Henrik Nilsson besöker Borges gamla övergivna bibliotek i Buenos Aires och funderar över den intrikata frågan om hur man ska sortera sitt bibliotek.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 22 januari 2019.

För en tid sedan besökte jag Buenos Aires för första gången. En dag gick jag till Nationalbiblioteket. Inte till det nuvarande nationalbiblioteket som uppfördes i brutalistisk stil på 70-talet i stadsdelen Recoleta. Utan till det gamla, på Calle México – det som författaren Jorge Luis Borges länge var chef för och som också förekommer i flera av hans berättelser. Det är en bedagad byggnad där det växer ogräs på taket och som idag hyser det lite bortglömda Nationellt centrum för musik och dans. Jag frågade en vakt om jag kunde få se mig om där inne. Han skakade först på huvudet, men efter en kort pratstund gick han med på att visa mig den stora läsesalen. En vit skyddsduk hängde från taket i det ståtliga men övergivna rummet. Längs väggarna och på balkongerna stod alla de höga bokhyllorna kvar. I sirliga bokstäver kunde man fortfarande läsa namnen på avdelningarna, som Historia, Geografi och Filosofi. Men det kändes som att träda in i ett bibliotek efter ett långvarigt krig eller en allvarlig naturkatastrof – för vart jag än vände mig gapade alla bokhyllor tomma.

... en hylla där böckerna blandas huller om buller utan några principer – den påminner om en utbrytarnation med omstritt territorium och opålitlig regering

Den argentinske författaren Alberto Manguel, som också har varit chef för Nationalbiblioteket i Buenos Aires, berättar i sin bok Nattens bibliotek om hur han redan som sjuåring hade skapat ”ett Alexandria i miniatyr” och hela tiden organiserade böckerna i det på nya sätt. Ibland efter storlek, så att böcker med lika långa ryggar hamnade bredvid varandra. Andra gånger efter ämne, så att sagoböckerna placerades på en hylla och böckerna om vetenskap på en annan. Den vuxne Manguel skriver att han ibland har funderat på att ha en särskild avdelning som består enbart av hans mest tummade volymer.

När man ska inrätta sitt privata bibliotek har man förstås en annan frihet än på ett offentligt bibliotek. Själv organiserar jag mina skönlitterära böcker enligt de språk som författarna skriver på, och sedan samlar jag andra böcker ämnesmässigt, till exempel reseskildringar och ordböcker för sig. Men jag har alltid åtminstone en hylla där böckerna blandas huller om buller utan några principer – den påminner om en utbrytarnation med omstritt territorium och opålitlig regering.

I flera av den uruguayska författaren Carlos María Domínguez böcker finns en återkommande gestalt. Det är den excentriske bibliofilen Carlos Brauer som tillbringar sin tid på antikvariaten i Montevideo och sedan sitter hemma och sträckläser böckerna han köpt. I Domínguez mest kända roman La casa de papel – Huset av papper – får vi veta mer om den mystiske Brauer, som lever ensam i ett hus med 20 000 böcker. Särskilt då om hans egensinniga sätt att organisera denna väldiga boksamling. Brauer vågar aldrig ställa författare som blivit fiender bredvid varandra, till exempel García Márquez och Vargas Llosa. Han ändrar också hela tiden placeringarna på sina böcker, i takt med att han upptäcker nya släktskap eller avstånd mellan dem. Med tiden utvecklar Brauer ett avancerat matematiskt system för att organisera sitt bibliotek, som ingen annan förstår sig på. Efter att han en sen kväll glömt ett tänt stearinljus och en brand brutit ut, har Brauer spårlöst försvunnit. Innan dess har någon skymtat en samling böcker som organiserats på ett hittills helt okänt sätt i hans hem – enligt den överraskande formen av en människokropp.

