Då kör vi? Den åttonde delen i vår serie om skiljetecken handlar om det som symboliserar vår undran och stora ensamhet. Olof Åkerlund reflekterar över frågetecknet i ljuset av Emily Dickinsons poesi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 16 maj 2019.

En gång för länge sedan i det forna Galiléen stod en ung kvinna inför en svår uppgift. Hon hade varit borta från sin trolovade på resa i några månader och under den tiden blivit gravid. Och nu skulle hon berätta för honom. Lyckligtvis så hade hon inte direkt varit med någon annan, men det gjorde knappast själva avslöjandet enklare. Han måste ha sett ut som ett frågetecken, hon som ett semikolon – blinkande med ett ansträngt leende på läpparna.

En sisådär 2013 år senare inträffade en historiskt sett mindre betydelsefull händelse när den svenska tidskriften Språktidningen anordnade en omröstning för att utse det främsta skiljetecknet; och eftersom folk som rangordnar skiljetecken gärna vill vara lite märkvärdiga, så vann så klart semikolon följt av tankstreck, medan frågetecknet kom näst sist, med fem procent av rösterna, obesegrat endast av parentes och kolon.

Och det säger nog något om frågetecknets svaga ställning, både i allmänhet och inom litteraturen. Visst funkar det fint i barnbokstitlar som Var är min syster? Vem ska trösta knyttet? Och Vem har bajsat på mitt huvud? Och i genrelitteratur som Do androids dream of electric sheep? Liksom i en och annan kommersiell bästsäljare som What’s eating Gilbert Grape? Eller i putslustig populärvetenskap: Fiser fiskar? Varför har män bröstvårtor?

Men när det kommer till poesin blir frågetecknet mer sällsynt, även i undrande titlar som Eva-Stina Byggmästars men hur små poeter finns det egentligen och Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Lysande undantag är Stig Larssons Wokas lax? Och i en klass för sig: Ulf Karl Olov Nilssons poesibok från 2013 vars själva titel är ett frågetecken, och i vilket man kan få ta del av djuplodande funderingar som ”Vad är utmärkande för en handling?” och ”Är poeter bättre på poesi än psykologer på psykologi?”.

Det finns något humoristiskt i frågetecknets definitiva karaktär. Men också något allvarligt.

Just Ann Jäderlund använder faktiskt frågetecken innanför pärmarna i boken med det långa namnet, som i den självlysande frågan Varför är vi inte i Paradiset?

En poet som faktiskt befann sig i paradiset var amerikanska Emily Dickinson, som översatts tills svenska av just Jäderlund. I en dikt målar hon upp en bild av naturen som sin motsvarighet till kyrkan och avslutar med att konstatera att i stället för att komma till himmelriket till sist, går hon dit hela tiden.

Men paradiset har som bekant alltid en orm som rasslar i buskarna.

Dickinson var skeptisk till att låta sina dikter gå i tryck och det är lätt att förstå varför. Det knappa dussin poem som publicerades anonymt under hennes levnad, utsattes för misshandel av redaktionella petmånsar, åtlydande dåtidens gudomliga regelverk för interpunktion. Rader bröts om, skiljetecken byttes ut.

Ett särskilt smärtsamt fall gäller dikten ”A narrow fellow in the grass”, som Springfield Daily Republican lät trycka på Alla hjärtans dag 1866 med den prosaiska titeln ”The snake” – ormen. Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts – poetens föredragna tillhåll. Men titeln är bara början på problemen.

Emily Dickinson älskade tankstreck – dash på engelska – som hon fällde ner som vägbommar i sina dikter – Dash! Dash! Dash! – de dirigerar om trafiken, höjer och sänker farten, och belyser utvalda passager – tankstrecken fyller kort sagt alla funktioner som övriga skiljetecken brukar göra och mer därtill.

Men på tredje raden hade tidningsredaktörerna i all sin vishet placerat ett frågetecken. Och trots att de gjorde ett flertal andra ovälkomna ingrepp så var det just detta tillägg som gjorde Dickinson verkligt beklämd.

Frågetecknet var inte en vägbom utan en återvändsgränd.

Nu kunde orden Did you not enbart knytas till de föregående You may have met him och inte längre sikta framåt mot His notice sudden is.

”A narrow fellow in the Grass” handlar på ytplanet om just en orm som rör sig genom gräset, så långt hade redaktörerna på Springfield Daily Republican rätt. Och även om skiljetecknet var okänsligt placerat, så är dikten som gjord för att någonstans hysa ett frågetecken. För vad är ett frågetecken om inte en orm som slingrar sig? Eller en daggmask som bitits itu av en fågel, som i A Bird came down the Walk – en annan av Dickinsons dikter.

Vid närmare eftertanke så är nog båda de där liknelserna lite för mjuka på något vis. Ett frågetecken är som sagt något definitivt, halva tecknet sammanfaller ju faktiskt med ett utropstecken. Jag vill nog snarare likna det vid en skruvkrok, på vilken man kan hänga upp sin undran för allmän beskådan. Att sätta ut ett frågetecken är att blotta sig. Antingen genom att visa sin okunskap eller genom sälla sig till en av alla de där banala människor som kräver klara svar från ett kallt och likgiltigt universum. Vad är meningen med livet? Varför är det alltid fullbokat i tvättstugan?

I en senare version av sin dikt infogade Emily Dickinson faktiskt ett frågetecken, men då redan efter tredje radens första halva You may have met him?, något som i strikt mening inte är en fråga. Och så där fungerar det ju även i det messande vardagsspråket, vi påstår saker med frågetecken och frågar med punkt. Och risken för missförstånd är så gott som obefintlig. En fråga visar sig i ordföljden och i förekomsten av vissa frågepronomen eller adverb som vem, hur och varför.

Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.

Men när frågetecknet utelämnas efter en fråga i poesin så måste det vara betydelsebärande. Det kan handla om att behålla flödet, att skapa mångtydighet, men kanske har det också ibland att göra med en rädsla för att blotta sig, bli banal. Det kan också ha att göra med en viss uppgivenhet, att man inte väntar sig ett svar på de stora frågorna.

”Gud står inte att finna” skriver Emily Dickinsons, även om hennes syn på varken kristendom eller religion inte är fullt så enkel att reda ut som det kanske framstår. Nog finns det hos henne ett sökande efter tillvarons djup som skulle kunna kallas religiöst. Men hon såg ner på de tvärsäkra och deras ritualer och skrev, om jag fortsätter att likställa henne med sitt diktjag, att hon helgade sabbaten genom att stanna hemma, i en dikt som avslutas med tidigare nämnda vers om himmelriket på jorden. Tro är ett finurligt påhitt, heter det på ett annat ställe. Kanske var hon som antytts här – och av henne själv – en hedning, som såg den förtrollade naturen och tillvarons mysterier med klar, förundrad blick. Att vara mänsklig var för henne, med filosofen Glenn Hughes ord, att vara frågan. Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.

En frågande varelse, det är ingen dum beskrivning av vårt grubblande släkte. Men för att på allvar ge uttryck för vår längtan och desperation behöver vi också själva tecknet för vår undran.

Och det ekar i en av våra allra mest smärtsamma frågor som nu för oss tillbaka i tiden och till inledningen av denna essä. Det gälla ropet från korset. Det är ingen mindre än Gud, avklädd och hånad, som för ett skälvande ögonblick har förlorat tron på sig själv: Varför har du övergivit mig?

Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen och producent för OBS

James L. Brower

The AI-powered Podcast Player