1860 utkom en nederländsk bok som bidrog till mildra det koloniala förtrycket i Indonesien, men som också fick inflytande över svensk litteratur. Jimmy Vulovic berättar om en viktig bok om kaffe.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När pastorn talar känns allt bra igen. Församlingen sitter i det trygga koloniala Nederländerna, med ekonomiska intressen som sträcker sig långt ut i världen. I sin predikan mot allt annat än den egna kristendomen ger han klara besked. Det finns inget att ha dåligt samvete för. Tvärtom. Alla kristna är i själva verket skyldiga att omvända de icke-kristna. Uppdraget är heligt. Och hedningarnas väg till frälsning, förklarar han, går genom hårt arbete. Deras anletes svett är den enda vägen. Så talar han. Kyrkobesökarna, det vill säga kolonialismens vita vinnare, kan andas ut. De kan finna själsfrid i sitt värv, njuta frukterna av den lukrativa handeln. För deras profit är ju sanktionerad av Gud. Det har pastorn sagt.

”Multatuli är den sannaste bok jag läst – fast den blott är en bok om kaffe.” Så skriver Eyvind Johnson i ett brev till författarkollegan och vännen Rudolf Värnlund i juli 1921. Romanen han syftar på är den antikolonialistiska Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner som gavs ut i Nederländerna 1860. Multatuli är latin. Det betyder ”jag har lidit mycket”. Och bakom den pseudonymen döljer sig författaren Eduard Douwes Dekker som föddes 1820 och dog 1887. Efter flera år i tjänst för den nederländska kolonialmakten i Indonesien, bestämde han sig för att avslöja det förtryck som pågick där. Med Max Havelaar ville han visa både orättvisorna och den förljugna världsförbättrarsjälvbild som förtryckarna tog till sig för att slippa se och förstå kolonialismens negativa konsekvenser.

Multatuli ekar länge i Eyvind Johnsons författarskap. Han lärde sig att det krävs ett nytt språk, en ny form, för att synliggöra ett förtryck som annars bara syns och känns underifrån, exempelvis de många orättvisor som även svenska arbetare upplevde. Och norrlänningen i honom såg och skildrade dessutom periferins underordning i relation till centrum. I den anarkistiska tidskriften Brand skrev han 1922 att Eduard Douwes Dekker ”var en av de stora plöjarna för den fria tanken, för den fria höga moral som bryta vanans udd”. Och när han romandebuterade med Timans och rättfärdigheten 1925 är sonen till en egoistisk och girig fabrikör huvudperson. Sonen heter Stig. Hans blick inifrån borgerligheten avslöjar de falska och självförhärligande motiveringarna till de överordnades makt i klassamhället. Ungefär som när Multatuli ger oss interiörer från kolonialismens förljugenhet.

Ett nytt perspektiv eller en oväntad berättarteknik är grepp som kan bryta vanans udd, en strategi för att skaka om och synliggöra något nytt. Och Max Havelaar är unik i sin tid inte enbart på grund av den antikoloniala blicken. Även formen är unik. Inte minst därför att tre personer för ordet i romanen. Titelpersonen Max Havelaar gör det bland annat via avslöjande dokument som han tagit med sig hem till Nederländerna efter att ha avskedats från sin tjänst i den koloniala administrationen. Anledningen till avskedet var att han tagit ställning för de fattiga inhemska bönderna. Dokumenten vittnar om total rättslöshet under en vit makt. Men de visar dessutom att de rika lokala härskarna spelar en avgörande roll i det systematiska förtrycket. Begreppet rasism räcker alltså inte ensamt till för att förklara orättvisan. I grunden handlar det mesta i romanen om ekonomi och ekonomisk vinst.

