Josefin de Gregorio: "Kvinnor är inte handelsvaror"

Jag har länge tänkt att surrogatmödraskap vore ett bra poddämne. Så såg jag Josefin de Gregorio, författare och litteraturredaktör på Svenska Dagbladet, diskutera detta på Twitter med Teodor Koistinen (som är en vän, även om han tycker att jag har fel i mycket). Teodor gillade en kampanj från Moderata ungdomsförbundet, där de skriver att man vill “stärka kvinnors rätt till sin egen kropp” och som ett led i det legalisera surrogatmödraskap. Hennes svar var: “Legalisera surrogatmödraskap är ett steg i helt fel riktning. Kvinnor är inte handelsvaror.”

Efter det följde en mycket kort debatt som slutade i att de kom fram till att de inte höll med varandra och inte skulle nå längre. Jag tänkte att jag skulle utmana Josefin, och mig själv, med svåra frågor om surrogatmödraskap.

Min ingång är att jag har en vän som har fått två barn med hjälp av en surrogatmamma. Min vän och hans make har gjort det i USA, och det har kostat skjortan för dem. Vilket innebär att mamman har fått bra betalt, och hon har fått god vård. De har också hållit kontakten, som jag förstår saken. Min väns familj – med två män och deras barn – hade inte varit möjlig om inte kommersiellt surrogatmödraskap var tillåtet i vissa amerikanska delstater. Vem är jag, eller någon annan, att sätta mig till doms över det?

Vi pratar om detta och gränserna för vad man kan tänkas få göra med sin kropp. Är allt verkligen till salu? Om inte, hur kan man argumentera för motsatsen?

Från livets början rör vi oss till livets slut och diskuterar dödshjälp. Jag håller just nu på att skriva en essä om detta, och det är en fråga jag diskuterat privat med Josefin under lång tid. Det är också något hon har skrivit om.

En väns mamma avslutade nyligen sitt liv. Det var slutet på en lång process, där hennes lungor successivt lade ned. De började leta transplantation, men på grund av pandemin så drog det ut på tiden. Till sist kunde hon inte andas utan hjälp av en maskin. Så en dag fick hon äntligen nya lungor. Det krävdes ingen återhämtning. Hon var direkt uppe på benen, full av energi. Som ett mirakel. Hon och hennes man, min kompis pappa, köpte nytt hus och en hund. Pensionen de hade sett fram emot tillsammans kunde börja. Sedan började kroppen stöta bort lungorna. Snart var hon sängliggande igen. Varje andetag en kamp. Och några nya lungor kunde hon inte få, ens om hon hade velat. När kroppen skjutit bort ett organ är man inte längre legitim som mottagare. Hon bestämde sig för att sluta äta och dricka och dö. Hela vägen fram till döden var hon klar i huvudet. Hon var sig själv hela vägen, så att säga. Hon var lika beundransvärd i livet som i döden, skulle jag säga. En kvinna som imponerade på dem hon mötte.

Jag måste säga att hennes sätt att hantera döden har fått mig att omvärdera frågan om dödshjälp. Så varför behövde hon svälta och törsta ihjäl? Varför kunde hon inte fått en spruta, som man kan få i Oregon i USA? Det hade förkortat hennes lidande. Här blir frågan religiös. Har man rätt att avsluta ett liv man fått till skänks av Gud? Jag lutar åt ja, Josefin lutar åt nej. Men så är jag en enkel hedning som aldrig riktigt förmår mig bli kristen fullt ut. Jag tror att döden är att föredra framför att förlora sig själv till ALS, demens eller aggressiv cancer. Jag tror jag har rätt, men jag kan ha fel. Hade det inte varit för kristna som trodde på livets okränkbarhet hade aldrig slaveriet avskaffats runtom i världen.

Vi avslutar med en diskussion om den nya regeringens förslag på en ny kulturkanon. Lyssna hela vägen så får ni ett exklusivt boktips av SvD:s främsta bokexpert!

Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

Jag kan också rekommendera hennes skönlitterära böcker Antarktis från 2013 och Samuel är mitt namn från 2017. Hennes essä Emily Dickinson och vulkanerna kom 2019 och fick Gerard Bonniers essäpris året efter. Här kan man läsa allt hon skrivit i SvD.

Battle of ideas

Jag var i London förra helgen och deltog på ett slags debattfestival som kallas Battle of Ideas. Jag kommer återge en del av det som skedde där i nästa text. Mitt bråk med en italiensk socialist, som uppskattade min bråkighet mer än de brittiska, tyska och tjeckiska paneldeltagarna.

Samtidigt passade Unherd på att spela in en intervju med mig som just publicerats på deras hemsida. Intervjuaren Freddie Sayers har fått en del kritik för att han ställde tuffa frågor till mig, men jag tycker att det är precis som det ska vara. Om ens uppfattningar och argument inte tål granskning så kanske de inte är särskilt välunderbyggda till att börja med. (Här kan man läsa en text baserad på intervjun.)

Om ni har missat Freddies intervjuer på Unherd så är det något jag rekommenderar. Han har förmågan att göra samtalet mer konstruktivt med sitt sätt att ställa frågor på. (Dessutom är han halvsvensk och pratar nästan flytande svenska, vilket är mer än man kan säga om min engelska.)

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

---

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe