Änglar har vakat över oss sedan urminnes tider. Konstkritikern Nils Forsberg har träffat några av släktets mer sorgsna exemplar i Berlin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.

Den är inte bara rätt ful, den är liten också. Som ett A4-ark ungefär, som ser gulnat och trist ut. Det här visste jag egentligen, men sådant är ändå svårt att förbereda sig på. När jag såg Paul Klees akvarell Angelus Novus från 1920 i verkligheten för första gången fick jag den där känslan man kan få inför något som man hört så mycket om.

Att jaha, är det inte mer än så här?

För det handlar om en bild som lite indirekt blivit, som man säger, ikonisk. Inte för hur den ser ut eller är gjord, utan för att filosofen och kritikern Walter Benjamin, som hade fått målningen av vännen Klee, utgick från den när han, i slutet av 30-talet, skrev det som skulle bli en av hans sista och mest kända texter. Nämligen den om historiens ängel, den som med utbredda vingar färdas med ryggen mot framtiden och med stirrande ögon och gapande mun ser ruinerna torna upp sig vid sina fötter, driven av historiens storm som blåser från paradiset.

”Det är det här som vi kallar framsteg”, skriver Benjamin melankoliskt.

Det är en av de i olika kultursammanhang mest citerade texterna de senaste decennierna. Ruiner, storm, blindhet inför framtiden. Där vi uppfattar en kedja händelser ser ängeln bara en enda stor katastrof.

Andy Warhols Marilynbilder får ursäkta, men Paul Klees gåtfulla Angelus Novus framstår lite som postmodernismens Mona Lisa. En sorgesång över en sönderfallande, fragmenterad värld.

Men vilka är de, änglarna i kultur- och religionshistorien? Enklast är väl att beskriva dem som ett slags gränsfigurer, som kan röra sig mellan olika världar och är lika hemma, eller främmande, i båda.

Ordet ängel kommer från grekiskan via latinet, och betydde från början just budbärare. Gestalten som sådan finns i alla de monoteistiska religionerna, och en teori är att änglarna uppstår när de äldre religionerna, med ett otal gudar som alla har sina särskilda egenskaper och intressesfärer, ska förvandlas till en berättelse där det finns en enda Gud. Det blir ett antal degraderade figurer över och de får bli den nye, ensamme gudens medhjälpare.

Och visst kan man se något änglalikt hos Hermes, budbäraren med sina bevingade skor i den grekiska mytologin? Hos Hermes finns också drag av tvetydigheten hos änglarna. Dessa var nämligen, åtminstone tidigare, inte nödvändigtvis entydigt goda. De beskrivs också ofta som mycket vackra, med androgyna drag. En undflyende, svårfångad och särskilt i äldre tider ofta skrämmande gestalt. En mellanfigur.

I Bibeln finns de med hela vägen, från början till slut. Det är änglar som meddelar Guds vilja till Abram i Första mosebok, det är änglar som blåser i basunerna och slåss mot monster i Johannes uppenbarelser. I Krönikeboken skickar Gud en ängel för att sprida död och förintelse i Jerusalem, och i Matteusevangeliet skakar vakterna av skräck när ängeln kommer ner från himlen till Jesu grav.

Änglar är inte att lita på.

Men de blir mindre skräckinjagande med tiden. Renässansmålaren Rafael blev den som satte den fortfarande allmänna bilden av hur en ängel ser ut, med lockigt hår och rar uppsyn. De som är förebilden för de bokmärken som flickor i alla åldrar samlade på förr.

Men en del konstnärer har sett mer dramatisk potential i dessa varelser, inte minst under åren runt 1900 då symbolismen stod på topp. Schweizaren Carlos Schwabes Der Totengräber und der Totesengel glömmer man inte om man sett den. Där sitter en stram, svartklädd, mörkhårig gestalt på huk vid kanten av en grav. Hennes smala spetsiga vinguddar bildar en gripklo ner mot den arme kyrkogårdsarbetaren som släppt spaden i skräck för dödsängeln. Det är hans tur nu.

En helt annan stämning finns i Hugo Simbergs Sårad ängel från samma tid, den som röstats till Finlands nationalmålning. Två mörkklädda bondpojkar bär en bår där en vitklädd blond ängel sitter med nedböjt huvud. En vinge är blodfläckad, ögonen förbundna och hon håller en bukett snödroppar i handen.

Det är en gripande bild, mystisk men ändå saklig. Pojkarna ser lite trumpna ut men verkar inte tycka det är något konstigt att bära runt på en ängel. Hur har denna ljusgestalt hamnat på en kärv finsk äng? Varför är den sårad? Hur kan en förmedlare mellan världar bli så ömklig?

Men det är inte bara i bildkonsten vi hittar änglar. De finns på film också.

I Wim Wenders Himmel över Berlin från 1987 finns en scen där Peter Falk, känd som den rufsige tv-deckaren Columbo, står vid en ensam kaffevagn. ”Jag kan inte se dig, men jag vet att du är här”, säger han. Han ser inte Bruno Ganz ängel som står intill honom, för änglarna är osynliga för vuxna människor, men en listig gammal kommissarie kan förstås ana deras närvaro. Särskilt som han själv varit ängel, visar de sig. En som lämnat evigheten och valt att bli dödlig, precis som Ganz ängel fundera på att göra.

Peter Falk uppmuntrar honom, berättar hur skönt det är att värma sig genom att gnugga händerna mot varandra, dricka kaffe, kanske ta en cigarett.

Bara två år efter filmens premiär skulle Berlinmuren falla men här är det den delade staden vi ser, med idel ödetomter och ruiner. Det är som att var och varannan scen är genomsyrad av Walter Benjamins text om historiens pågående sönderfall. Människorna, vars funderingar vi får höra när filmens änglar stannar till hos dem och kanske lägger en hand på någons axel, verkar inte ha mycket att glädjas åt heller.

Från skrämmande budbärare utskickad av en sträng Gud i Gamla testamentet, till ett grått 80-talsberlin där Gud nog är död och änglarna är sorgsna, maktlösa gestalter som inte kan förhindra att vi tar kål på världen, eller oss själva.

Inte konstigt att Paul Klees ängel stirrar rakt på oss, som för att säga ”vad håller ni på med?”

Eller så har den drabbats av en helt annan insikt. Bruno Ganz ängel i Himmel över Berlin säger att han vill leva nu och nu och nu, inte bara alltid i evighet. Han vill känna och älska och kanske ta en mugg kaffe en kylig morgon. Det är som med de grekiska gudarna: Man anar att de är avundsjuka på människorna och jävlas med dem för att de kan dö, och det är det enda gudarna inte kan. Änglarna befinner sig i samma belägenhet – de lever inte på riktigt, för de kan inte dö /är odödliga/. Medan vi människor lever en stund på jorden, om det så är bland ruiner.

Som Bruno Ganz säger i slutet av filmen, när han blivit människa: Jag vet nu, vad ingen ängel vet.

Nils Forsberg
konstkritiker

The Privacy Advisor Podcast: Privacy engineering and design with Nishant Bhajaria