Olle Hedberg debuterade 1930, skrev ett 40-tal romaner och valdes in i Svenska Akademien. Men själv drömde han om något annat, berättar Elisabeth Lindfors i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-09-12.

Den 20 september 1974 hittas Olle Hedberg död i sitt hem. Alltsedan ungdomen drömmer han om döden som befriare men blir 75 år gammal innan han tar sitt liv.

Vad har hindrat honom?

1962 skriver Hedberg i den självbiografiska ”Mitt liv var en dröm”:

”Jag blev mycket tidigt övertygad om att Gud finns. Där förelåg ingen tvekan. Jag visste det.

Gud finns. Att dö är att få komma till Gud. Hos Gud är det bättre än på jorden.

Vad är det?

Jo, det är att människan måste längta och trängta efter att få dö. Ju förr dess hellre.

Man kan inte anmärka på logiken i detta resonemang.”

Hedberg är en produktiv författare, hela fyrtiosex romaner hinner han skriva och på nästan samma tema, det lilla och borgerliga livet som han skyr.

Skriver han för att överleva i sitt eget fängelse?

Redan i debutboken, ”Rymmare och fasttagare” (1930), visar han sin tematik, som kan påminna om Lars Noréns tidiga pjäser, men utan de slagfärdiga replikerna. Den unge huvudpersonen Niklas Lissman är en stum men observant iakttagare. I början av romanen dukas upp till en middagsbjudning hemma hos familjen och iakttagelseförmågan, när Niklas i tysthet dissekerar vad som gömmer sig bakom gästernas konversation, är fenomenal.

Efter middagen funderar han: ”Vilken löjlig tanke, att jag skulle arbeta och anstränga mig, konkurrera, knuffas och skuffas, visa ambition – för att till sist få bli som en av er. Skryta och skrävla, tala om var man har varit, pråla med sin bildning, med sitt inflytande, med sina pengar, grina upp sig och göra sig till. – Det stockade sig i halsen på honom, han kunde inte ens för sig själv artikulera, vad det var, som ingav honom denna ovilja. Han ville inte vara med, han ville göra någonting annat, bli någonting annat.”

Den unge Lissman, som vantrivs i skolan och i sitt hem där en styvmor härjar, rymmer, bokstavligen, till skogs. Under tiden som avfälling rannsakar han sig själv.

Och han är mycket bestämd med löftet: Att han aldrig ska gifta sig.

I en scen sitter han i diket med en pistol och undrar om det inte är bättre att skjuta sig än att återgå till civilisationen. Han ifrågasätter sina egna motiv och handlingar och genomgår, på så sätt, ett slags reningsbad. Så småningom återvänder Lissman till det trygga livet i Stockholm, tas om hand av en bekant till familjen Lissman samt senare, som vuxen man, försörjer och fostrar sina båda halvbröder.

Liksom Hedberg tar Lissman ansvar för de sina och i författarens fall innebär det att han kommer allt längre ifrån sin dröm om döden som en befriare. På tjugotalet när Olle blir gift (hans uttryck) med Ruth Collin (han kallar henne Chloë) som han träffar under studietiden på Stockholms Högskola flyr paret Stockholms litterära kretsar och bosätter sig på en liten gård i Verveln i Östergötland. Förhållandet mellan dem kan inte beskrivas på annat sätt än som symbiotiskt och rent märkligt är det att han som föraktar det lilla livet väljer att leva i den minsta av världar, i det närmaste isolerad från omvärlden tillsammans med sin kvinna.

Föraktet för kretsarna i Stockholm hindrar inte paret Hedberg från att utnyttja sina kontakter i den litterära världen. Olle har skrivit en historisk roman som visserligen refuseras av självaste Fredrik Böök men ändå får ett gott omdöme och när Olle ska debutera med sin första roman använder sig hustrun av Bööks positiva omdöme på ett skamlöst sätt.

