OBS: Radioessän Svenska författarinnor ägde världen
Har du läst världssensationen Sally Salminen? Vet du vilken kvinna man använde för att sälja in Strindberg i utlandet? Ann Lingebrandt reflekterar över en litteraturhistoria där kvinnor glöms bort.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-04-06.
Vem är artonhundratalets största svenska litterära stjärna? Emilie Flygare-Carlén, förstås. Jaså, du har inte läst någonting av henne? Inte fått lära dig om henne i skolan? Nej, trots att hon var den författare som sålde flest böcker både i Sverige och utomlands är hennes litteraturhistoriska status inte den högsta.
Vid artonhundratalets mitt var hon däremot på allas läppar. I England och USA närmast slogs översättarna om att få lägga vantarna på hennes senaste bok. Recensenter framhävde den snudd på manliga fastheten i hennes berättelser. När hon genomgår en ögonoperation anses det värt att skriva om i ungersk press.
Att Flygare-Carlén producerade så där två romaner om året räckte inte för att mätta läsarnas hunger på svenska familjehistorier. Alltså passade en författare på att skriva egna uppföljare till hennes romaner. Förläggare drog sig inte för att prångla ut andra författares verk under hennes namn. Hon hade blivit ett varumärke. Så till den grad att när August Strindberg senare skulle marknadsföras på tjeckiska, fungerade Flygare-Carlén som draghjälp. Det här berättar litteraturprofessorn Yvonne Leffler i “Swedish women’s writing on export”, en antologi som presenterar ny forskning om svensk litteratur på den internationella marknaden utifrån digitala databaser. Den väcker tankar om att historieskrivning inte är en självklar sak.
De en gång så älskade och sedermera brutalt bortglömda författarna tillhör en egen kategori: de slocknade stjärnorna. De utgör ett slags skuggkanon. Skuggor som berättar om vägar som växt igen, ideal som vissnat.
Att något är det mest uppmärksammade i sin tid behöver ju inte betyda att det har störst chans att överleva. Kanske är det inte så underligt att det som gick hem 1840 inte känns superhett 180 år senare. Men det kan gå betydligt snabbare än så att förpassas till glömskan. Ett exempel på det är Sally Salminen.
I oktober 1936 blir hon, en småbrukardotter från Åland som emigrerat till USA för att bli hembiträde, förstasidesnyhet i New York. Hon har vunnit en svensk-finsk romanpristävling och manuset hon skrivit på under sena kvällar i sin pigkammare ska ges ut. Plötsligt vill alla ha tag i Sally Salminen: journalister, litterära agenter, filmmänniskor. Ena dagen vid diskbaljan, andra dagen ett litterärt stjärnskott – det är en framgångssaga som är helt oemotståndlig i depressionens USA. Det skämtas om den skrivande pigan, hennes arbetsgivare intervjuas och själv är hon så efterfrågad att hon blir gråtfärdig av trötthet.
Jag hade knappt hört talas om Salminen när jag började läsa Ulrika Gustafssons högintressanta biografi ”Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen”, som sätter ljuset på en författare som trots sin berömmelse helt hamnat i litteraturhistoriens marginal. Det var inte bara i USA hon blev en snackis, också hemma i Norden ville alla ha tag i den nya författaren. Hon kan knappt ta ett obevakat steg och turister kommer i båtlaster till Åland och knackar på i barndomshemmet. Dagens Nyheter publicerar en skämtteckning om hur författaren måste fly till Stockholm för att komma undan de påträngande läsarna.
I den mån Salminen fortfarande är känd är det för den prisvinnande debutromanen, ”Katrina”. Att den väckte uppståndelse är inte underligt. Det är en sådan där roman som omedelbart griper tag och målar upp personerna så att man tycker sig ha mött dem i levande livet. Katrina är den stolta bondflickan från Österbotten som förälskar sig i en storskrävlande sjöman och hamnar i det torftigaste rucklet på Åland. Men hon låter sig inte brytas ner. Hon är en torparnas Robinson Crusoe, som kan få äppelträd att växa på en mager berghäll och kräver att också en fattig människa ska mötas med respekt.
