Om det förflutna försvagas, vad händer då med framtiden? Den är ju beroende av minnet. Annars blir allt bara ett evig nu. Mikael Timm försöker komma ihåg att minnas.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I den grekiska mytologin fanns nio muser varav en Kleió eller Klio som romarna kallade henne, var historieskrivningens musa. Muserna var döttrar till Zeus och Mnemosyne och de beskrivs ofta som en grupp under Apollons ledning – man kan associera till någon amerikansk manlig sångare omgiven av en kör i kortkort på 60-talet. Möjligen var muserna lekfullare än sin mor, minneskonstens gudinna. Det är lätt att föreställa sig dem som en skrattande grupp unga kvinnor. Man kan tolka deras gruppgemenskap som att den ena musan behöver den andra. Utan Kleió blir den episka dikten svårare, utan Thalia får vi människor inga komedier att skratta åt.

Ja, muserna verkar fortfarande ha arbete: Érato som hade hand om sång till lyra har fullt upp med alla singersongwriters. Eutérpe som hade hand om flöjtmusiken håller nu liv i jazzen. Astronomins musa har ordnat stora statsbidrag till rymdforskning. Men hur går det med Kleió, historiens musa?

Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare.

Och förresten: varför behöver just historiker en särskild musa? Att skapare av poesi, sång, dans och drama kunde behöva inspiration är lätt att förstå. Men varför historiker? Är det så svårt att beskriva det förflutna? Eller är allmänheten så ointresserad av vad som hänt att historieskrivaren behöver lite extra stöd för att härda ut? Eller var det helt enkelt för att de grekiska gudarna som levde synnerligen händelserika liv visste att det var svårt att minnas vad som hänt?

Det brukar sägas att vi lever i en historielös tid. Undertexten är att Allt blir förflutet så fort – och så få är intresserade av det förflutna. Stämmer det? Biografier, tv-serier om avlägsna tider och dokumentärer om krigshistoria är uppenbarligen efterfrågade. Marknaden för det förflutna förefaller växa. Om det nu inte bara är så att vi glömt vad vi hört tidigare och gärna hör samma historia en gång till.

Det sistnämnda skulle innebära att vi lider av någon sorts kollektiv minnesförlust. Personligen finner jag det inte speciellt oroande om intresset för historia är i avtagande – det kan alltid öka igen, när det kommer en skicklig historieberättare. Men utan minne fungerar vi inte.

Minnet är förutsättning för all form av distinktion. Minns vi inte föremål A kan vi inte skilja det från föremål B. Den kände neurologen och författaren Olivier Sacks har skrivit flera böcker om minnesförlust, bland annat den om ”Mannen som misstog ett paraply för sin fru”. Om jag nu minns rätt. Heter inte boken "Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt"?

Själv har jag på en konferens om hjärnan hört historien om en man som skadades i en byggolycka i början av 1900-talet och fick ett järnspett genom huvudet. Han överlevde, men minnet hade skadats. Så småningom fick han komma hem från sjukhuset. Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare. Världen föddes på nytt efter nattens sömn.

Underförstått i påståendet om vår tids historielöshet är att det var bättre förr. Hur de antika grekerna förhöll sig till historien är omstritt. Grekiska filosofer sysslar ofta med hur man bör leva, men argumenterar sällan med historiska exempel. Och stoikernas uppmaning om att man inte bör bry sig om världen antyder att det inte är värt att komma ihåg något.

En engelsk forskare har hävdat att antikens greker faktiskt inte var speciellt intresserade av det förflutna. Däremot hade de enligt denna teori ett sorts blekt kollektivt minne av en försvunnen guldålder. I det antika Grekland var det viktigt att minnas gudarna. Den som förolämpade en gud genom att inte uppfylla krav på offer låg illa till. Gudarna krävde vad som dem tillkom och men var till skillnad från kristna predikanter mindre intresserade av moralfrågor.

Men det är förstås inte bara konstnärer som behöver minnet. Trädgårdsodlaren måste minnas i vilken del av trädgården respektive planta stod förra året.