Max Havelaar lämnar i förhoppning om utgivning dokumenten till Betavus Droogstoppel. Han är en vän från skoltiden och affärsman på den internationella kaffemarknaden. Om det inte vore för att det kanske skulle kunna gynna affärerna, hade den snikne affärsmannen aldrig befattat sig med skrifterna. Men entreprenören i honom ser möjligheter att utveckla en sydostasiatisk kaffehandel. Med en bok om kaffebönans vidare vinstpotential i ännu outnyttjade jordområden hoppas han framstå som framsynt. Samtidigt som han hoppas att det ska leda till fler intäkter. Men någon författare är han ju inte. Därför engagerar han i sin tur en ung skribent, Stern, för att skriva boken. Men Stern, som visar sig vara idealist, väljer att fokusera på det Max Havelaars dokument berättar om kolonialismens orättvisor. Istället för att skriva den bok som Droogstoppel önskar sig.

Sterns berättelse visar det systematiska förtryck där fattiga indonesiska bönder till svältpris tvingas odla varor åt en redan övergödd västerländsk marknad istället för ris till den egna svältande befolkningen. Dessutom beskattas de hårt. Svälttillvaron och skatterna gör det omöjligt för dem att bygga upp ett eget kapital. Därmed ges de heller inte möjlighet att bygga upp ett eget välstånd. Omöjliggjord social mobilitet är som bekant ett av klassamhällets allra tydligaste kännetecken. Bönderna är dessutom enligt lag förbjudna att flytta ifrån sina hemtrakter för att söka lyckan på annat håll. Slaveri är ett ord som ligger väldigt nära till hands.

Det uppstår snabbt en öppen konflikt mellan berättarna. I själva romanen alltså, från det ena kapitlet till det andra. Den vinsthetsande affärsmannen Droogstoppel går i sina kapitel till hårt angrepp mot det som den humane Stern framför i sina. Konflikten är retoriskt effektiv. För genom den avslöjar Droogstoppel sig själv som den giriga egoist han är. Ingen behöver då ens påtala att affärsmannen, i allt han gör, enbart drivs av egenintresse. Och med den konflikten uppstår även en för romanen viktig diskussion om vad skönlitteratur är bra för, egentligen. Svaret är tydligt. Litteratur ska påvisa förtryck och påverka världen i en rättvis riktning. Udden riktas mot den högtravande parnassens navelskådande tomgångslitteratur. Och Eyvind Johnson tog starkt intryck av det resonemanget också. Det framgår av ett brev till Rudolf Värnlund i februari 1922: ”Han är min avgud – ty han har räddat min själ – han har räddat mig från vansinne och hopplöshet –, Å – Multatuli du ”litteraturens” föraktare och ändå en diktens konung!”

Den förljugna självgodhet som är Droogstoppel och hans likars kännetecken säger att allt i världen är helt i sin ordning, att allt är exakt som det bör vara och dessutom går mot det bättre. Därför finns det alls ingen anledning att ifrågasätta den rådande ordningen. Men många läsare höll inte med. Idag är Max Havelaar en oförtjänt bortglömd roman, vilket är konstigt med tanke på den historiska påverkan verket har haft. I essän ”The book that killed colonialism”, publicerad i New York Times 1999, beskriver den indonesiske författaren Pramoedya Ananta Toer utgivningen som ”earth-shaking”. De nederländska liberaler som krävde en reformering av kolonialsystemet gjorde den till ett vapen i rättvisekampen. Det resulterade så småningom i lite bättre förhållanden i kolonierna, till exempel då det gällde möjligheter till utbildning. Det ledde i sin tur till att romanen på ett mer direkt vis kunde nå ut till och inspirera de förtryckta indoneser som skulle komma att leda en av 1900-talets största och viktigaste antikoloniala frihetskamper.

Jimmy Vulovic, litteraturforskare, skribent och föreläsare

Sändes första gången 27-02-20

Lästips

Multatuli [Eduard Douwes Dekker], Max Havelaar. Or, the Coffee Auctions of the Dutch Trading Company, New York Review Books, 2019. Boken utgavs även på svenska senast 1979 som "Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner" i översättning av Ingrid Wikén Bonde.

Bara genom breven till dig, vän! Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling, red. Birgit Munkhammar och Magnus Bergh, Albert Bonniers förlag, 2018.

Pramoedya Ananta Toer, ”The book that killed colonialism”, New York Times 1999-04-18. https://www.nytimes.com/1999/04/18/magazine/best-story-the-book-that-killed-colonialism.html

Episode 160: Meltdown, Spectre and you; more iPhone battery talk