Sofie Twal Hedman & Mia Fernando: Om uppväxten i Karisma Center
Feb 21, 2025
auto_awesome
Systrarna Sofie Twal Hedman och Mia Fernando, båda författare, delar med sig av sina erfarenheter från uppväxten i den kontroversiella frikyrkan Karisma Center. De diskuterar hur framgångsteologi formade deras liv och de känslor av ångest och prestationskrav de upplevde. Genom personliga berättelser belyser de hur tystnad och krav på lojalitet påverkade deras relationer. De reflekterar också över hur deras upplevelser har format deras identiteter och den inverkan som skräckbilder av den andliga verkligheten hade under deras barndom.
Systrarna Sofie och Mia utforskar hur en prestationsinriktad kultur inom Karisma Center skapade psykisk stress och känslor av ensamhet.
Deras berättelse belyser farorna med en isolationistisk gemenskap där kritik betraktas som synd och tystnad leder till tragedier.
Deep dives
Bakgrunden till boken
Den valda titeln på boken, "Även den minsta fanatiker behöver sova ibland", har sitt ursprung i en personlig berättelse från författarnas tonårstid. Ett foto från en kristenkonferens där en av författarna som ung tonåring ligger och sover blev inspirationen bakom titeln. Boken handlar om Karisma Center, en pingstförsamling i Stockholm som grundades 1996 och gick i konkurs 2005, och erbjuder en inblick i författarnas uppväxt i denna miljö. Deras föräldrar var aktiva inom pingströrelsen, även om familjen saknade regelbundet engagemang i en församling under deras tidiga år.
Personliga erfarenheter och dagböcker
Boken innehåller inte bara en objektiv berättelse om rörelsens uppgång och fall utan också personliga insikter och känslor från författarnas tidiga liv i församlingen. De beskriver hur de delade sina dagboksanteckningar med varandra, vilket ledde till erkännande av gemensamma erfarenheter av prestationsångest och dåligt mående. Tystnadskulturen inom familjen och församlingen hindrade dem från att diskutera sina känslor, vilket förstärkte känslan av ensamhet. Författarna reflekterar över hur den starka uppmaningen att älska Gud och leva efter församlingens normer ledde till en destruktiv prestationskultur.
Framgångsteologi och kontroll
Karisma Center präglades av framgångsteologi, en tro på att om man lider och älskar Gud tillräckligt, kommer man att belönas med lycka och framgång. Denna tro inkluderade också idéer om att ekonomiska framgångar och hälsa var indikatorer på ens religiösa tillstånd. Förhållningssättet förde med sig ett tryck att visa sig lyckad, vilket resulterade i en mental stress och kroppshat bland många medlemmar. För att upprätthålla denna norm förespråkade församlingen ofta att kritik och tvivel betraktades som synd, vilket bidrog till att medlemmar höll tyst om sina problem.
Konsekvenser av sekteristisk kontroll
Den starka kontrollen inom Karisma Center resulterade i att medlemmar upplevde svårigheter att söka hjälp utanför församlingen, vilket ledde till tragiska konsekvenser. Författarna beskriver hur de som unga ledare hamnade i en situation där de inte kunde hjälpa en medlem med svåra hemförhållanden på grund av församlingens sekretessregler och en motvilja mot att involvera externa instanser. Tragiskt nog ledde detta till att den unga medlemmen tog sitt liv efter församlingens fall, vilket illustrerar de farliga implikationerna av en isolerad och kontrollerande miljö. Författarna reflekterar över hur tystnaden kring sådana tragedier kan förvärra problematiken och undvika nödvändig uppmärksamhet från samhället.
Gäster i veckans podd är systrarna Sofie Twal Hedman och Mia Fernando. De är aktuella med boken »Även den minsta fanatiker behöver sova ibland« som handlar om deras uppväxt i den omstridda frikyrkoförsamlingen Stockholm Karisma Center. Genom personliga dagboksanteckningar och djupgående reflektioner skildrar Sofie och Mia en miljö där individens framgång sågs som ett tecken på andlig renhet, där lojalitet premierades och där tvivel betraktades som en brist. Rädslan för att inte duga drev dem att anpassa sig – men också att tystna.
Hur påverkas ett barn av att växa upp i en gemenskap där kritik ses som synd? Vad händer när en församling faller samman och medlemmarna lämnas att omdefiniera sina liv? Och hur ser arvet från den här rörelsen ut i dagens Sverige?