Flera språk saknar eller har saknat mellanrum mellan orden, men för de flesta voredetextremtjobbigtomtextensågutsåhärellerhur? Författaren Jörgen Gassilewski reflekterar över mallanrummens betydelse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2019.

Jag blev glad när jag fick reda på att mellanrum räknas som ett skiljetecken. Dessutom vårt äldsta. "I skriftens begynnelse fanns inte något mellanrum mellan orden. Det var först under antiken som det började hända saker. Mellanrummet gick tidigast under beteckningen spatium." Så står det att läsa i Siv Strömquists Skiljeteckensboken.
På kolonnerna på Forum Romanum i Rom kan man se att mellanrummet markerades med en halvhög punkt, ungefär på samma ställe som ett multiplikationstecken. Trajanuskolonnens uthuggna stora bokstäver, Capitalis monumentalis, löper på i god och fullständigt regelbunden marschordning. Det är bara Interpunct, den halvhöga punkten, som markerar gräns mellan orden. Här bevittnar vi interpunktionens, skiljetecknens födelse, eftersom inga andra avgränsande tecken utvecklats vid denna tid.
En poetisk tanke är att alla skiljetecken, som punkt, frågetecken, utropstecken, kolon, semikolon, kommatecken, tankstreck, parentes och så vidare liksom förgrenats och fällts ut ur mellanrummet, den tomma ytan. Det är i djupare mening sant, men just här inte i någon konkret betydelse, eftersom det rör sig om ett tecken för mellanrum, och inte något fysiskt mellanslag eller blanksteg, för att lite anakronistiskt använda två mer eller mindre nutida skrifttekniska beteckningar.

Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i skrift markera radslutet

Det antika Grekland använde sig inte av mellanrum och när det grekiska blev högsta mode som kulturell förebild i Rom, föll Interpunct ur bruk även där. En man vid namn Aristofanes, som var filolog och bibliotekarie i Alexandria på 200-talet före Kristus, hade tidigare försökt införa ett system med punkter placerade på olika höjd, för att markera en kort paus, en lång paus och den ungefärliga motsvarigheten till vår punkt, utan att vinna någon permanent framgång.
Överklassens barn i Rom lärde sig läsa och skriva på latin med hjälp av läroboksmanuskript med konkreta mellanrum mellan orden, men för vuxna ansågs det barnsligt och illitterat. Det var helt enkelt obildat att inte veta var orden och satserna började och slutade och vilken diktion som var den rätta när det skrivna lästes högt. Det är roande att tänka på att vi idag klagar över att barnen klumpar ihop alla ord när de ska lära sig skriva, när de inte särskriver förstås.

Det var inte förrän någon gång mellan 600- och 800-talet inpå vår tideräkning som man började ha riktiga, fysiska, mellanrum mellan orden. Men det är inte heller riktigt sant, eftersom ett annat mellanrum, lyrikens, epikens och dramats radbrytning, funnits där hela tiden. Fast det är mycket oklart hur skriftliga rutiner för det vi kallar versens ojämna högermarginal etablerades.
All litteratur kommer ur en muntlig tradition. Meter och rim och den rätta pauseringen lärdes utantill. Bokstavsraderna skrevs ner som ett stöd för minnet. Var versen och strofen slutade, gav sig självt.
Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i skrift markera radslutet. Det var ont om plats på skriftrullar av papyrus och skinn och ofta suddades text ut både en och flera gånger för att lämna plats åt ny, så kallade palimpsest. I stort sett hela den antika litteraturen har förmedlats till oss via avskrifter nedtecknade ett antal århundraden efter Kristi födelse.

Från och med femhundratalet är Codex, alltså den nutida bokformen, som utvecklats ur de romerska vaxtavlorna, vanligare än skriftrullarna, och då blir också ordmellanrummen mer konsekventa. Men det är inte förrän boktryckarkonsten i pedagogisk och demokratisk anda massproducerar till en större intresserad allmänhet, som mellanrummet införs som ett skiljetecken över hela linjen.
Indraget, det som markerar nytt stycke, och blankraden, det som markerar nytt avsnitt, är enligt Siv Strömquist och andra även de skiljetecken.
Mellanrummet, mellanslaget, blanksteget, indraget, blankraden och radbrytningen är de mest sociala och relationella av skiljetecken. De betyder och är ju bokstavligt talat ingenting utan andra tecken i skriftsystemet. De är en del av underlaget mot vilket bokstäver och övriga tecken avtecknar sig och påminner på grund av det om textens fysiska sida. Därför kan deras utsträckning och betydelse tänjas och förskjutas mer än andra tecken, utan att helt gå förlorad.

Gör ett extra blanksteg mellan två ord i en text du håller på med. Det ser lite konstigt ut, men meningen förändras inte nämnvärt. Gör ett blanksteg till, det hela fortsätter att beteckna i stort sett samma sak, men man börjar ana att något modererats eller fogats till, men vad?

Det är en öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för den delen.

Stéphane Mallarmé, den franske poeten och modernisten, utnyttjade mellanrummets ambivalens till fullo. Han drog konsekvenserna av att det faktum att det inte finns någon exakt gräns mellan mellanrumstecknet och den omgivande satsytan:

bortom inlärda beräkningar
och med tiden glömda handgrepp

förr höll han rodret

närmade sig hans fötter
från horisontens obrutna linje

Det var några rader ur Mallarmés dikt "Ett tärningskast" från 1897, i översättning av Harry Järv. Det avsnitt jag läste består av fem radbrytningar och tre strofer med blankrad emellan. Raderna saknar stor bokstav och andra interpunktionstecken än mellanrum. Alla rader börjar på olika platser i sidled. Det är en öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för den delen. Det beror på satsernas grammatiska ofullständighet, men kanske framför allt på att mellanrummen mellan orden å ena sidan pekar på teckensystemets kronologiska pauser och å andra sidan på ordens fysiska rum, som vi talat om förut, på texten som bild.
Jag valde att läsa med något förlängda pauser vid radbrytningarna och ännu lite längre vid blankraderna, men ingenting som tidsmässigt skulle motsvara de utsträckta tomrummen mellan satserna. Det skulle betyda att jag tolkade dikten som bild snarare än att följa interpunktionens regler för utsträckning i tid.

Någon som däremot utarbetat helt egna och strikta regler för hur hans dikter ska läsas högt är den samtida franske poeten Claude Royet-Journoud. Här rekommenderas man som uppläsare att ta med sig tidtagarur – och det är fem sekunder för radbrytning, tio sekunder för blankrad och femton sekunder för ny sida som gäller. Jag minns hur stolt jag var när jag vid en uppläsning på Kulturhuset i Stockholm år 2001, läste upp översättningen av en tjugo minuter lång dikt och missade längden på Royet-Journouds egen läsning med få sekunder.
Det känns passande att avsluta med några rader ur hans dikt "En tydlig riktning" i översättning av Jonas (J) Magnusson, så att ni får njuta av mellanrummens på en gång exakta och mångtydiga poesi. Den som har ett tidtagarur tillgängligt får gärna kolla mig:

på botten

alfabetet med förfadern

är det en sjö

denna tillgänglighet hos ögat?

kroppen glider dit

från ett ord som skall bekämpas

den tvingar djuret

att oavbrutet förflytta sig

Jörgen Gassilwski, författare

Episode 021: Meal Planning Made Easy