En gång sågs husen som magiska, idag gör vi bostadskarriär. Vad går förlorat i utvecklingen? Vincent Flink Amble-Naess funderar över frågan medan han tar oss med till en medeltida fransk bondby.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-02-27.

När jag sluter ögonen och tänker tillbaka, framstår mitt barndomshem som vore det beläget i en sagovärld. Jag minns den vita kakelugnen, fönstret i burspråket och det svala stengolvet i köket. Alldeles tydligt minns jag också vårt trapphus, som var mejslat i kalksten och innehöll koraller och avlånga snäckskal. När vi återvände från en middag och jag pendlade mellan sömn och vakenhet i min mammas famn, verkade fossilen nästan ha satts i rörelse, liksom burna på vågor från urtiden.

Om en vuxen hade berättat för mig då, att vårt hus hade en själ som skulle överleva oss alla, hade jag betraktat det som en självklarhet.

Kanske är det lätt att avfärda det som en föreställning som hör barndomen till. Men kanske ändå inte.

Storinkvisitorn Jacques Fournier var under början 1300-talet biskop i den sydfranska staden Pamiers. Senare skulle han bli påve i Avignon under namnet Benedictus XII, men det låg ännu långt in i framtiden. Som ung man ledde han inkvisitionen i den lilla byn Montaillou i Occitanien. Och hans still var verkligen inkvisitorisk. Till skillnad från sina yrkesbröder tillgrep han tortyrredskapen bara i yttersta nödfall. Istället utsattes hans offer för en serie extremt detaljerade korsförhör. Utfrågningarna rörde alltifrån teologi till sexualitet, lantbruk och djurhållning. Metoden var inte olik den Sokrates hade tillämpat i sina samtal med atenarna.

Fourniers syfte var att kartlägga en sekt av albigenser som utmanade den katolska läran. Det ryktades att bönderna hade övergett monoteismen, och blivit övertygade om att världen var ett slagfält mellan ljus och mörker. Genom inkvisitorns utfrågningar framträdde sakta men säkert en bild av lokalinvånarnas mycket säregna föreställningsvärldar. Inte minst deras syn på sina bostäder var av intresse.

Man bör hålla i minnet att bybornas yttranden var vittnesmål som avlades inför en fientlig domstol. Av det som sades mellan skål och vägg finns nästan ingenting bevarat. Liksom senare tiders väckelserörelser var det nämligen i just hemmen som gudstjänsterna ägde rum. De troende samlades i köken, kring eldarna och på jordgolven. Där tog de varandra i händerna och viskade sina trosbekännelser om världsalltets delning mellan godhet och ondska. Det var också där de fick veta att det skulle komma en dag då slutstriden skulle stå, och de rättrogna skulle vara kallade att ta till vapen mot mörkret och mot den ogenomträngliga natten.

Kanske bidrog dessa predikningar till albigensernas syn på sina hus som magiska. De byggnader som inhyser så ödesmättade förkunnelser måste trots allt upplevas som ganska speciella.

Kunskapen om livet i den lilla byn har nått världen genom historikern Emanuel le Roy Laduries klassiska studie ”Montaillou. En fransk bondby”. Boken är baserad på de domstolsprotokoll som fördes av Fournier under inkvisitionstiden. Ett av dokumenten rör en kvinna vid namn Madame Garaudy. I sitt vittnesmål beskriver hon hur irrlärorna spred sig som en pest mellan husen. När idéerna väl hade fått fäste, tänkte hon sig, satte de sig bokstavligt talat i väggarna. Därefter gick de inte bort på åtminstone fyra generationer. Byborna i Montaillou talade om lojala hus, om svekfulla hus, om troende hus och om kätterska. Det var ingen metafor, eller åtminstone inte bara. Mycket tyder på att själva byggnaden ansågs vara magisk eller på något vis besjälad. I en arvstvist beskrivs familjens stuga som ”en fortsättning på den avlidne herrens person” och till och med som ”den verklige herren över de tillgångar som utgör arvet”. Därtill var det inte ovanligt att delar av familjeöverhuvudets lik inkorporerades i byggnaden. Naglar och hår petades in mellan plankorna eller blandades i det klenbruk som bildade väggarna i de förmögna familjernas bostäder.

Trots att byggnaden var så viktig för byborna har forskningen visat att priset på ett nybyggt hus var extremt lågt. Anledningen torde ha varit en bristande efterfrågan. Till skillnad från på vår egen bostadsmarknad, hörde det nämligen till ovanligheterna att en människa bytte bostad.

I en häpnadsväckande passage av le Roy Laduries bok beskrivs hur myndigheterna bestraffade ett hus som hade brutit mot reglerna: Inte invånarna, alltså, utan själva fastigheten. En lösmynt kvinna kikade in genom en springa i dörren till sin granne och fick där syn på den kätterska predikanten Pierre Authié som höll en hemlig mässa. Efter att hon angivit honom gjorde man omedelbart slag i saken. Huset där Authié hade predikat brändes ned till grunden. Om man inte renade platsen med eld, uppgav en av bönderna, riskerade man att irrlärorna hoppade som loppor till de intilliggande husen.

Bybornas uppfattningar om sina bostäder framstår som bisarra för den moderna läsaren. Men kanske beror det delvis på att vi har blivit förhärdade. Marknadens realiteter har fått oss att betrakta våra bostäder inte i första hand som hem, utan som varor att köpa och sälja för pengar. Med tanke på urbaniseringen och befolkningsökningen, är det svårt att föreställa sig hur det skulle kunna förhålla sig annorlunda. Men det förändrar inte faktumet att det vid sidan om fördelarna – att fler människor får någonstans att bo – också kan finnas vissa nackdelar. Ett exempel är just denna instrumentella uppfattning av hemmet, en uppfattning som reflekteras i ett modeord som ”bostadskarriär”.

Under arbetet med den här essän var jag en eftermiddag ute och promenerade i närheten av mitt barndomshem, i skuggan av Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Av en händelse stod ytterdörren till byggnaden öppen. Jag stannade ett ögonblick och såg in. Porten var mindre än vad jag mindes den som. Dessutom var trapphuset ostädat och taklampan flimrade på ett sätt som ingav misstankar om dålig ekonomi i föreningen. Trots dessa prosaiska inslag var det något särskilt över platsen. Kanske hade jag sovit för lite, eller också berodde det på att jag hade hoppat över frukosten, men på något sätt fick jag för mig att jag hörde hemma där och att det var nästan brottsligt att jag hade flyttat därifrån.

Den där tanken skakade jag naturligtvis av mig så snart jag gick vidare. Jag är egentligen inte en vidskeplig person. Inte egentligen. Men ibland tänker jag mig ändå att det är just barnets syn på världen som en förtrollad eller magisk plats, som är den mest naturliga för oss. Kanske, tänker jag mig, kan hela vår uppväxt ses som en rekapitulering av idéhistorien.

När vi är små är allting dunkelt. En eld brinner i natten och kastar långa skuggor över väggarna. Lågorna fladdrar och barnet tycker sig ana en själ bakom rörelsen. Så kommer upplysningen, solen stiger och skuggorna bleknar. Och visst ser man världen lite klarare. Men kanske blir man också bländad.

Vincent Flinck Amble-Naess, frilansskribent och läkare

Litteratur

Emmanuel Le Roy Ladurie: Montaillou – en fransk bondby 1294–1324. Översättare: Jan Stolpe. Natur & kultur, 2019.

Tottenham Pod | 20 Ls in All Comps | Tottenham Hotspur FC Podcast