Författaren Ester Roxberg reser tillbaka till sitt födelseland Zimbabwe och gräver i en historia som ständigt är i rörelse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-11-30.

Det doftar bränd ved och varm sand i solen utanför flygplatsen i Harare. Där väntar min chaufför. Han kör tetris genom stan till hotellet, genom korsningar utan trafikljus på grund av ständiga elavbrott, förbi de kilometerlånga bensinköerna och jakarandaträdens lila blommor. Går det att färdas tillbaka i historien?
Hit till Zimbabwe flyttade mina föräldrar på 1980-talet för att biståndsarbeta och under dessa år föddes jag. Många gånger har jag hört om min födelse på landsbygden, om hur alla i byn kom och dansade runt med mig och kallade mig för Chiedza, vilket betyder ljus på shona. Pappa frågade, hur kommer det sig att ni visar vårt barn så mycket glädje? "Ert barn?" svarade en man, "Chiedza är vårt barn.” Om dagarna togs jag sedan omhand av en kvinna från byn, Batsi, som lärde mig shona. Nu är jag här för första gången som vuxen men jag har inte glömt dem som höll mig under de åren. Zimbabweförfattaren Panashe Chigumadzi skriver i sin essäbok ”These Bones Will Rise Again” om drömmarna som blir kvar i fotografierna av våra förfäder. Jag tänker på fotografiet av Batsi som alltid stått på mitt skrivbord. Vad drömde hon om? Vi är dem vi är genom de som har kommit före oss och de som kommer efter oss, skriver Chigumadzi. Det kan låta som en banal utsaga, men här är det en kraftfull sanning.

När Zimbabwes historia ska summeras börjar man ofta med befrielsekriget från de brittiska kolonisatörerna och självständigheten 1980, president Robert Mugabe, befriaren som skulle pekats ut som ansvarig för folkmord och som steg för steg förvandlades till en alltmer maktfullkomlig diktator. 2017 tvingades han avgå, men inflationen och det politiska förtrycket upphörde inte. För nationalistiska agendor passar det att beskriva historien som något fast i tiden, med våldsamma kamper och motståndshandlingar som definierande ögonblick. Det är överblickbart, kontrollerbart. Men historien är föränderlig, den lever sin eget liv. Det gäller både för individer och geografiska platser. Chigumadzi liknar historien vid ett vattendrag och för fram de berättelser som format Zimbabwe men som har skrivits ut ur historien.
Jag besöker Nationalgalleriet i Harare, som ställer ut den zimbabwiska konstnären Virginia Chihota. Jag fastnar vid en målning av ett svart skelett i en vit spetskjol. Skelettet håller en färglös blomma i handen och befinner sig i ett rött hålrum med formen av en kista. Målningen har titeln: Vems barn är jag? Frågan stannar kvar i mig medan vi kör genom kåkstäderna och jag ser på allt liv därute. Ett barn säljer majs i en rondell med sina föräldrar. Ett annat barn springer barfota och rullar bildäck i sanden. Jag ser mig själv. Jag förstår att det kan vara provocerande. Mellan oss finns inte bara en bilruta, utan en oöverstiglig skillnad i privilegium. I den raka linjens historieskrivning har jag fötts här, levt mitt liv i det trygga landet i norr och gör nu en rundresa i minnenas allé för att jag har råd och kan. Men det finns en annan berättelse, där jag alltid varit här i röklukten och ljuden av liv. Jag var den stora gemenskapens och kollektivets barn. Och jag är det fortfarande.
Nästa dag åker vi de många timmarna ner till den by där jag föddes. Vi kör bland acacia- och baobabträd, babianer, väggropar och häftiga skyfall som tvingar oss att stanna vid vägrenen. Lokalbussarna kör omkörningstävlingar. Chigumadzi menar att zimbabwiernas sätt att köra har förändrats sedan 1990-talet. Den är ett uttryck för folkets ilska och frustration.
Längs vägarna följer vi de vitklädda folksamlingarna under träden. En ultrakonservativ sekt som befinner sig utanför samhället och förlitar sig på andar och förfäder. En extrem gruppering som sagt, men tron på förfädernas betydelse är den starka kärnan i Zimbabwes kultur. De muntliga historier som lever vidare från generation till generation. Koloniseringen ville skingra och ersätta dessa traditioner och religioner, men de mest framstående kyrkorna i Zimbabwe idag har startats av zimbabwier som kombinerar kristen och traditionell tro. En väg till överlevnad för ett folk som länge stått under kolonialt förtryck.
Zimbabwes historia börjar som sagt inte med britternas intåg. Innan dess hade landet befolkats av bantufolken Shona och Ndebele i nästan 2 000 år. En av alla de mäktiga kvinnor som historien tystat ner är Mbuya Nehanda, ett andligt medium som inte bara ledde Chimurenga, det första befrielsekriget i Zimbabwe, utan också banade väg för det andra stora befrielsekriget mot de brittiska kolonisatörerna. Panashe Chigumadzi menar att ”förfädernas starka roll i Zimbabwe är den intergenerationella andan av afrikansk självbefrielse. Historien är inte linjär, det är ben som går ner i jorden och stiger igen och igen.”

När vi når fram till byn tar jag av mig mina sandaler och går barfota ut i den röda sanden. Allt finns kvar. Huset där min familj och jag en gång bodde, mangoträden och den överbyggda verandan, kyrkan uppe på kullen. Sången från gudstjänsten hörs långt ut i landskapet och när jag öppnar kyrkdörren uppfyller den hela mig, som om jag helt tappar tyngd och jag gråter som om jag aldrig gråtit förut.

Efteråt samlas vi för att dansa och sjunga. Och plötsligt är hon där, Batsi. Hon kramar om mig hårt och skrattar högt, ”Wakadzoka!” säger hon, du kom tillbaka.

Batsi visar mig runt i vårt gamla hus. Jag kan höra min familjs röster från verandan där pappa grillade majskolvar och vi såg mot horisonten om kvällarna. Historien är sin egen och sanningen om oss kan vidgas och förändras i det evinnerliga.

Kobjällrorna ljuder bakom våra röster medan vi promenerar runt i byn. Och jag frågar Batsi om vem hon var som ung, vad hon drömde om. Men hon vill inte byta roller, hon är den som tar hand om och bryr sig om mig. Hon svarar:
“Jag drömde att du skulle bli afrikansk kvinna som jag”.
“Vad innebär det?” frågar jag.
“Att arbeta hårt”, säger hon, “jag lärde dig att laga mat, tvätta, städa och att ta hand om dig själv så att du alltid skulle klara dig själv.”

Vi måste köra igen innan mörkret faller och jag ser Batsi försvinna bakom mig på den dammiga sandvägen. Jag är för all tid omgiven av händer som tog emot mig. Jag är full av hennes liv.

Batsi fortsätter att gå ut och arbeta på majsfälten varje dag. Hon sms:ar från sin gamla Nokiatelefon att hon hoppas resan hem har gått bra.
Vems barn är jag? Ndiri Chiedza. Jag är Chiedza. Barn till en gemenskap som rör sig över alla tider och generationer. Också till dem vars ben går ner i jorden och stiger igen och igen.

Ester Roxberg, författare

Victor Camacho: Artifacts from Ancient Aliens in Mexico