Aldous Huxley ville att vi skulle stirra rakt in i solen för att få bättre syn. En farlig och värdelös metod. Men vägen till klarhet är inte alltid en rak stig, konstaterar Kristoffer Leandoer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Sannolikt var det hösten 1962 som amatörornitologen och enstöringen J. A. Baker bestämde sig för att dag för dag dokumentera pilgrimsfalkens liv vid Nordsjökusten. Beväpnad med cykel och kikare jagade han dessa eleganta och högtflygande rovfåglar längs de flacka våtmarkerna genom en ovanligt sträng vinter. Ofta syntes falkarna endast som prickar högt uppe i vinterhimlens ändlösa lufthav. För att ha en chans att följa deras spår var Baker tvungen att lära sig att tänka som en pilgrimsfalk, känna som en pilgrimsfalk: bli ett med jägaren. Så småningom är identifikationen tydlig: falken befriar honom tillfälligt från hans skröpliga och begränsade mänsklighet. Berättelsen Baker skrev om sin vinter är mer psykodrama än gängse fågelskådningsbok.

”Det svåraste av allt är att se det som verkligen är där.” Så inleds beskrivningen av pilgrimsfalken i boken med samma namn. Det går att läsa som en bekännelse, för till min förvåning upptäckte jag att Baker praktiskt taget var blind. Han hade frikallats under andra världskriget och fick trots sitt arbete som tjänsteman på bilisternas riksförbund aldrig körkort; han såg alldeles för dåligt. Där står denne halvblinde anorakklädde enstöring och spanar rätt mot vinterhimlen efter sin beundrade pilgrimsfalk, som även under ideala omständigheter utgör en knappt synbar fläck – fullständigt hänförd av falkens styrka, skönhet och fart: dess effektivitet som mördarmaskin.

Han påminner om någon, vår halvblinde ornitolog med blicken vänd mot skyn, övertygad om att synförmågan mest är en fråga om viljestyrka och kontroll. Han påminner om sin likaledes halvblinde men betydligt mer berömde landsman Aldous Huxley, författaren till dystopin Du sköna nya värld som livet igenom plågades av ögonproblem och därför gjorde synförmågan till ett centralt begrepp i sin tankevärld. Redan 1936 hade Huxley valt titeln Blind i Gaza för sin självbiografiska bildningsroman, om en engelsk intellektuells livsresa från pennalist till pacifist – kopplingen var självklar mellan intellektuella och okulära ambitioner: han ville vara mer än föregångare, han ville vara visionär, en som skådade in i framtiden.

1942, mitt under brinnande krig, publicerade Huxley The Art of Seeing, Konsten att se, där han uttryckte sitt stöd för den kontroversiella Batesmetoden, namngiven efter den amerikanske ögonläkaren William Horatio Bates som vid sekelskiftet påstod sig kunna bota närsynthet enbart med muskelövningar. Dålig syn var bara en dålig vana, rena lättjan rentav, och kunde åtgärdas om patienten underkastade sig ett ”visuellt omskolningsprogram”. Denna doktrin gjorde sig nu Huxley till talesman för. Folk var helt enkelt inte vana vid att anstränga sig längre, att viga sin tid, kraft och uppmärksamhet på att göra om sig själva, menade han.

The Art of Seeing innehåller flera övningar i ögongymnastik. Solglasögon är förbjudna, och en metod som rekommenderas varmt är att stirra rätt in i solen, en övning som utförs i flera etapper så att man gradvis vänjer sig vid att få solsken rätt in i ögat. Huxley hävdade att han själv använt denna metod med stor framgång, och rentav botat sin svaga syn. Samtidigt hävdar han att det är först när man slutar försöka se som synen återvänder till fullo. Det mänskliga egot står i vägen för synsinnet. Man kan fråga sig hur han egentligen vill ha det, är vi för jagsvaga eller för jagstarka?

Alltför mänskliga, kanske. Huxley hade nog också hellre varit en pilgrimsfalk.

Batesmetoden anses sedan länge inte bara ineffektiv utan direkt farlig. Men den visade sig fruktbar för Huxley, kanske rentav förlösande. Den outtalade insikt han bar med sig, vare sig han erkände det eller inte, var följande: ser gör vi inte enbart med ögonen. Han och Baker var inte ensamma. Tolkiens och C. S. Lewis vän Charles Williams hade knappt ledsyn och fick gissa sig till om han hade människor eller djur framför sig, skräckförfattaren Shirley Jackson såg som barn ansikten i gräsmattan och fick som vuxen treva sig fram i världen bakom tjocka glasögon som bara delvis korrigerade hennes synfel: bägge utnyttjade de begränsningen litterärt till att kompensera världens visuella brister med fantasins hjälp.

Huxley såg optimismen som sin stora svaghet. När han under kalla kriget såg tillbaka på Du sköna nya värld konstaterade han att han år 1932 varit alltför optimistisk. Då trodde han att det var gott om tid, att varken hans barn eller barnbarn skulle uppleva det totalitära samhället. År 1958 var han däremot säker på att den genomorganiserade mardrömmen väntade runt hörnet.

Det är en ganska lam form av självkritik: han säger ju bara att han inte visste hur rätt han hade, hur klart han såg. För honom var synen helt central, både som begrepp och som funktion. Och denna önskan att se klart ledde som vi just sett till värre misstag. Vi finner samma tankemönster i Du sköna nya värld som i The Art of Seeing: genom att ge efter för sina lägre instinkter låter sig framtidens massor styras av en totalitär regim. Motstånd mot förtryck börjar med motstånd mot det egna jaget, hävdar Huxley. Det gällde att ta kontrollen. Fortsätta stirra in i solen. 1954 var han bosatt i Kalifornien och skrev en bok om sina erfarenheter av den medvetandeförändrande drogen meskalin, En port till andra världen, där han uppehåller sig vid drogens effekter på synsinnet: “Visuella intryck blir starkt intensifierade och ögat återvinner något av den skarpsynta oskulden från barndomen, då iakttagelsen inte var direkt och automatiskt underordnad föreställningen.”

Det vill säga: vi ser det vi faktiskt ser, och inte det vi vet att vi borde se. Vi ser ansikten i gräsmattan, lejon på trottoaren. Så länge vi orkar.

När revolutionären och skalden John Milton år 1652 förlorade synen skrev han förtröstansfullt att Gud nog skulle hitta ett sätt för honom att tjäna. Tjugo år senare, i versdramat Simson i Gaza (där Huxley hämtade sin romantitel Blind i Gaza) har klangen hunnit bli bittrare: ”För mig är Solen mörk”, får Miltons blinde hjälte klaga. Var det kanske författarens viljekraft som börjat sina?

Det gjorde minsann aldrig Huxleys. På ett foto från hans första möte med meskalin, taget den 4 maj 1953 i Hollywood Hills, kan vi se en man som med saligt ansiktsuttryck står och stirrar rätt ut mot kullarna i fjärran och trevar med händerna i tomma intet. Är han en profet som skådar det förlovade landet, eller en blind som söker fäste? Ser han mer än andra, eller mindre?

Vad stirrar han på?

Kristoffer Leandoer
författare, översättare och kritiker

A Long-Term Look at China’s Growth