Är det en mänsklig rättighet att leka, också som vuxen? Leken kan befria oss, och spela en viktig roll för demokratiers utveckling. Även sexuella lekar som ageplay det menar Marie Hållander.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag minns leken i fabriken. Pappa arbetade på en fabrik som mekaniker. Jag och mina syskon fick följa med dit ibland på kvällarna, då pappa lagade någon av maskinerna. Jag minns hur vi åkte runt med sparkcyklarna medan pappa arbetade. Fabriksgolvet var ett rutnät. En labyrint. Det var mörkt och dovt. Vinklar. Vrår. Vi körde fort. Fortare. Fortast. Tävlade i de mörka gångarna. Skrämde varandra. Jagade.

Olja. Stål. Damm. Betong. Och så sparkcyklarna. Runt. Runt. Vi ville aldrig gå hem.

Att leka är en viktig del av att vara barn. Barnkonventionen erkänner ”barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder”. Någon liknande formulering hittar man inte för vuxna människor. Exempelvis återfinns inte ordet lek i Deklarationen för de mänskliga rättigheterna. Tillspetsat kan man säga att lek inte är en rättighet. Och varför skulle den vara det, kan man fråga.

Leken har sitt eget sätt att vara i världen. Det är ett fenomen som tillhör barnen, men inte uteslutande. Det här argumenterade den tyske filosofen och pedagogen Eugen Fink för redan på 50-talet. I maskinens tid, menade han, blir lekens roll mer påtaglig eftersom leken har betydelse för människans existens: människan är bara hel när hon leker. Även om vi inte leker längre, har alla, eller i alla fall de flesta av oss, minnen av att leka, och i olika grad återkommer vi till leken genom livet. Att leka är något annat än att sova, äta, arbeta, älska, lära sig, men går att kombinera med flera av dessa grundläggande saker i livet. Man kan leka och älska. Man kan leka och äta. Man kan leka och ge omsorg. Och inte minst kan leken spela en roll i sexuella sammanhang.

Att agera eller känna sig som ett barn, eller ungdom, kan vara en del av en särskild sorts sexuell lek. Det kallas ageplay och är ett fenomen inom BDSM där vuxna leker med åldersskillnader och litenhet. I genusvetaren Elin Bengtssons avhandling Perversa tidsligheter från 2023 intervjuas ageplay-utövare som utgår ifrån barnets perspektiv och har en ”Daddy” eller ”Mommy” som bestämmer saker åt dem. Som ger dem omsorg och tar hand om dem. Men också utnyttjar dem. Sexuellt.

De intervjuade berättar i avhandlingen om hur leken skapar öppningar för dem, ger glädje och formar identiteter. Men de berättar också om motsatsen – om skammen kring ageplay och det som upplevs som smutsigt och fördärvligt. En av dem, Joar, förknippar vuxenhet med att inte uppleva saker, med att saker och ting inte är särskilt märkvärdiga. Barnets eller tonåringens uppspelthet blir en kontrast till detta. Genom att leka den oerfarna får Joar det som är välbekant att framstå som exceptionellt eller exalterande. Att få vara ”grabben” är att ”ta tillvara på impulser, vad man känner för eller har lust till, där kanske vanliga konventioner om hur manlighet är sätter stopp”. Den hypermaskulina, parodierade grabbrollen blir ett sätt att utmana manligheten, beskriver Joar, något som också påverkar hur han tar sig an vuxenlivet med större distans och mindre allvar.

Ageplay har varit tabubelagt och kan nog i vissa kretsar vara kontroversiellt eftersom det har förknippats med sådant som pedofili och incest. Detta avfärdar Elin Bengtsson – det är vuxna som i samtycke leker och inte barn. Men hon visar också hur våra begär, drömmar och identiteter är mångbottnade, och hur just tanken på det förbjudna kan väcka lust. Det är kittlande att föreställa sig att bli utnyttjad. Det är befriande att ha någon som bestämmer över en. Till exempel berättar Hedda om hur leken att vara den oerfarna och utforskande innebär ett ”högre medvetande”.

I samma andemening kan det vara berusande att ha ett maktövertag, att som ”Mommy” eller ”Daddy” bestämma över någon som måste följa ens ord och handling. Men den vuxna positionen framträder inte alls i Elin Bengtssons undersökning vilket framkallar en känsla av att jag snuvas på halva berättelsen.

