I backen ligger en utomjording i sörja och söker kontakt. Om natten vaknar plastfigurer till liv och en armé av befriade övervakningsgosedjur driver runt. Katarina Wikars söker efter leksakernas själ.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-10-17.

I botten på gamla backar ligger en sörja av legobitar, plastdjur, japanska monster, stickade fingerdockor, odefinierbara tingestar som man inte vet är gjorda av damm eller tyg, träsnurror, en batman utan huvud. Vi rensar ut min sons barndom och jag frågar: Vill du ha nåt av det här? Nä. Så vi hivar allt i soporna.

Utom en mycket märklig tingest. Ett slags fallosliknande glasrör med en rostfärgad smutsig vätska i. Jag trycker på en silverfärgad knapp och någon börjar prata med små differentierade pip, någon börjar hoppa upp och ner i det grumliga. Där är en liten marsian. Från början har den varit i alldeles klart vatten men nu tio år senare har hens hem förvandlats till sörja.

Jag kan inte säga att det är sorg. Men det är en känsla. Kanske har det med kommunikation att göra. Jag trycker, den svarar. Jag trycker tre gånger. Den säger nåt annat.

Jag tar med den till jobbet. Alla skrattar och säger: man vet inte om det är porr eller rymden.

Jag tar den franske filosofen Roland Barthes i handen och läser vad han sa om leksakerna i sin essäbok ”Mytologier”. Han kommer fram till de vanliga leksakerna speglar en mikroskopisk vuxenvärld, är resultatet av det moderna vuxenlivets myter eller yrkesfärdigheter: läkarväskor, torkhuvar, tåg och rymdskepp. Och varför det då kan man fråga sig?

Barthes svarar: För att få barnet att acceptera allt innan det ens börjar reflektera över saker och ting, skapa ett alibi för en värld som i alla tider framställt soldater och hemmafruar. En beskrivning av allt det som den vuxne inte förvånar sig över: kriget, byråkratin, det otäcka, Marsmänniskor.

Barnet blir så en konsument, aldrig en skapare, barnet skapar inte världen, det använder den. Man förbereder det för ett liv utan spänning, utan överraskningar, utan glädje.

Barnet får inga drivfjädrar till vuxenlivets orsakssammanhang utan får dem färdiga. Avbildande leksaker vill skapa konsumerande barn.

Vad är det som kommer att hamna på tippen i en nära framtid? Jag går in i den stora leksaksaffären, och tackar min lyckliga stjärna över att barnen vuxit upp och att jag egentligen inte behöver konfronteras med detta mer. Konstaterar att världen är sig lik, spa-set kanske inte fanns för tjugo år sen men prinsessor och torkhuvar och transformers och tanks. Barthes hade känt igen sig, hushållet och rymden och kriget och slottet.

Och istället för att fråga ett förbipasserande barn vad det vill ha av allt det här, och istället för att fråga en stressad förälder vad det ska kompensera sin bortovaro med så koncentrerar jag mig på själva leksakerna. Jag har inte sett ”Toy story” 1 och 2 och 3 och läst HC Andersen för intet. Jag vet att när affären stänger ner och när barnen gått till skolan så börjar leksakerna att prata med varandra. Och visst finns där en leksakernas hierarki. Vilka är de finaste i allas ögon? Och vilka är det som föräldrarna skäms mest över? De där gigantiska plastborgarna och slotten, de där som inte har varit i närheten av en genuskurs? Så många småbarnsfamiljer badar i kinesiska plastpryttlar som andra barn än deras egna tvingats tillverka. Är det vad som får oss att slå ut med händerna, och harkla lite när gästerna snavar över ännu en rymdstation och några mutanter. Är det orättvisorna? Eller att barnen frodas i det oorganiska när föräldrarna gjort det organiska till sitt mantra i denna långkoks- och surdegsera i medelklassen. De satans barnen vill inte måla med vattenfärgerna som köpts för dyra pengar i konstnärsmaterielaffären utan transformera en redan färdigtillverkad transformer. Inte göra film utan se Disneys julfilm.

Jag talar med mitt rymdmonster jag räddat ur soporna. Den har faktiskt förändrat sig själv bortom tillverkarens intentioner, blivit en annan i sitt smutsiga vatten. Och väninnan som en gång skänkt den till min son säger när jag mailat henne en bild: Pratar den fortfarande? Och då tar jag liksom tillbaka allt jag sagt om den okonstruktiva plasten. Det går att knyta an till vad som helst.

Och anknytning är just vad det handlar om i den argentinska författaren Samanta Schweblins episodroman ”Kentukis”. En kentuki finns bara i Schweblins roman, men skulle mycket väl kunna existera i verkligheten. Det är en hybrid mellan ett gosedjur och en mobil med kamera för 279 dollar. Kan vara en fluffig kanin. En mullvad. En kråka. Se ut lite hur som helst men när du väl fått hem den och laddat den, det är först då som du märker om den är hängiven, aggressiv, påflugen eller rent av kriminell. För på andra sidan, bakom mjukisdjurets små ögon finns det en annan människa, någonstans i världen, som interagerar med dig och ser allt du gör, när du äter, älskar, duschar, om du inte sätter en hink över huvudet på den eller dränker den i handfatet. Ända sen Freuds dagar vet vi att det är kusligt där i gränslandet mellan levande och dött, människa och maskin.

Nu har vi lämnat barndomen bakom oss men tagit med oss både gosedjuren och övergivenhetshålen i hjärtat. I det frivilliga övervakningssamhället som Samanta Schweblin skriver fram återstår det bara att ha en kentuki eller vara en. Endera är man en exhibitionist eller en voyeur. Eller en gammal människa som behöver sällskap om dagarna genom att digitalt pyssla om någon på andra sidan jorden. Vara någons kentuki. Bli lite älskad som två kilo plast och plysch.

Här finns entreprenörer som driver hela kentukifabriker, tonåringar som startar kentukisarnas befrielseklubb där de ägarlösa kan dra runt över kontinenterna från laddare till laddare och en konstnär som ställer ut flickvännens lemlästning av sin kentuki när hon har fått fullständigt nog av att vara konstant iakttagen och liksom känna sig motarbetad.

Det är inte utan att jag undrar vad franske filosofen Roland Barthes skulle säga om samtiden genom att studera de avaktiverade, sönderslagna och kasserade kentukisarna, dessa fragment av leksaker som vandrar omkring i en värld med fragment av mänsklighet. Antagligen att den ständigt uppkopplade människan är ensammare än någonsin och att insynen i de andras liv kräver moraliska ställningstaganden vi inte orkar med. Lättare att dra ur sladden för gott. Att du är söt och fluffig hindrar inte att du blir sönderslagen.

Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Samanta Schweblin: Kentukis. Översättning: Hanna Nordenhök. Bokförlaget Tranan, 2022.

William Pelfrey

The AI-powered Podcast Player