Men det finns också sådana böcker som drar sig undan alla försök till klassificering. En sorts särlingar eller udda figurer i böckernas persongalleri. De kan ha hamnat hos en på de mest skilda sätt – böcker som man kanske hittat kvarglömda i en tågkupé eller som man fått syn på i någon second hand-butik och som utövat en märklig dragningskraft just eftersom de tett sig så annorlunda. Ibland hittar man dem i trälådor utanför antikvariaten, där sådant slumpas bort som egentligen inte går att sälja. Där uthärdar de kylan och vinden tills någon förbarmar sig över dem. Men när man kommer hem vet man inte var man ska ställa dem, vilka andra böcker de hör samman med. De påminner om bekantskaper som har dykt upp på de mest oväntade sätt i livet.

Det är inte utan en viss ömhet som jag tänker på egna sådana böcker som jag inte vet var jag ska placera men som jag heller inte kan göra mig av med. Som den där gamla reseskildringen jag haft nästan så länge jag kan minnas, Georg Stenlunds Señor Trampa från början av 40-talet. Den berättar om hans vagabondliv i Mexiko – men på internet hittar jag inte det minsta spår av varken författaren eller boken. Ändå kan jag inte låta bli att öppna den på måfå, slå upp ett av alla äventyr, som när han simmar bland giftormar i någon insjö eller hamnar i fängelse efter ett slagsmål i hamnstaden Tampico.

Eller den där underliga boken som jag en gång fick av en turkisk författare på en litteraturfestival i Istanbul. Han hade inte bara gjort sig en förmögenhet i den kvinnliga underklädesbranschen, utan också skrivit en rikligt illustrerad bok – Sütyen – om behåns historia, där författaren poserar bland lättklädda skyltdockor på baksidesbilden. Bland böckerna jag inte vet var jag ska göra av finns också den gammalmodiga arabiska parlören som jag köpte i Syrien långt innan kriget bröt ut. Där får man lära sig hur man kan köpa Shakespeares samlade verk, eller hur man ber hotellpersonalen att skicka upp penna, bläck och papper till ens rum. Och hur skulle jag någonsin kunna göra mig av med Introduktion till spindelstudier från tiden som fältbiolog i tonåren, trots att ingenting tyder på att jag någonsin kommer att börja identifiera olika spindelarter igen. Eller reportageboken Nattens København från 1971, som jag en gång hittade på ett antikvariat i den danska huvudstaden, och som handlar om alla tusentals nattarbetare på tidningsredaktionerna och bryggerierna, sjukhusen och polisstationerna.

Ändå händer det att jag fantiserar om hur de en dag ska slå sig samman, ta sig mod och bilda ett annat bibliotek, inne i biblioteket.

Vissa av dessa böcker har jag ibland förpassat till någon kartong i källaren. En dag har jag fått syn på dem igen, när jag letat efter annat, och drabbats av dåligt samvete, dammat av dem och tagit upp dem i värmen igen. Sedan dess ligger de lite här och var i hyllorna, flyttar runt utan att hitta någon definitiv position. Ibland har jag funderat på att samla dem, låta dem stå bredvid varandra. Men jag låter bli. Jag vill inte ordna dem, utan behålla dem utspridda. Ändå händer det att jag fantiserar om hur de en dag ska slå sig samman, ta sig mod och bilda ett annat bibliotek, inne i biblioteket. Hur Señor Trampa slår följe med skyltdockorna i underkläder, spindlarna och nattarbetarna i Köpenhamn gör varandra sällskap, och tillsammans bildar ett hemlighetsfullt förbund, en särlingarnas kanon som spränger alla klassifikationer och kategorier. Och i samma stund vet jag att jag aldrig kan göra mig av med dem. Att inte gallra ut dessa böcker, att mot alla odds försvara dem, är kanske också att försvara det udda i sig själv, att inte gallra ut det omotiverade och överraskande inom sig. Vem – frågar jag mig – vill vara ett bibliotek där allting står i rätt ordning?

Henrik Nilsson, författare och essäist

Sändes första gången 14-1-2020

Minnesota Vikings predictions: Kevin O’Connell, training camp and more