När ”Katrina” publicerades fick den översvallande recensioner. Salminen jämfördes med Sigrid Undset och inte minst med Selma Lagerlöf. Och Lagerlöf själv uppskattade boken: ”Ingen, som läser denna bok till slut, kommer att ångra sig”, lovade hon. Redan första året kom romanen ut i femton svenska upplagor och översattes snart till ett tjugotal språk. Hon föreslogs till och med tre år i rad till Nobelpriset i litteratur.
Hur kunde en så omsusad författare sedan bara glömmas bort? Var hon inget annat än ett one-hit-wonder?. Ulrika Gustafssons bok ger en nästan thrilleraktig skildring av hur en författares rykte kan sjunka redan under hennes livstid. Först får Salminens andra bok, ”Den långa våren”, ett något avvaktande mottagande. Sedan får varje nyutkommen bok lite svalare recensioner och med tiden anses författarskapet mer och mer misslyckat. Till slut börjar det till och med ryktas om att ”Katrina” inte så mycket var Salminens eget verk som ett resultat av förlagets kraftiga omarbetningar.
En anledning till skepsisen kan vara att realism och folklivsskildringar inte stod särskilt högt i kurs på den finlandssvenska litteraturscenen. Här var man urban och modern, och skrev stilistiskt experimentella böcker i linje med det europeiska avantgardet. En självlärd kvinnlig proletärförfattare var en främmande fågel.
Vilka mekanismer är det då som gör att vissa författare koms ihåg och andra glöms bort? Popularitet kan i sig vara något som gör att en författare skrivs ut ur litteraturhistorien. Man märker hur föraktet över försäljningsframgångarna dryper när somliga kritiker uttalar sig om Salminen. Folksmak, heter det med avsmak.
Könet är också en faktor, inte minst i kombination med just popularitet. Om vi går tillbaka till artonhundratalet var det i hög grad kvinnornas århundrade. Under några decennier kunde det faktiskt vara en marknadsmässig fördel att vara kvinnlig författare. Det var i första hand de svenska kvinnliga romanförfattarna som översattes och lästes utomlands: tillsammans med Emilie Flygare-Carlén stod Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz för 80 procent av den litterära exporten från Sverige. Långt innan dagens deckardrottningar skapade de en hajp kring svensk litteratur.
Att Emilie Flygare-Carlén var vår främsta litterära exportvara gör henne förvisso inte automatiskt viktigare än kollegan Carl Jonas Love Almqvist, som rönte ett blygsamt intresse utomlands – litteraturhistorien är inte en bästsäljarlista. Men det är påtagligt hur många just kvinnliga författare som har knuffats ut ur litteraturens finrum. Och kunskapen om hur ansedd Flygare-Carlén var ger en klarare bild av tiden och hur historieskrivningens process ser ut. Från att ha tagits på allvar som en författare som konkurrerade med Charles Dickens och Alexandre Dumas och recenserades i högstatustidningar, fick hon stämpeln populärlitteratur. Förödande för det litterära ryktet.
Fördelen med att vara bortglömd är att man kan bli återupptäckt. Att väcka något ur sin dvala har en särskild sorts magi: en blek skugga kan förvandlas till en levande klassiker. Där går Sally Salminens Katrina över fälten, biter trotsigt ihop tänderna och vägrar trots hungern förödmjuka sig. Som hon själv säger: ”här är en torparkvinna som inte böjer sig”. Jag tror inte att hon böjer sig för litteraturhistoriens glömska heller.
Ann Lingebrandt, litteraturkritiker
Litteratur
Yvonne Leffler, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson och Birgitta Johansson Lindh (redaktör Yvonne Leffler): Swedish Women's Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the Nineteenth Century, LIR skrifter, 2019
Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Appell Förlag/SLS, 2019
Sally Salminen: Katrina (1936), Saga Egmont, E-bok, 2019
Sally Salminen: Den långa våren (1939), Saga Egmont, E-bok, 2019