Manuset har hamnat på villovägar och Ruth tar helt enkelt tåget till Stockholm med Bööks lapp i fickan, med manuset under armen och den nyfödda dottern Birgitta i knäet. Hon inkvarterar barnet hos en väninna, köper en ny hatt och stegar upp till Thorsten Laurin på Norstedts. Som bevismaterial för det ”utmärkta” manuset visar hon upp Bööks lapp, romanen antas och Fredrik Böök sväljer och förlåter. Under tiden går Olle omkring i Verveln och senare ska han skriva: ”Jag är såld…”

Varför dröjer då Hedberg så länge med att debutera?

Enligt honom själv tänker han sig att han redan från barnsben är författare, född till författare alltså, ändå dröjer det tills han är drygt trettio år.

Mellan raderna i Ruth Hedbergs brev till släkt och vänner kan man ana att Olle inte är tillfreds med att vandra omkring i trakterna kring Verveln och betrakta livet men det är först 1928 när Ruth väntar barn som han börjar skriva ”Rymmare och fasttagare”. Paret har ont om pengar, vatten finns inte indraget i huset och inte heller värme, förhållanden som passar illa för ett nyfött barn. Kanske är det ett klassiskt scenario, familjen väntar tillökning, fadern ser sig som familjeförsörjare och tar sig själv i kragen. Men Olle Hedberg som är en ”rymmare” och som har haft döden som möjlig flyktväg blir genom faderskapet fasttagen av själva livet. Som förälder förbjuder Olles moral honom att ens överväga självmord, att lämna en liten hjälplös människa i sticket är ett omöjligt alternativ. I maj 1929 föds dottern och hösten 1930 utkommer alltså Hedbergs första roman.

Efter debuten följer i stort sett en roman varje höst, i välartade borgerliga familjer blir hans alster årets julklapp, och från debuten till författarens död utkommer hans böcker på P. A. Norstedts och Söners förlag. Ruth Hedberg skriver rent och bedömer Olles manus, hindrar ovälkomna gäster, ger honom arbetsro och står för det praktiska, en klassisk författarhustru med andra ord. Hon som har doktorerat på Anna Maria Lenngren och under pseudonymen Elsa Eschillius utkommer med ett par egna romaner samt anmäler litteratur, bland annat i tidskriften Idun, blir på gott och ont Vervelns egen gårdvar.

Kan vi utgå ifrån att utan Chloë hade Olle Hedberg knappast kommit sig för med någonting annat än sina rymningsdrömmar?

Till sin död är Olle Hedberg läst och hyllad, även om populariteten sjunker på sextiotalet. 1957 väljs han in i Svenska Akademien på stol nr 6 men vid den tiden har hans älskade Chloë drabbats av cancer och redan 1959 avlider hon i sviterna efter en operation.

På moderns dödsbädd lovar dottern Birgitta att ta hand om sin far. I samma veva gifter hon sig med Svante Milles som är införstådd med äktenskapets förutsättning, den att hon även har en plikt mot fadern att uppfylla. På sätt och vis blir hon den nya Chloë i Olles liv.

Sommaren 1974 semestrar Olle och Birgitta samt, periodvis, Svante i Verveln som med åren har förvandlats till ett fritidshus. Man tar det lugnt, ansar trädgården, solar, badar och plockar bär. Men en augustidag drabbas, utan förvarning, Birgitta av en aneurysm (bristning) i hjärnan. Olle finner henne på köksgolvet, han kallar på ambulans men hon går inte att rädda och några timmar senare dör hon på sjukhuset i Linköping.

Olle Hedberg håller hårt om sorgen efter sin lilla skyddande familj, ingen ska se hans svärta, men nu är han ju äntligen befriad, om än ofrivilligt, från föräldraskapets fasthållande och några veckor senare tar han sitt liv, efter att först ha bränt alla brev, fotografier och manuskript inom räckhåll. Hans sista roman handlar om två unga människor som möts på ett tåg, den ena på väg hem från och den andra på väg till en begravning. Den utkommer postumt och bär titeln: ”Tänk att ha hela livet framför sej”.

Elisabeth Lindfors

Pourquoi l’Allemagne ne vote pas la fin du moteur thermique ?