Globaliseringen har gjort små folkgrupper rädda för att förlora sin identitet. Men samma globalisering gör det möjligt för dem att driva sin sak, konstaterar författaren och journalisten Per J Andersson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag kliver av lokalbussen i byn i dalen mellan bergen är jag övertygad om att jag befinner mig i Italien. Men vägskyltarna får mig att tvivla.

Urtijëi står det på skylten som meddelar byns namn. Och det låter inte särskilt italienskt i mina öron.

Förvirringen ökar när jag ser ytterligare två ortsnamn: först Ortisei och sedan Sankt Ulrich in Gröden.

Till slut fattar jag att byn har tre namn. Ett italienskt, ett tyskt och ett … ja vadå? Urtijëi? Vad i hela friden är det för språk?

Men småfolkens återkomst handlar också om en motreaktion på globaliseringen.

När jag nästa morgon börjar min semestervandring i de italienska Dolomiterna ser jag män i lederhosen som spelar dragspel och kvinnor i dirndl som joddlar för turisterna i bergsstugorna.

Då inser jag att i detta Europa med gränser som är resultat av krig och kompromisser finns så många folk och språk som hamnat på ”fel” sida av en gräns. Några av dem som drabbades var invånarna här i Val Gardena.

Vandringsguiden berättar om hur folken i dalgångarna i Dolomiterna redan på 1300-talet blev en besittning i Habsburgska riket. Sedan gör han ett stort hopp fram till slutet av första världskriget då Österrike-Ungern upplöstes i sina beståndsdelar och Italien fick en liten bit av imperiet, som tack för att man allierat sig med britterna, fransmännen och amerikanerna.

Så kom det sig att sydtyrolarna fick italienska pass trots att man i själ och hjärta fortfarande kände sig som en del av Österrike. I de här dalarna i Dolomiterna har man aldrig tvekat om den politiska och kulturella samhörigheten med sina tysktalande grannar norr om Brennerpasset.

Men ännu saknas en bit i Sydtyrolens språkpussel.

Vad var det tredje språket på vägskylten?

Bergsguiden ser chockad ut när jag ställer frågan.

– Herregud, utbrister han, har du aldrig hört talas om ladinerna?

Nej, det hade jag ju inte, men nu har jag det. Och i före detta diplomaten Ingmar Karlssons nya bok ”Småfolkens historia” får jag lära mig mer. För här berättar han grundligt om ett tjugotal europeiska minoritetsfolk som inte glömt sina lokala språk: från Baltikums ursprungsfolk, liverna i dagens Lettland, till Balkans urinvånare, vlacherna på gränsen mellan Grekland och Makedonien. Och så då ladinerna, Dolomiternas ursprungsfolk, som bevarat en folklig variant av latin som man en gång i tiden lärde sig av de romerska soldaterna. Efter lång tynande tillvaro är det sedan 1989 erkänt som regionalt myndighets- och skolspråk i en handfull byar och småstäder, som dessutom fått autonom status gentemot centralmakten i Rom.

Andra kvällen i Val Gardena äter jag middag med en kvinna som är född och uppvuxen i dalen. Hon berättar att de lokala skolorna växlar mellan italienska, tyska och ladinska. På en och samma skoldag kan mattelektionen vara på italienska, historietimmen på tyska och naturkunskapen på ladinska. Nästa dag gör man en rockad och kör matten på ladinska och historien på italienska.

Alla lärare måste därför behärska alla tre språken. Och eftersom det bara är de som är födda i de ladinska dalarna som behärskar samtliga språk betyder det att det är omöjligt för en lärare från exempelvis Rom att få jobb här. Språkkravet blir i praktiken ett ursprungskrav.

tack vare en av globaliseringens främsta budbärare – internet – kan de särartsintressen som småfolken står för enkelt spridas långt bortom byn i dalen mellan bergen

När kvinnan från Val gardena berättar slits jag mellan motstridiga känslor.

Å ena sidan känner jag starkt för det omsorgsfulla bevarandet av kulturarvet. Ödet för så många andra minoritetsfolk och småspråk här i världen är ju att de assimileras med majoritetskulturen och försvinner.

Å andra sidan innebär ju bevarandet av ladinskan att det blir väldigt svårt att bli lokalt accepterad om man så bara invandrat från en dal några mil bort där man inte talar ladin.

På sistone har ladinerna och de andra småfolken stärkt sina positioner. Ingmar Karlsson kallar det för en europeisk hembygdsrenässans, där folk som bretoner, cimbrer, elsassare, friser, furlaner, sorber och rutener kräver att få sina röster hörda.

