En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade. Och det är vår plikt att sätta ord på frånvaron efter Förintelsen. Det menar författaren Elisabeth Åsbrink.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en scen i Claude Lanzmanns banbrytande dokumentär Shoah som visar historikern Raul Hilberg i sitt arbetsrum i ett vintrigt Vermont. Hilberg är förintelseforskningens föregångare och nestor. Redan 1961 kom hans stora verk The destruction of the European Jews, där han redogör för folkmordets omfattning och struktur utifrån nazisternas egna efterlämnade dokument.

I filmscenen sitter Raul Hilberg med ett papper i handen. Det är en typisk trafik-order, en Fahrplananordnung med nummer 587, berättar han, gällande tågtransporter till Treblinka. Hilberg redogör för vad pappret innebär: där framgår hur många som kände till trafik-ordern. Ingenstans står ordet ”hemligt”. Där står dels förkortningen PKR som betecknar fullpackade tåg, och dels beteckningen L som står för Leer, det vill säga tomt; det tömda tåget som skulle komma tillbaka samma väg. Det framgår att detta tåg bestod av femtio vagnar och var tungt lastat, att det ankom till Treblinka klockan 11.24 den 1 oktober 1942 och att det avgick igen, fyra och en halv timma senare, tomt och städat. Tåget kördes vidare till en stad där ett getto hade tömts, hämtade sin människolast, och tömde den i Treblinka dagen därpå. Allt detta framgår av denna trafik-order, denna blankett, ett trivialt dokument. Och ändå är det ett papper som innebär tiotusen människors död. Raul Hilberg har räknat.

I filmen kan Claude Lanzmann inte få ihop papprets vanlighet med dess dödliga konsekvenser. Jag har ju varit i Treblinka, säger han, och att föra samman dessa två, dödslägret och detta dokument …

Då svarar Hilberg: ”När jag får tag på ett papper av det här slaget, framför allt som det handlar om ett originaldokument, vet jag att den tidens byråkrat själv höll det i sina händer. Det är en artefakt, och det är allt som finns kvar. De döda finns inte längre.”

Dessa enkla ord sammanfattar läget för oss som lever efter andra världskrigets folkmord på de europeiska judarna. Människorna mördades, deras kroppar brändes eller kastades i håligheter i marken. Deras hem och verksamheter stals, deras klockor stals, deras kläder såldes vidare, deras hår klipptes av och blev till innehåll i tyska soldaters madrasser. De bokstavligen utplånades från jordens yta.

Kvar finns tomrummet - ett europeiskt tomrum. Det härbärgerar människor som kallade sig ateister och judar, assimilerade och ortodoxa, där finns döpta och konverterade kristna, här finns sinti och romer, här finns homosexuella, här finns de som hade klassats som sinnessjuka. En omätbar mängd tankar, sånger, böner, debatter, ömhet och skratt är utraderade.

Men det-som-inte-finns är delvis bortom mänsklig fattningsförmåga. Hur förstå det som inte existerar? Att en älskad människa dör, helt enkelt upphör att existera, kan vara svårt nog att förstå. Hur ska då frånvaron av miljoner mördade människor begripas?

Men detta tomrum är en del av Europa, det är europeisk historia och det är europeisk nutid, det påverkar politik, historieskrivning och också hur den fysiska världen ser ut.

Att försöka se frånvaron har därför blivit en avgörande del av en europeisk kultur, en konstform som är direkt sprungen ur folkmordet. Poeten Nelly Sachs var en av de första som skapade konst ur tomrummet, därför att någon måste ge ord åt det ordlösa och kropp åt alla de kroppar som utplånats.

Också poeten Paul Celan ägnade sig åt tomrummet. Han ville rädda det tyska språket från mördarna, från ord som t ex Fahrplananordnung – ett byråkrat-ord som alltså innebar tiotusen människors död. Paul Celan sökte ett nytt språk, som inte var blankett-tyska eller mördartyska utan som rymde också frånvaron, för att skriva tomrummets poesi.

Konstnären Anselm Kiefer är också en som gestaltar frånvaron, i målning efter målning.

Och alla som passerar Bebelplatz, mitt i Berlin, kan se en rumslig gestaltning i den israeliske skulptörens Misha Ullmans inverterade bibliotek. På platsen där trettiotusen böcker brändes på bål finns nu en glasskiva där man kan kika ner i ett underjordiskt rum - vitt som döden - med den ena tomma bokhyllan efter den andra, en lagringsplats för allt som inte längre existerar.

Ett annat sätt att hantera tomrummet är att fylla det med statistik. Stad för stad, massgrav för massgrav, tåg för tåg. Siffror, listor, beräkningar och fakta. Den svenske författaren Peter Handberg går den vägen i boken Världens yttersta platser, utgiven av bokförlaget Faethon. Där reser han runt bland byar och städer i Polen och Ukraina och söker upp platser där tomrummet finns. Han försöker få syn på frånvaron. Han ber människor tala om det som en gång existerade, att minnas det. Syftet är att påkalla vår uppmärksamhet: frånvaron finns.

Men Peter Handberg reser inte utan färdplan. Hans utgångspunkt är en annan resa, gjord av en annan författare, den tyske Alfred Döblin, mest känd för romanen Berlin Alexanderplatz.

År 1924 gav sig Döblin iväg för att lära känna Polen och dess befolkning - framför allt dess judiska befolkning - och i boken Resa i Polen skriver han om sina iakttagelser. Han kunde ju inte veta att de människor han mötte skulle mördas femton år senare eller att de platser han beskriver skulle bli en del av det europeiska tomrummet. I hans bok finns alltså en del av nazisternas mordoffer bevarade och beskrivna, de har ansikten, röster, ord och leenden. Peter Handberg har översatt Alfred Döblins bok till svenska och han har också översatt hans resa. I Världens yttersta platser tar han samma tur, bor på samma hotell och försöker få syn på det som en gång låg inom Döblins synfält men som nu är utraderat. Alltså själva tomrummet.

Precis som filmaren Claude Lanzmann i dokumentären Shoah kämpar med att förstå hur en papperslapp, en trafik-order, kan innebära tiotusen judars död, redogör Peter Handberg för mängder av fakta om gator och hus och byar och städer och dödade i ett försök att länka dåtid till nutid och göra tomrummet begripligt.

Detta tomrum kan fylla oss efterlevande med sorg, med skuld eller med rasande förnekelse men oavsett vilket, påverkar det oss och vi måste försöka göra det synligt. Varför, kanske någon undrar. För att bevara vår mänsklighet.

De miljoner judar som mördades i det europeiska folkmordet berövades inte bara sitt liv och sin framtid - de berövades också sin död: den död som sker i kulturen, i riten och som är ett uttryck för varje människas individuella värde. Den död som utgör minnets grund. Som den ryske författaren Sergej Lebedev skriver i en essä om Gulag;

”Människor, det är sådana som begraver sina döda. Och om den normen har upphört att gälla har vi regredierat, inte bara till forntiden, utan till urtiden, till den förhistoria då kroppen inte betraktas som själens behållare”.

Att benämna det stora europeiska tomrummet, att gestalta det, att erkänna dess existens genom att minnas, är alltså inte bara en moralisk plikt utan också det enda sättet för oss efterlevande att upprätthålla vår mänsklighet och återge de mördade deras värdighet.

Elisabeth Åsbrink, författare

Litteratur

Peter Handberg: Världens yttersta platser – judiska spår. Faethon, 2019.

Alfred Döblin: Resa i Polen. Översättning Peter Handberg. Faethon, 2019.

Episode 42 - FROM A HUNTER: The Truth about predator killing contests