup och akut krisinsikt så har tron på en teknisk utveckling som står precis på tröskeln till det stora språnget som ska rädda världen och förändra civilisationen aldrig varit starkare, med ständiga rapporter om den ena eller andra tekniken som nu tycks ha genombrottet alldeles runt hörnet: självkörande bilar, kolonier på Mars, mediciner som kan bota Alzheimers, kall fusion, superbillig solenergi, supertunna batterier och – förstås – artificiell intelligens. Och kodordet, själva premissen för denna utveckling är alltså att den sker exponentiellt, det vill säga med en hastighet där graferna slår i taket på ett sätt som gör alla prognoser överflödiga. Liksom historien, som vi känner den.Jag återkommer snart till just det där. Men först, en kort historisk repetition. För faktum är ju att vår tids väldiga förväntningar på den tekniska utvecklingen är långt ifrån gripna ur luften. Sedan modernitetens och industrialismens genombrott har nya tekniska uppfinningar och innovationer lett till en ökning av det materiella välståndet i världens rika länder som aldrig någonsin tidigare. Medellivslängden har fördubblats, spannmålsskördarna har ökat med många tusen procent, sjukdomar som förr var livshotande är idag helt ofarliga eller rentav utrotade, vi rör oss snabbt och bekvämt över stora avstånd och kommunicerar med andra sidan jordklotet i realtid. Inget av detta hade varit möjligt utan det stora mentala maskineri av uppfinningar och inventioner, av ingenjörskonst, grundforskning, visionära fantasier och industriell implementering som vi alltså benämner den tekniska utvecklingen.När vi idag blickar tillbaka på denna långa våg av framåtskridande är det lätt att få intrycket att den har vällt fram genom historien i stort sett ohindrad, med en kraft som år för år och steg för steg förflyttar gränserna ännu ett steg mot framtiden. Men det är en kraftig synvilla. Som den tjeckisk-amerikanske  historikern Vaclav Smil konstaterar i sin bok ”Invention and Innovation - a Brief History of Hype and Failure”, har den tekniska utvecklingen alltid kantats av just överdrivna förväntningar och spektakulära haverier: glänsande återvändsgränder där samtiden rusat in under uppbådande av alla tänkbara resurser och mediala trumpetstyrkor. Bara för att rätt vad det är slå huvudet i historiens vägg och retirera.Smil delar in dessa upphaussade misslyckanden i tre huvudgrupper. För det första: de uppfinningar som trots inledande succéer i det långa loppet visat sig göra mer skada än nytta – exempelvis bekämpningsmedlet DDT eller den blyade bensinen. För det andra: de som så att säga aldrig nådde ända fram till framtiden utan fick se sig omsprungna av en utveckling som tog en annan väg. Här är förstås paradexemplet de stora luftskeppen, som efter flera löftesrika decennier såg sin epok ta en ände med förskräckelse när Hindenburg brann upp i vad som möjligen är världens mest berömda flygolycka. I samma kategori placerar Smil kärnkraften: en teknik som när den lanserades på femtiotalet väntades förse världen med i stort sett gratis, ren elektricitet. Men som sjuttio år senare inte fyller mer än tio procent av världens energibehov.Till den tredje och sista gruppen räknar Smil alla de tekniska genombrott som förebådats i decennier men världen fortfarande går och väntar på. Hit hör till exempel snabba transporter genom vakuumrör – fullt möjligt sedan mer än hundra år, men alltför dyrt och komplicerat. Här finns också några av de uppfinningar som i vår tid med jämna mellanrum rapporteras stå inför sitt snara genombrott – som den mer än halvsekelgamla drömmen om att uppnå kall fusion i en atomreaktor, eller den om superlätta, hypereffektiva batterier, en utveckling som sedd över tid i själva verket har gått väldigt långsamt.Det finns förstås ett lysande undantag i denna historieläxa: de mikroelektroniska transistorerna, där utvecklingen under ett halvsekel verkligen gått med exponentiell fart. Men det är, skriver Smil, som om undantaget i vår tid har gjorts till regel och modell för hur vi ser på utveckling överhuvudtaget. Något som inte bara skapar orealistiska förväntningar – utan också leder till en syn på teknisk utveckling som något som mer eller mindre driver sig själv framåt, vare sig vi vill det eller ej. Inför en sådan process fyller den mänskliga historien inte längre något syfte: vi står vid sidan och betraktar den, med lika delar vördnad, vanmakt och rädsla i väntan på – exempelvis – den obevekligt annalkande Singulariteten, den punkt där den digitala utvecklingen slutligen överskrider alla begränsningar och bränner samman i en blixt av samtidighet.Som Vaclav Smil slår fast: det kommer inte att hända. Vi lär få fortsätta dras med tiden, med historien, med våra åldrande kroppar. Samt med en mänsklighet som envist, och ibland mot allt förnuft, fortsätter att utvecklas. Helt enkelt eftersom det trots allt är det enda som kan hålla oss på benen.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturVaclav Smil: Invention and Innovation: A Brief History of Hype and Failure. MIT Press, 2023.