En förklaring är att man i EU:s Lissabonfördrag från 2009 betonar det kulturella och språkliga arvet. Och att Europaparlamentet så sent som 2013 beslutade om utökat politiskt och ekonomiskt stöd till småspråken.

Men småfolkens återkomst handlar också om en motreaktion på globaliseringen. Inströmningen utifrån av idéer, sedvänjor och människor har skapat en rädsla för att man ska förlora sig själv. Därför har allt fler börjat ta reda på mer om sin hembygds historia, språk och dialekter. Och tack vare en av globaliseringens främsta budbärare – internet – kan de särartsintressen som småfolken står för enkelt spridas långt bortom byn i dalen mellan bergen.

Bretoner, cimbrer, elsassare, friser, furlaner och ladiner kan ju nu sitta på ett Starbucks i Rom, Berlin eller New York och dricka caffe latte i pappmugg och samtidigt bedriva superlokal europeisk kulturpolitik via bloggar, nyhetssajter och sociala medier.

Strax efter resan till Dolomiterna besökte jag världens största litteraturfestival som varje år hålls i indiska Jaipur. Och där fann jag en snarlik diskussion om det lokala och det globala.

En stor del av författarna kom från Storbritanniens före detta kolonier världen runt och skriver på engelska. Och ett av framträdandena handlade om en ny gränslös litterär värld och hade döpts till The Empire writes back, efter en snart 30 år gammal klassiker i postkolonial teori. I de före detta kolonierna har en allt större grupp av den bildade klassen övergett sina nationella språk i sin yrkesutövning för att istället diskutera och skriva på engelska. Något som ofta ogillas av nationalistiska politiker i de före detta kolonierna.

En av de indiska författarna på litteraturfestivalen menade att det är de som vurmar för att barnbarnen till imperiets undersåtar måste skriva böcker på sina lokala språk som ger uttryck för en kolonial attityd.

– Vi indiska författare, sa han, måste få skriva på det språk vi själva väljer, och väljer vi engelska är det för att våra idéer ska få maximal spridning.

Den attityden har lett till att centrum för dagens engelskspråkiga litteratur inte är London, utan snarare Lagos, Toronto och Mumbai. Som den indisk-brittiske författaren Pico Iyer sa i ett av festivalens framträdanden, så överglänser idag såväl cricketspelare som författare från de före detta kolonierna sina kollegor i landet där spelet och språket en gång föddes.

Asiatiska och afrikanska författare skriver om sina specifikt lokala erfarenheter, men ser alltså till att sprida sina böcker på ett världsspråk i globala mainstreamkanaler.

Men jag vet ju att de lokala egenheterna lurar någonstans under globaliseringens blanka fernissa.

När man traskar på huvudgatorna och genom affärsgalleriorna i storstäder i Asien, Europa och Amerika och ser samma varumärken och affärskedjor här som där känns det som om världen förlorat både smak och färg, som om alla lokala egenheter suddats ut av en global flodvåg.

Men jag vet ju att de lokala egenheterna lurar någonstans under globaliseringens blanka fernissa. Som i byn i dalen mellan bergstopparna i Dolomiterna, där allt från skolböcker till restaurangmenyer och gatuskyltar är skrivna på såväl ladinska som tyska och italienska.

Samtidigt är jag tacksam för att så många författare i dagens Afrika, Karibien och Asien erövrat engelskan. Allt började med en liten önations ambitioner om ett kolonialt världsimperium, och det känns ju inte så vackert, men resultatet är likafullt att jag och allt fler indier, afrikaner och kariber idag har ett gemensamt språk som gör att vi kan dela lokala erfarenheter med varandra – och hitta beröringspunkter över kultur- och nationsgränser.

Att låta tusen lokala språk blomstra i kontrast till ett gemensamt världsspråk.

Kanske måste det ena offras för det andra?

Nej, givetvis inte. Så svartvitt får vi aldrig föreställa oss världen.

Per J Andersson, författare och journalist

Mer att läsa och titta på

De små folkens historia – minoriteter i Europa av Ingmar Karlsson (Historiska Media, 2018).

The Empire Writes Back: Theory and Practice in Post-Colonial Literatures av Sarah Menin, Bill Ashcroft och Gareth Griffiths (ursprungligen publicerad 1989, en andra upplaga kom på Routledge 2002).

Imagination is no respecter of boundaries, Indian Express 26 januari 2018.

Paneldiskussionen The Empire Writes Back på Jaipur Literature Festival 2018.

Tech stock sale off thoughts