För några veckor sedan slutade jag på Sveriges Radio efter 43 år. I nästan lika många år har jag lyssnat till och gjort dokumentärer om andra. Själv har jag hållit mig i bakgrunden och lyssnat, en metod som passat mig jättebra. Varför jag själv inte synts mycket har jag inte tänkt närmare på. Inte förrän nu.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Det är min äldsta dotter Emily som konfronterar mig. ”Jag vet ingenting om dig”, säger hon.
Det gör mig svarslös. ”Hur menar du då?", frågar jag svävande.
”Du berättar ingenting om ditt liv” fortsätter hon. ”Och frågar man får man ändå inte veta.”
Själv förstår jag ingenting. Varför tycker hon inte att jag berättar något om mitt liv? Vad är det hon ser som jag inte visar?
På senare år har jag ofta fått frågan om jag inte någon gång skulle vilja göra program om mig själv, en tanke som aldrig fallit mig in. Men Emily ställer frågan på sin spets.
”Det är som om du håller tillbaka, som om du har något hemlighetsfullt omkring dig”, säger hon.
Samtidigt som jag värjer mig anar jag att det ligger något i vad hon säger. Därför funderar jag ett varv till. Sedan bestämmer jag mig för att försöka göra något åt saken.
Så blev det ett program om mig till slut.