Vad som händer och tillåts på fotbollsplanen berättar om hur samhället förändrats. Thomas Steinfeld funderar över några avgörande förändringar i avgörandets historia.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

För nästan sextio år sedan, den 24 mars 1965, mötte den tyska fotbollsklubben FC Köln engelska klubben Liverpool FC i kvartsfinalen av Europacupen för mästarlag – föregångaren till Champions League. Lagen drabbade samman för tredje gången. Hemma- och bortamatcherna hade spelats utan mål. I Rotterdam, på neutral mark, skulle ett avgörande tvingas fram. Men efter förlängning stod spelet fortfarande oavgjort, två mot två. Domaren tog då en liten rund träskiva, med en vit sida för Köln och en röd sida för Liverpool och kastade den upp i luften. Efter den långa matchen bestod spelplanen dock mestadels av lera. Skivan blev stående i gyttjan. Först vid andra försöket visades den röda sidan upp och Liverpool utsågs till segrare.

”Om man skulle ha använt sig av straffsparksläggning, skulle det hela haft en mening”, klagade Kölns tränare efteråt, ”det skulle haft någonting med fotboll att göra. Men att singla slant? Det är helt enkelt ofattbart.” Minst två saker kan man lära sig av denna historia. För det första att ett spel visserligen är ett spel, men att det i slutet handlar om hur det avgörs. För det andra att inte bara spelet, utan också själva avgörandet har en historia. Varför skulle annars slantsinglingen kännas så hopplöst förlegad? Den bryter mot alla föreställningar om att en vinst ska bero på en prestation. Och visst måste slumpens dom fortfarande accepteras inom samhället – men det sker inte utan en allmän tilltro till att det brukar gå rätt till.

Till fotbollen hör en egen vetenskap, full av anekdoter, full av äventyr och märkliga öden, men också full av filosofiska eller till och med mystiska idéer om kroppslighet och strategi, tro och lojalitet, vilja och styrka. Ur denna vetenskaps bibliotek sticker en liten bok ut. Den tyske litteraturprofessorn Ansgar Mohnkerns skrift ”Einer verliert immer”, ungefär: Det är alltid en som förlorar, handlar om just avgörandet, och bara om det. Dess historia berättas genom tre exempel: Det första är slantsinglingen i Rotterdam, där belöningen för en överlägsen prestation ersattes av ett slags gudsdom. Det andra fallet är finalen i Europamästerskapen 1976, där Förbundsrepubliken Tyskland mötte Tjeckoslovakien. För första gången i fotbollens historia avslutades vid detta tillfälle en stor turnering med en straffsparksläggning: Tyskland förlorade, efter att anfallaren Uli Hoeneß skjutit bollen upp i natthimlen.

Före spelet hade arrangörerna funderat på om lagen i händelse av oavgjort skulle mötas ytterligare en gång. Förbundsrepubliken motsatte sig en sådan lösning. Man ville inte att finalen skulle dra ut på tiden och alltså bli mindre spännande. Och vad man då fick, var visserligen spännande. Men att avsluta med straffar förändrade inte bara avgörandet, utan hela spelet. Ty vid en straffspark står inte lag mot lag, utan en enstaka människa mot en enstaka människa: en individ, som helt på egen hand måste rå om sitt öde. Denna individ är skytten, inte målvakten som får stå i sitt lilla hus så som han – eller hon – alltid står i – målet. Därför är det bara skytten som vid en straffsparksläggning kan bli en ”tragisk hjälte” och aldrig målvakten. Och därför täckte Uli Hoeneß sitt ansikte med händerna när han missade målet: Förtappad för evigt, ville han inte längre vara sig själv.

Så som slantsinglingen står för ett samhälle med fasta institutioner som tålde tillfälliga avbrott genom slumpen, står straffsparksläggningens framkomst för ett samhälle där alla gemensamma ansträngningar slutar i frågan om en individ lyckas eller inte. Visst går hela historien i de västliga länderna i samma riktning, från starka traditioner till en allt vassare konkurrens, från välfärdsstaten till ett nyliberalt system, eller vad man nu vill kalla den pågående oordningen. Fotbollshistorien gick alltså vidare, framför allt på individens vägar, med figurer som Zlatan Ibrahimović eller Ronaldo, Kylian Mbappé och Erling Haaland: med spelare alltså, som i det närmaste kan bli själva spelet, ibland som samspelare, men ibland nästan utanför det egna laget. Pionjären för dessa undantagsspelare var en argentinsk mittfältsspelare, Diego Maradona. I avgörandets historia levererar han det tredje fallet.

I världsmästerskapet 1986, I kvartsfinalen, möttes Argentina och England. Spelet avgjordes av Maradona, med två mål. Det första bröt mot spelets regler: Ett par meter framför målet lyfte den lilla spelaren bollen över den långa målvakten, med handen. Domaren missade det grova brottet, som sedan, i berättelse efter berättelse, förhöjdes till en akt av en mytisk rättvisa. Det hände, trots att det aldrig skulle hända, i en anarkins triumf över all ordning. Och fyra minuter senare sköt Maradona ett mål till, efter en spurt över mer än halva fältet där han spelat bort den ena motståndaren efter den andra, för att till slut, fallande, putta bollen i målet. Ingen norm var bruten, det andra målet var ett mirakel i lag och ordning. Den totala friheten var kort, och vad som följde var en lydnadens virtuositet.

Fotbollen är den mest populära bland de många idrotter som gjort krig till ett spel. Alltid skall motståndet elimineras, terräng skall vinnas och fiendens positioner skall erövras. Visserligen sublimeras kriget i spelet, motsättningen förfinas, förhöjs och våldsamheterna reduceras till ett minimum, för det mesta. Men detta gör inte kriget till något fiktivt. I yrkeslivet och vardagen har man vant sig vid att beslut inte bara fattas, utan att man förhandlar och förmedlar, tills alla sidor är någorlunda överens. Inom fotbollen, mitt i samhället och ändå fjärran det vanliga livet, är det annorlunda, innefattande en grymhetens estetik, tårar och förtvivlan, sår och slagsmål.

Var det finns en vinnare, finns också en förlorare, även om man ibland kan vinna – eller förlora – med ett oavgjort resultat. Dessutom tillhör det varje mästerskapen, att varje vinnare alstrar förlorare. Och för var och en av dessa förlorare upplevs nederlaget inte bara i spelet, utan också i det verkliga livet.

Och avgörandets historia tog förstås en ny vändning efter att mirakelmännen – de som ensamt kan avgöra en match – börjat framträda. Nu var det själva avgörandet som kunde bli historiskt. Och i dessa individer döljer sig en förhoppning om att bara vinna, där själva tävlingen förpassas till en inre kamp, utan yttre motståndare. ”Competition is for losers” som den tillhörande parollen lyder. Att singla slant däremot, bjöd på en äkta chans.

Thomas Steinfeld
författare och professor i kulturvetenskap

Litteratur

Ansgar Mohnkern: Einer verliert immer. Betrachtungen zu Fußball und Ideologie. Turia und Kant Verlag, Wien 2023.

Key Tech Turnarounds, Will They Continue?