Även om leken är fri innehåller den alltid regler som bestäms av de som leker, menar Eugen Fink. Och inom BDSM råder samtycke där regler etableras i samförstånd snarare än utifrån konventionella normer. Elin Bengtsson lyfter fram att ageplay äger rum i hemmet, det vill säga att det är i vardagen, i det nära, intima, som leken utövas. En viktig poäng som jag tar med mig här är därför att lek inte är arbete. Det är ett fenomen där vi avbryter arbetet och istället gör det som är lustfyllt. Vi är i leken inte längre ”nyttiga medborgare” som producerar varor eller tjänster för att ställa mat på bordet och betala räkningar, eller sysslar med hemmets reproduktiva arbete, som omsorg eller städning.

När min pappa arbetade i fabriken lekte han inte, det var vi barn som lekte när vi åkte runt med fabrikens sparkcyklar. Lekte du med oss, frågar jag pappa idag. Nej, svarar han, jag hade tillsyn av pannan, men visst åkte jag runt. Fabriken var ju stor, min cykel hade ju verktyg och allt annat. Jag åkte nog med er också.

Genom leken vanhelgas saker och ting, menar filosofen Giorgio Agamben. Barn gör leksaker av sådant som tillhör andra sfärer och som vuxna är vana vid att se allvarligt på, så som ekonomi, krig eller juridik. ”Helt plötsligt blir en bil, ett skjutvapen eller ett juridiskt kontrakt en leksak.” skriver han. Det handlar inte om slarv eller vårdslöshet när barn, eller vuxna, ger pinnar, dockor, krukor och stolar nya användningsområden. Snarare finns det i lek en distans. Man går in i leken, man kan gå ur den, och saker och ting blir annorlunda. Leken innebär förnyelse och är, enligt Giorgio Agamben, barnens gåva till mänskligheten.

Lek handlar alltså om förnyelse. Lek kan förändra inte bara föremål och idéer, utan också individer och samhällen, och därmed spela en roll för demokratiers utveckling. Det menar forskarna i antologin Play and Democracy. Genom lekfulla politiska aktioner, konst och kultur men också barnens lek i skolan kan normer, värderingar och politiska beslut ifrågasättas. Det finns en inneboende lekfullhet i demokratier enligt forskarna, eftersom leken omförhandlar saker och bygger upp motstånd mot dominerande föreställningar, manipulation och maktspel. Ett samhälle där det inte finns plats för lek är totalitärt.

När pappa arbetade i fabriken så störde jag och mina syskon hans arbete. Jag hoppas att vi barn drog in pappa i leken, så att fabrikens produktion och tid avbröts och istället blev vår, gemensamma tid. I min lekfulla tanke var fabriken som pappa arbetade i inte längre en fabrik gjord för att producera saker, utan en plats för att köra fort mellan maskinerna. En plats långt mer spännande än ett nöjesfält. Vi ville aldrig gå hem. För i leken var vi fria och mer hela som människor.

Marie Hållander
författare och lektor i pedagogik

Litteratur

Giorgio Agamben (2007) Profanation. Zone Books.

Giorgio Agamben. (2005) Undantagstillståndet. Bokförlaget Faethon.

Elin Bengtsson: Perversa tidsligheter. Ageplay och litenhet ur ett queertemporalt perspektiv. Ellerströms, 2022.

Eugen Fink. (1974) The Ontology of Play, Philosophy Today vol 18, nr. 2.

Eugen Fink, Ute Saine and Thomas Saine (1968) The Oasis of Happiness: Toward an Ontology of Play. Yale French Studies. No. 41, Game, Play, Literature, pp. 19-30. Yale University Press

Alice Koubová, Petr Urban, Wendy Russell and Malcolm MacLean (2021) Play and Democracy. Philosopical Perspectives. Routledge.

UNICEF, Barnkonventionen. https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten?_gl=1*8ihfxp*_up*MQ..&gclid=CjwKCAiAk9itBhASEiwA1my_6xCXBhShfi-akoOb0HksLsFU0vd4FDtkhBtR41zhDqCowoVPcUDYxhoCzLwQAvD_BwE

Episode 127 | Kenan Thompson Pt. 2