En konstnär som intresserat sig för minnet, ja man kan säga, en konstnär som var besatt av minnet hette Chris Marker och var dokumentärfilmare. Markers mest kända film heter ”La Jetée/Terrassen” och är en kortfilm från 60-talet som utspelas i framtiden där människorna lever under jorden efter ett världskrig. Forskarna i denna civilisation behöver information om vad som hände och uppmärksammar en man som inte kan släppa det förflutna. Han minns en scen på flygplatsen Orly där en man dör på en terrass.

Jag kanske ska tillägga att jag sitter just på Orlys flygplats och skriver detta. Jag har försökt minnas hur terrassen i filmen såg ut och gått runt och letat efter den. Men alla terrasser är stängda. Mitt minne blockeras. ”Terrassen” slutar med att mannen färdas till den scen han minns – bara för att upptäcka att det är han själv som skjuts till döds.

Terry Gilliams film ”De 12 apornas armé” är inspirerad av Markers film. Själv var den franske filmaren i sin tur inspirerad av Hitchcock-filmen ”Vertigo/Studie i brott” som han såg åtminstone ett tjugotal gånger. Den handlar om en före detta polis som minns en kvinna som dött och som han försöker återskapa genom sin nya flickvän som i själva verket är den kvinna han tror har dött...

Så där kan man fortsätta genom film och teaterhistorien. För att nu inte tala om författare som Marcel Proust, Elias Canetti, Marguerite Duras, Louis-Ferdinand Céline, Christopher Isherwood och många, många andra vars verk utgår från minnet.

Men det är förstås inte bara konstnärer som behöver minnet. Trädgårdsodlaren måste minnas i vilken del av trädgården respektive planta stod förra året. Vinavsmakning är totalt omöjlig utan minnet av vad som druckits tidigare.

Hur bra än smaklökarna fungerar måste minnet vara ännu bättre för att man skall veta vilket vin det är.

”Solaris” visar att minnet av det vi varit med om gör oss till dem vi är. Utan minne, inget ”jag”.

Att det är irriterande att minnet sviker har alla varit med om. Än mer irriterande är hur nyskapande minnet kan vara. Det inte bara ändrar på hur det varit. Det uppfinner det förflutna på nytt. Träffade jag verkligen den författaren för 30 år sedan. Eller minns jag vad jag läst om författaren, alltså andras minnen av möten?

I Tarkovskijs film ”Solaris” baserad på en bok av Stanislav Lem sitter några astronauter på en sliten rymdstation som invaderas av människor. Inte okända. Tvärtom. Det är människor från astronauternas förflutna. Havet på en planet under dem känner av astronauternas drömmar och gör verklighet av dem. Rymdstationen invaderas av människor astronauterna minns. ”Solaris” visar att minnet av det vi varit med om gör oss till dem vi är. Utan minne, inget ”jag”.

Kan man överhuvudtaget syssla med det förflutna utan att längta till det? Ingmar Bergman gladde sig åt att via en minnesbild kunna gå in i en lägenhet hans vistats i som barn och uppleva allt igen: dofter, ljus, ljud. Han kunde resa i tiden.

Själv hade jag länge samma förmåga, men sedan några år är den borta. Jag kan inte längre sluta ögonen och återuppliva ett ögonblick. Det förflutna är dött, eller snarare: det har givit sig av.

Men om det förflutna försvagas, vilket alltså många hävdar sker i vår civilisation, vad händer då med framtiden?

Det verkar rimligt att framtiden inte kan existera utan det förflutna. Det vill säga – visst kan saker inträffa men utan minne kan vi inte föreställa oss det som ska existera senare. Utan minne blir allt som för mannen Olivier Sacks skrev om. Ett evigt ”nu” vilket väl måste vara samma sak som evigheten. För inte tror jag änglarna har digitala armbandsur. Utan tidsuppfattning, utan minne – ingen vision av framtiden. Bra i Paradiset, opraktiskt på jorden.

Så om ni som nu lyssnat till mig i ungefär 10 minuter inte minns vad jag har sagt så försvinner jag och mina ord. Ur personlig synvinkel är det kanske inte så dumt: jag kan dyka upp i radion igen i morgon med nya ord. Det här lilla programmet kan återkomma med annat innehåll, kanske är jag själv en annan människa i morgon.

Men för att veta det måste jag förstås minnas vem jag var igår, alltså idag.

Mmmm.

Mikael Timm, kulturjournalist och författare

GEDANKENtanken CEO, Innovator, Querdenker – Alexander Müller